Etikettarkiv: Joel Edgerton

Aug 17 2018

Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Nov 17 2017

Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Sep 27 2016

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

Sep 6 2016

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Sep 2 2016

Jane Got a Gun (2016)

jane_got_a_gun_ver4Jane har en pistol. Och så har hon ett gevär också.
Plus en envishet. Och kanske en plan.

Vilket behövs mer än nånsin när maken Bill (Noah Emmerich) kommer hemridandes till the old homestead någonstans i den torra öknen way out west i slutet på 1800-talet. Den gode Bill är näst intill dödligt sårad efter ett handgemäng med valda delar ur the Bishop Boys, ett laglöst gäng som härjar fritt och hänsynslöst. Varför är Bill i onåd? Varför känner sig Jane lika hotad där hemma på ranchen? Varför står snart katastrofen för dörren om inget görs?

Många frågor, och del svar, serveras i denna indie-drama-western som sportar en pigg Natalie Portman i huvudrollen som den bekymrade Jane. När allt hopp tycks vara ute återstår inget annat än att be gamla kärleksintresset Dan (Joel Edgerton) om hjälp. Men varför skulle han vilja hjälpa Jane? Kanske kan svaret hittas i att skurkgänget leds av John Bishop (Ewan McGregor) som har både sina randiga och rutiga skäl till att vilja hitta Jane.

Snygg westernfeeling är det förstås. Alltid mumma för en westernnörd. Det är dammigt och hett, cowboyhatten sitter dock som en smäck på Portman och hon gör sig med puffra i handen. Förutom det uppenbara westerntemat försöker sig rullen på att vara lite…”konstnärligt svår (?)” då och då. Kanske inte helt klockrent. Det bjuds på tillbakablickar, där den stundande intrigen får sina diverse förklaringar.

Inte aptråkigt, men jag berörs heller aldrig riktigt av storyn. Varje person blir som en sorts figur med tillhörande klyschor. Något saktfärdig story ibland kanske, men absolut inte uselt. Skurkbossen McGregor tycks iof göra en dag på jobbet, och passar på att spela över lite då och då. Nästan så han blir tramsig på kuppen. Och så finns det ju gott om råskinn till medhjälpare förstås. Som alla fyller precis den roll de är satta att spela i dramat.

jane-got-a-gun_pic

obligatorisk westernhimmel. stabilt.

En historia som för övrigt haft sin beskärda del av problem. Filmad redan 2013 och sedan i nån sorts post-production-limbo fram till nu. Originalregissören Lynne Ramsay drog från inspelningarna redan första dagen efter konflikter om tidsramar, budget, konstnärlig frihet och final cut. In med Gavin O´Connor som väl ändå styrt upp skutan på det bästa sätt han kan. Portman fixar biffen som driftig överlevare, Edgerton är lagom trulig, men går såklart att lita på när kulorna börjar vina. Och Emmerich…tja han ligger i sängen mest hela tiden.

Godkänd för stunden är det ändå, men till och med en western-buff som jag tvingas erkänna att det nog i alla fall är lite mellanmjölk detta.
Den som väljer bort missar inget av värde.

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Jun 6 2015

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Mar 27 2015

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.