Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star