The Book of Henry (2017)

Sena november bjussar på årets kanske märkligaste rulle, sett ur genremix. Så pass att det faktiskt blir problem att ”processa” den i filmsinnet.

Annars har den alla förutsättningar; ensamstående mamma (formidabla Naomi Watts) med två söner (störtsköna Jacob Tremblay och Jaeden Lieberher…Room och It ni vet). Äldre brorsan Henry (Lieberher) är den som har kollen i familjen, medans mamma mest spelar tv-spel och kör runt runt i skramlig Volvo 245:a. Urtypen för ”bohemisk filur” på film? Första halvtimmen är tjoffad med mysfaktorer som gör att jag bara sitter och njuter av den småputtriga vardagen hos familjen i huset. Snyggt fångat av regissören Colin Trevorrow (Jurassic World). Men sen jäklar! Kör han av banan så det ryker och gnisslar! Aj! Oj! Pang! Vad hände?? Fick både han och manuset spunk!??

Dramatik i rullen och plötsligt tar hela storyn en 90-gradare! Alltså sådär för-jävla-galet-turnaround! Oftast är det ju mest uppfriskande i filmer…men här blir det rullens svagaste punkt. Jäklars! Varför behövde det bli så? Det klär inte filmen, som fram till hit sett till att jag både skrattat och känt av dammet i rummet. Plötsligt blir fortsättningen mest en sträcka av störande och irriterande detaljer och en önskan om att rullen ska flippa tillbaka till den första tredjedelen. Vilket såklart icke sker.

Ändå kan jag inte säga att filmen blir ointressant, på något bisarrt sätt vill jag veta var allt ska mynna ut i finalen. Och skådisarna går icke att klaga på. De gör hjärtansvarma insatser alla, vilket får mig att gilla dem ännu lite mer. Dessutom ett par minuter för en av mina favvisar från stand-up-komikervärlden; Sarah Silverman!
En riktig knasresa under drygt 100 minuter som har sina förtjänster i starten och byggandet av vardagsfeelingen. Sen blir det hela havet stormar och jag är inte alls tillfreds med spåret filmen väljer. Trots att ambitionen uppenbarligen är att bli lite…spännande? Ojoj, det hade kunnat bli så mycket mer att räkna in på upplevelsekontot när eftertexterna rullar igång.

Oerhört bra start, mindre bra efter turnarounden.
Godkänt. Men inte mer.

 

I SoF-poddens #116 knorrar vi lite tillsammans över det faktum att filmen hade kunnat vara så mycket mer. Lyssna gärna här!

Annonser

The Edge of Seventeen (2016)

Kommer DU ihåg din vardag när du var 17?
Själv har jag bara fragmentariska minnen, om ens det, från en svunnen tid. Men kanske handlade det om osäkerhet, oklar framtid, kärleksfunderingar och vad ett vuxenliv skulle komma att innebära (oh boy om man hade vetat det här…). Anyhow, kanske min egen 17-årstid ändå inte var riktigt som i Nadines (Hailee Steinfeld) fall. Ojoj, vilket yrväder!

Nadine tillbringar den mesta av sin vakna tid åt att fundera, fundera, prata och prata och åter prata. Mest med sin kompis Krista (Haley Lu Richardson). Om allt och inget. Allra mest kanske hon ordterroriserar sin lärare Mr Bruner (Woody Harrelson) som tålmodigt lyssnar och kommer med ett och annat instick. Nadine verkar vara en ganska..eh…intensiv person. Hemmalivet är också mer eller mindre kaotiskt. En frånvarande mamma (Kyra Sedgewick), en storebror (Blake Jenner) som det gnabbas med mest hela tiden. Att familjen förlorade pappan i huset i förtid i hjärtattack för ett antal år sen har gjort hela huset instabilt och..edgy.

De vardagliga problemen hopar sig nu ännu mer när plötsligt Krista en dag blir tillsammans med Nadines storebror! Damn! Nadine blir tredje hjulet. Konflikten är total. Vänskapen knakar i fogarna. Vad händer i Nadines liv nu?

