Etikettarkiv: ….inget nytt under solen här

Jun 7 2019

Godzilla II: King of the Monsters (2019)

Märklig upplevelse ändå detta. Gillade förra rullen rätt bra. Tyckte att det var en snygg comeback för den gamle buttre skräcködlan. Men var jag då pepp på den här uppföljaren? Nja, inte direkt. Och ändå såg jag på ett sätt fram mot att kolla in honom igen. Och, såklart…det är ju ALDRIG fel att se Godzilla gå loss på film. Monster Mayhem! Vem gillar inte det??! Grejen här är bara att det blir….lite för mycket. Andra halvan av rullen viks enkom åt megastora sammandrabbningar. Bebyggelse skövlas (ajöss Boston) och allmän apokalyps verkar inträda. I centrum såklart Godzilla, som den här gången tampas med klassiska motståndare; Rodan och den trehövdade Ghidorah! Mumma för älskare av genren såklart. Allt sjukt snyggt tillverkad i Hollywoods bästa effektfabriker. Men som sagt…det blir rätt trist anrättning i slutet ändå. To much Monster Mayhem? Lite för rörigt och hattigt.

Innan dess har vi lärt oss att forskaren Emma Russell (Vera Farmiga) gör en ”mad-queen” och vill utplåna hela jordens befolkning as we know it för att ”det återställer balansen på vår förorenade jord”. Bra idé att väcka gamla monster till liv då. Duh! Tur att vi, och den där mystiska stiftelsen Monarch, har esset Godzilla att luta sig mot. Än en gång i mänsklighetens tjänst så att säga. Kan vara årets mest krattiga story som presenteras här. Å andra sidan, hur tusan skriver man ett bra manus om ett gäng monsterödlor på ett sätt som får det att INTE verka lökigt??? Dagens regiman heter Michael Dougherty, och han gör väl vad han kan liksom. Det här är ju inga filmer där regissörer ska få glänsa direkt. Millie Bobby Brown är med också. Vem? Du vet, den mystiska tjejen i Stranger Things-serien. Otacksam uppgift för henne också. Fast hon har längre hår här i alla fall.
Inte jättemycket att hurra över i slutänden. Bästa scenen? När en pilot katapultar sig ut från ett störtande stridsflygplan…rakt in i gapet på ett monster. Hahaha, mycket roligt.
Snyggt tillverkad blockbuster förvisso, men alltför oengagerande.

Maj 3 2019

Mortal Engines (2018)

YA-rulle! Men hallå, var inte dealen med mig själv att jag skulle hålla mig borta från dem?! Jaja, så kan det gå. Bygger tydligen på bok. Peter Jackson skaffade rättigheterna och producerar. Lååångt in i framtiden (typ 3000+) är Jorden en rätt karg plats. Enorma städer på hjul (!) rullar runt. Det är lite som skepp på hav. En av de största städerna är gamla London, som mullrar fram likt en enorm best och sväljer småstäder i ett nafs. Här dyker mystiska Hester upp (rätt bra spelat av isländska Hera Hilmar). Hon har en agenda. Som inbegriper Londons chefsarkeolog Thaddeus Valentine (Hugo Weaving). Det blir rabalder, action, effekter och som vanligt lite trevande tonårskärlek när Hester möter unge Tom från London…som självklart faller för den mystiska nykomlingen.

Som en blandning av Mad Max, Waterworld (fast på land) och valfri steampunkrulle. Snyggt tillverkad, scenerna med rullande städer är maffiga, märks VAR stålarna plöjts ned.  MEN, det är ju så satans oengagerande! Låt vara att skådisarna gör sitt jobb precis som de ska, men man bryr sig ju icke en uns om händelseförloppet. Känner inget för, och med, karaktärerna. Det tar tre minuter att räkna ut att Weaving är filmens svin. Förutom rullande städer flygs det i luften också med diverse farkoster. Och anar jag inte en liten hyllning (?) till Cloud City ovanför gamla Bespin också?? Trots det blir det aldrig speciellt bra. Kliniskt snyggt mitt i kaoset måhända. Men icke så att jag rekommenderar.

