The Fitzgerald Family Christmas (2012)

MV5BMTU0MzY4MzE0NF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIwOTI3OA@@__V1_SX640_SY720_Jag har alltid gillat Edward Burns. Ända sedan skådisen/regissören/manusförfattaren slog igenom i mitten på 90-talet med de ganska lågmälda, men ändå starka, rullarna Bröderna McMullen och She´s the one.

Sen har det inte hade varit SÅ mycket Burns i finsalongerna under 2000-talet kanske. Men så, för tre år sen, en återkomst till berättandet han tycks behärska bäst…familjen i centrum. Gärna en tämligen problemfylld familj. Och varför inte slänga in lite jul också?

De sex vuxna syskonen Fitzgerald rustar för jul. Igen. som vanligt ska högtiden firas ihop med deras mamma…som lägligt nog bor hemma hos äldste sonen Gerry (Burns) i ett litet hus på Long Island. The Fitzgeralds är inga rikingar, alla barnen har tagit olika vägar i livet, och Gerry är den som fått på sin lott att driva familjens lilla bar vidare.
Pappa Fitzgerald lämnade familjen för 20 år sedan, och är nu en person vars namn man inte nämner i sällskapet. I lönndom har dock pappan (Ed Lauter) hemliga samtal med just Gerry om att få komma hem och fira jul med sina barn och sin ex-fru just detta år. Kan Gerry försöka få in denna lilla önskan hos de andra månntro?

Vad jag gillar med Burns skapelser är just dialogen och att de människor han beskriver i sina manus…verkar vara normala och som folk är mest. Här är det medelklass, utan att sticka ut. Vi har systrar som har åsikter, vi har bröder som spelar lite på det gammeldags machosättet som kanske hittas i större amerikanska (och svenska?) familjer…där de ändå är riktiga mjukisar längst in. Gerry själv hamnar förstås mellan a rock and a hard place när han tvingas agera budbärare mellan sina föräldrar.
Men kan julen verkligen förlåta svek och gamla synder?

Burns har satsat på en digert persongalleri med bra skådisar på alla fronter. Kul att Michael McGlone också dyker upp en tredje gång i en Burns-rulle. De har tidigare spelat mot varandra i just de två ovan nämnda alstren. Nu återigen bröder med starka åsikter. Smutt. Fina prestationer också från skådisar som Kerry Bishé, Heather Burns, Caitlin FitzGerald, Tom Guiry, Noah Emmerich och Anita Gillette. Familjekänslan blir stark och välspelad, och jag gillar att hänga med den digra syskonskaran…där alla ändå tycks bry sig om varandra, även om det kan ta sig lite lustiga former.

The-Fitzgerald-Family-Christmas

familjejulen börjar i köket!

En liten sidostory med Gerry som möjligen kan ha hittat kärleken lagom till jul hinns med också, där alltid sevärda Connie Britton dyker upp i en liten roll.

Dagens rulle gör egentligen inget väsen av sig, julhögtiden får kanske enbart tjäna som en sorts ursäkt och bakgrund till ett familjedilemma som behöver få sin lösning. Är det en feelgood-rulle? Nja, inte riktigt kanske. Här finns inga förlösande ögonblick som gör att du börjar nynna på klatschiga juldängor lagom till eftertexterna.
Däremot är det en stunds underhållande familjedrama…invävt i lite rött julpapper. Och som sagt Edward Burns har…”nåt”..när det gäller att skildra familjekonflikter av alla möjliga slag.

Lågmäld men stabil.

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.

Man on a Ledge (2012)

Ack ja. Man har ju sett det alltför många gånger förut.

Den luriga thrillern, storyn, berättelsen som egentligen handlar om något annat än vad som visas upp för våra och eventuella inblandades ögon.

Nog blir det svårare och svårare att väcka uppmärksamhet med den här typen av historier, på något sätt måste de ju liksom följa givna mönster för att passa in i speltiden och därmed också tumma på logiken och tillfällighetens lagar samtidigt som de helst ska vara actionstinna och rappa i tempot.

Dagens försök görs av en dansk minsann, Asger Leth, som placerar Sam Worthington på en smal avsats tjugo våningar ovanför New Yorks pulserande gatuliv. Uppenbarligen är han där för att snyggt ta ett dyk rakt ned i gatan. Det dröjer inte länge förrän han blir upptäckt och gamiga NY-bor samlas likt flugor runt koskit för att eventuellt få sig till livs lite bisarra händelser mitt i vardagen. Polis snabbt på plats och de bästa psykologförhandlarna kopplas in för att tala galningen tillrätta. Som vanligt har ingen av dem en aning om att mannen på avsatsen ”har en plan”…för att citera en känd svensk kriminalhjärna.

Finns det då något nytt att upptäcka här? Nej inte mycket om du frågar mig. Sam the Man står stadigt (nåja..) på sin avsats, hojtar om specifika krav, drar lite valser om sin orsak, tycks stå i hemlig kontakt med någon helt annan, en diger birollslista får sina minutrar i rampljuset, huvudspåret är lagom snårigt och mynnar naturligtvis ut i en upplösning som inbegriper rätt många av de karaktärer som  är på plats för just denna händelse.

– men…ska du inte komma in nu då…?
– nä….tänker jag inte!