Bakom kameran idag Kelly Fremont Craig, som här regidebuterar, och plitat manus själv. Och som hon debuterar! En story som totalengagerar mig från första stund. Jag vill verkligen hänga med Nadine. Lära känna hennes intensiva personlighet. Steinfeld bär förstås hela filmen på sina axlar och har ett skådespel som verkligen når ut. Oavsett om det är hennes sympatiska eller den mindre åtråvärda sidan vi får se. Kontrasten mellan hennes 110 knyck och läraren Mr Bruners sävliga sätt att förhålla sig blir galet effektfullt och en av filmens stora höjdpunkter när de inträffar. Att kanske Nadine ser en sorts fadersfigur hos sin lärare, i avsaknaden av sin pappa, är förstås inte så svårt att räkna ut. Klyschigt? Nä, snarare varmhjärtat.

vänskap som snart sätts på prov

Det bästa med filmen är att vi får ta del av Nadines alla sidor. Även de mindre smickrande. Kanske det som gör filmen så pass engagerande också? Steinfeld lyckades ro hem en Golden Globe-nominering för rollen och skulle naturligtvis ha haft en Oscars-nominering också. Skandal för bövelen.

Vardag, vänskap, kärlek, framtidsfunderingar.
Tja, kanske de normala ingredienserna i en 17-årings medvetande och liv? Eller vaddå tonåring?? Tankarna funkar väl lika bra hos en medelålders snubbe!

Lätt en av 2016 års bästa rullar!
Vardagsdrama med feelgood!

The Fitzgerald Family Christmas (2012)

MV5BMTU0MzY4MzE0NF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIwOTI3OA@@__V1_SX640_SY720_Jag har alltid gillat Edward Burns. Ända sedan skådisen/regissören/manusförfattaren slog igenom i mitten på 90-talet med de ganska lågmälda, men ändå starka, rullarna Bröderna McMullen och She´s the one.

Sen har det inte hade varit SÅ mycket Burns i finsalongerna under 2000-talet kanske. Men så, för tre år sen, en återkomst till berättandet han tycks behärska bäst…familjen i centrum. Gärna en tämligen problemfylld familj. Och varför inte slänga in lite jul också?

De sex vuxna syskonen Fitzgerald rustar för jul. Igen. som vanligt ska högtiden firas ihop med deras mamma…som lägligt nog bor hemma hos äldste sonen Gerry (Burns) i ett litet hus på Long Island. The Fitzgeralds är inga rikingar, alla barnen har tagit olika vägar i livet, och Gerry är den som fått på sin lott att driva familjens lilla bar vidare.
Pappa Fitzgerald lämnade familjen för 20 år sedan, och är nu en person vars namn man inte nämner i sällskapet. I lönndom har dock pappan (Ed Lauter) hemliga samtal med just Gerry om att få komma hem och fira jul med sina barn och sin ex-fru just detta år. Kan Gerry försöka få in denna lilla önskan hos de andra månntro?

Vad jag gillar med Burns skapelser är just dialogen och att de människor han beskriver i sina manus…verkar vara normala och som folk är mest. Här är det medelklass, utan att sticka ut. Vi har systrar som har åsikter, vi har bröder som spelar lite på det gammeldags machosättet som kanske hittas i större amerikanska (och svenska?) familjer…där de ändå är riktiga mjukisar längst in. Gerry själv hamnar förstås mellan a rock and a hard place när han tvingas agera budbärare mellan sina föräldrar.
Men kan julen verkligen förlåta svek och gamla synder?

Burns har satsat på en digert persongalleri med bra skådisar på alla fronter. Kul att Michael McGlone också dyker upp en tredje gång i en Burns-rulle. De har tidigare spelat mot varandra i just de två ovan nämnda alstren. Nu återigen bröder med starka åsikter. Smutt. Fina prestationer också från skådisar som Kerry Bishé, Heather Burns, Caitlin FitzGerald, Tom Guiry, Noah Emmerich och Anita Gillette. Familjekänslan blir stark och välspelad, och jag gillar att hänga med den digra syskonskaran…där alla ändå tycks bry sig om varandra, även om det kan ta sig lite lustiga former.

The-Fitzgerald-Family-Christmas

familjejulen börjar i köket!

En liten sidostory med Gerry som möjligen kan ha hittat kärleken lagom till jul hinns med också, där alltid sevärda Connie Britton dyker upp i en liten roll.

Dagens rulle gör egentligen inget väsen av sig, julhögtiden får kanske enbart tjäna som en sorts ursäkt och bakgrund till ett familjedilemma som behöver få sin lösning. Är det en feelgood-rulle? Nja, inte riktigt kanske. Här finns inga förlösande ögonblick som gör att du börjar nynna på klatschiga juldängor lagom till eftertexterna.
Däremot är det en stunds underhållande familjedrama…invävt i lite rött julpapper. Och som sagt Edward Burns har…”nåt”..när det gäller att skildra familjekonflikter av alla möjliga slag.

Lågmäld men stabil.

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!