Nov 16 2018

The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.

Aug 17 2018

Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Aug 10 2018

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Maj 2 2018

Swamp Shark (2011)

Hajfesten (?) fortsätter!
Skönt kackigt med lagom användande av gummihaj och sparsmakat med rufflig CGI. Det måste man ge rullen cred för. Annars är det lika rultigt som det brukar vara i den här sortens lågbudget. Men så finns också den lilla, ibland så tunna, linjen mellan en riktig hatkalkon och en film som det ändå inte går att bli förbannad på. Och den här faller också in på rätt sida strecket tycker jag nog. Vi snackar inte stabilt för fem öre såklart, men jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli ilsken på detta. I sina mest frejdiga ögonblick en avigt charmig soppa, där de flesta kontrollpunkterna checkas av; skum polischef, rättrådig hjältinna, mystisk främling…och framför allt…spåniga teens som finns med för att bli hajmat i tid och otid.

Ett skumt djursmugglingsförsök går fel och vips har en badass-stor haj sluppit lös i träsket intill en liten håla nånstans i amerikanska södern. Oturligt nog precis i samma veva som den obligatoriska sommarfestivalen, som alltid ska firas på film, inträffar. Hahaha. Gott om töntaction, usel humor och mer eller mindre lurkiga sätt för gummihajen att klippa sina offer. Tacksamt nog håller filmmakarna igen på den värsta fattigmans-CGI:n vilket gör att det ändå ser okej för det mesta. Jag skriver okej, för bra är det såklart inte. Gamla avdankade namn i rollistan stör inte speciellt mycket heller; Robert Davi, Kristy Swanson och D.B. Sweeney.

Då och då ganska muntert. Som vanligt måste man ha humör för dessa obskyra hajfilmer.
Vilket jag har. Ifall ni nu inte visste det.

Okt 24 2017

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.

 

Sep 28 2016

Bad Neighbours 2 (2016)

bad_neighbors_twoJahopp. Uppföljare på gång igen. Vad annat var väl att vänta. Första rullen var ju rätt trevlig (jodå), kan nya hålla samma klass?

Paret Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) är tillbaka igen. Tillökning väntas i familjen och en flytt står för dörren. Men det gäller ju att sälja sitt eget hus först. Kan man bara visa de tänkta köparna att området är lugnt och fint under den kommande månaden…är pengarna i hamn. Och vem skulle vilja flytta in i det tomma grannhuset intill och störa ordningen…?

Japp, det är samma soppa som kokas på samma spik igen.
Nu är det collegetjejen Shelby (Chloë Grace Moretz) som kommer på att man kan starta ett eget studentboende med tillhörande fester i den tomma villan..på den lugna gatan. Ajajaj. Ny match för vårt föräldrapar att gå. Med samma knashumor. Och se på tusan, dyker inte Zac Efron upp igen också.

Behöver man se denna film? Egentligen? Nix.
Får man valuta för humorn om man gillar Rogen? Ja lite kanske ändå. Ett par skrattroliga scener förstås. Annars samma stil som i första rullen. Den här storyn är kanske inte svagare som helhet, men det känns verkligen som been there, done that den här gången. Uppföljare är ju såklart nästan aldrig lika bra som föregångaren…men ibland finns det ju ändå en tjusning i att möta karaktärer man kanske till och med gillar. Här är det gränsfall. Till och med jag, som ju har Rogen i min bok, kände mig ganska blasé på storyn och personerna.

En och annan lite skojsig scen, men annars en rätt blek upprepning. Bisarrt nog är det sex- och drogskämten (!) som räddar rullen från ett riktigt tråkhaveri.

Känns som det är bra så.