Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Man on a Ledge (2012)

Ack ja. Man har ju sett det alltför många gånger förut.

Den luriga thrillern, storyn, berättelsen som egentligen handlar om något annat än vad som visas upp för våra och eventuella inblandades ögon.

Nog blir det svårare och svårare att väcka uppmärksamhet med den här typen av historier, på något sätt måste de ju liksom följa givna mönster för att passa in i speltiden och därmed också tumma på logiken och tillfällighetens lagar samtidigt som de helst ska vara actionstinna och rappa i tempot.

Dagens försök görs av en dansk minsann, Asger Leth, som placerar Sam Worthington på en smal avsats tjugo våningar ovanför New Yorks pulserande gatuliv. Uppenbarligen är han där för att snyggt ta ett dyk rakt ned i gatan. Det dröjer inte länge förrän han blir upptäckt och gamiga NY-bor samlas likt flugor runt koskit för att eventuellt få sig till livs lite bisarra händelser mitt i vardagen. Polis snabbt på plats och de bästa psykologförhandlarna kopplas in för att tala galningen tillrätta. Som vanligt har ingen av dem en aning om att mannen på avsatsen ”har en plan”…för att citera en känd svensk kriminalhjärna.

Finns det då något nytt att upptäcka här? Nej inte mycket om du frågar mig. Sam the Man står stadigt (nåja..) på sin avsats, hojtar om specifika krav, drar lite valser om sin orsak, tycks stå i hemlig kontakt med någon helt annan, en diger birollslista får sina minutrar i rampljuset, huvudspåret är lagom snårigt och mynnar naturligtvis ut i en upplösning som inbegriper rätt många av de karaktärer som  är på plats för just denna händelse.

– men…ska du inte komma in nu då…?
– nä….tänker jag inte!

Det är rätt simpelt skådespelat, inga karaktärer man fäster sig vid överhuvudtaget, möjligen kan man höja på ögonbrynet åt Ed Harris som sjukt nedbantad synnerligen otrevlig storfräsare. Annars gör Worthington precis vad han förväntas utan att sticka ut, likaså Elisabeth Banks som förhandlerskan vid fönstret vars roll känns som den minst viktiga och endast verkar fungera som ett bollplank för att Worthington, via de obligatoriska ”djupa” replikskiftena, ska kunna bli lite mer intressant som karaktär. Noterbart kan dock vara att både Edward Burns och Kyra Sedgwick dyker upp i mindre roller som möjligen skvallrar om att de har svårt att få fart på karriären igen..?

Man on a Ledge blandar lite twistad thriller med snyggt fotade actionsekvenser från downtown NY. Som vanligt klipps det friskt mellan de intressanta skådeplatserna i storyn, och tempot blir på så sätt ändå rätt hyggligt. Icke på långa vägar unikt i sitt berättande, och efteråt har man glömt historien lika snabbt som en avlöning försvinner efter räkningsbetalande. Som underhållning för stunden dock ganska ok. Men man måste köpa logiska luckor och planerade tillfälligheter.
Som vanligt alltså.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.

The Eagle (2011)

När romarriket var som mäktigast hade de koll på nästan allt i den kända världen. Nästan alltså. Ockupationen av de brittiska öarna gick väl sisådär om man ska tro legenderna.

Speciellt besvärligt var förhållandet till de olika stammar och folkslag som höll till i dagens Skottland, krigare som vägrade böja sig för Rom. För att skydda sina intressen och hålla dessa synnerligen besvärliga figurer på behörigt avstånd uppfördes den berömda Hadrianus Mur, tvärs över landet från kust till kust med befästa utposter på strategiska punkter.

Detta enligt myten alltså. Nu har det väl visat sig att riktigt så var inte fallet, utan muren uppfördes mest som en markering för att visa var gränsen gick och hur mäktigt Rom var. Som alltid dock är det nästan roligare att grotta ner sig i myter och legender, och det är precis vad som sker i dagens studieobjekt. Återigen handlar det i grund och botten om den (ö)kända Ninth Legion som försvann på fel sida av muren någon gång runt 117 e.kr. Tjugo år senare kommer den unge befälhavaren Marcus Aquila (Channing Tatum) till området för att ge sig in i fiendeland för att söka efter den symboliskt åtråvärda gyllene örnen, standaret för den försvunna legionen. Desutom vill han försöka hitta spåren efter sin far, vilken var den som ledde legionen (naturligtvis) mot sitt okända öde.

Marcus ger sig ut på undercoveruppdraget tillsammans med sin engelske slav Esca (Jamie Bell) och färden tar dem norrut mot högländerna där de givetvis stöter på både vin och vatten längs vägen.

Filmen följer ett standardutstakat manus där både motsättningarna mellan Marcus och Esca ska få komma till tals, liksom det faktum att de är i okänt fiendeland och måste lära sig att samarbeta. Regissören Kevin Macdonald (State of Play) krånglar dock inte till saker i onödan, håller effektiv fart i historien och serverar de nödvändiga förloppen efterhand som de krävs för att hålla filmen vid liv.

Det är natur, vidder, taskigt väder och misstänksamma invånare lite här och var i vildmarken. Givetvis hittar Marcus de spår han är ute efter, men stöter också på patrull enligt patenterad modell. Storyn rullar helt enkelt på i sedvanlig takt, och även om den inte engagerar fullt ut blir det dock aldrig tråkigt eller segdraget. Mer en sorts loj nyfikenhet över hur det hela ska sluta.

Channing Tatum har framtiden för sig om han spelar sina kort väl och väljer rätt roller. I övrigt anonymt men stabilt i rollistan, och av någon anledning har man lyckats lura in gamle Donald Sutherland i en miniroll, om än dock ganska onödig. Sutherland gör naturligtvis vad han ska med sina minimala speltid, men han har ju aldrig varit dålig vad han än synts i.

The Eagle är standardaction i den mytiska lekstugan. Det springs, slåss och är lagom våldsamt. Någonstans mitt i Hollywoodactionet lyckas ändå regissören Macdonald förse det hela med lite dramatik som gör att intresset hålls vid liv ända till eftertexterna. Rätt tunt men ändå ok för stunden.

“How can a piece of metal mean so much to you?”
“The eagle is not a piece of metal. The eagle is Rome.”