Det är rätt simpelt skådespelat, inga karaktärer man fäster sig vid överhuvudtaget, möjligen kan man höja på ögonbrynet åt Ed Harris som sjukt nedbantad synnerligen otrevlig storfräsare. Annars gör Worthington precis vad han förväntas utan att sticka ut, likaså Elisabeth Banks som förhandlerskan vid fönstret vars roll känns som den minst viktiga och endast verkar fungera som ett bollplank för att Worthington, via de obligatoriska ”djupa” replikskiftena, ska kunna bli lite mer intressant som karaktär. Noterbart kan dock vara att både Edward Burns och Kyra Sedgwick dyker upp i mindre roller som möjligen skvallrar om att de har svårt att få fart på karriären igen..?

Man on a Ledge blandar lite twistad thriller med snyggt fotade actionsekvenser från downtown NY. Som vanligt klipps det friskt mellan de intressanta skådeplatserna i storyn, och tempot blir på så sätt ändå rätt hyggligt. Icke på långa vägar unikt i sitt berättande, och efteråt har man glömt historien lika snabbt som en avlöning försvinner efter räkningsbetalande. Som underhållning för stunden dock ganska ok. Men man måste köpa logiska luckor och planerade tillfälligheter.
Som vanligt alltså.

A Sound of Thunder (2005)

Någonstans mitt i den här filmen kan jag inte låta bli att känna något annat än lite vemod.
Vemod över att här finns en filmidé som hade kunnat bli något riktigt bra.
En story som på manusstadiet kittlar fantasin, och för sitt inre ser man hur bra det faktiskt hade kunnat serverats som en visuell och tankemässig fest.

I stället tittar jag på ett hafsverk till film.
Uppläget är synnerligen intressant, i framtiden har man utvecklat en tidsmaskin som kan ta människan bakåt i tiden (märkligt nog tjatas det hela tiden om bakåt, varför inte framåt…?)
En skrupelfri affärsman (Ben Kingsley i en sliskig och totalt intetsägande roll) har lagt beslag på maskinen och låter stenrika betalare resa tillbaka i tiden för att få jaga dinosaurier (!) med självupplösande kulor som inte lämnar några spår.
Varje expedition leds av biologen Travis Ryer (Edward Burns) som ser till att besökarna följer de viktiga reglerna att aldrig någonsin (1) lämna något kvar, (2) förstöra något levande och absolut (3) inte ta med sig något tillbaka.
Följden av att göra något av ovanstående skulle bli att evolutionen skulle rubbas och nutiden skulle få ett helt annat utseende.
Självklart kan ni räkna ut vad som händer ca 15 minuter in i filmen.

Nu är det upp till Travis med trogna följeslagare att klura ut vad man ska göra för att ställa allt tillrätta innan evolutionen, via ständigt insvepande tidsvågor, hotar att helt utrota människan som varelse.

Håll med om att upplägget, baserad på en novell av den inte helt okände Ray Bradbury, låter rätt intressant.
Därför blir också fallet extra hårt. Filmens stora minus blir specialeffekterna som verkligen ser ut att vara tillverkade i första bästa hemmadator. När det är som värst går det liksom inte att bortse från uselheten, på gränsen till komiskt faktiskt. Att väva in effekter i en film är en konstart i sig, men när det verkligen syns att skådespelarna agerar framför en filmduk, känns det som att skåda en gammal b-rulle från 50-talet.
I samma ögonblick slås jag av att det finns en viss charm i detta också, filmer som passerar gränsen och blir underhållande just för att de är så mediokert tillverkade.
A Sound of thunder tillhör dessvärre inte den kategorin eftersom den helt klart gör anspråk på att vara en seriös framtidsthriller.

Bakom verket står Peter Hyams, för mig mest känd för att en gång i tiden ha regisserat Capricorn One om tidernas största rymdbluff. Han gjorde dessutom en helt okej uppföljare till Kubricks klassiska 2001; 2010.
Här verkar han dock ha kört vilse i pannkakan och nöjer sig med att släppa ut filmen i det skick vi skådar. En titt i Hyams meritlista avslöjar dessvärre att karln inte direkt rosat marknaden de sista 20 åren.

Edward Burns som filmens hjälte, Travis, känns aningen malplacerad. Burns är ingen dålig skådis, men det är förvånande att se honom i film av den här sorten. Burns, som dessutom är en gedigen manusförfattare, brukar ju normalt hålla sig till dramer om om kärlek och känslor. Kände han måhända för en liten lekstund här?
Catherine McCormack (Braveheart) spelar kvinnan som en gång i tiden uppfann tidsmaskinen innan den illvillige affärsmannen Hatton (Kingsley) lade rabarer på den. Nu får hon chansen till upprättelse när hon och Travis måste försöka göra allt för att vrida tillbaka tiden och evolutionen igen.
Och återigen, Ben Kingsley verkar ständigt ta vilka dussinroller som helst bara lönechecken är bra.

Trots den bistra kvalitén på produktionen vill man veta hur det går och framför allt få reda på hur manusförfattarna har tänkt sig att knyta ihop den berömda säcken.
Lite lusläsning på nätet talar om att filmen drogs med stora problem vid produktionen. Inspelningen på plats i Prag stördes av översvämmningar och dåligt väder, produktionsbolaget bakom filmen gick i konkurs och plötsligt fanns inga pengar kvar att färdigställa filmen på det sätt som var tänkt.

A Sound of Thunder kanske inte fick den behandlig som manuset förtjänade, men tyvärr dras slutresultatet med en rejäl b-stämpel som säkert inte var meningen från början.

Betyget: 1/5