Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.

Annonser

The Fitzgerald Family Christmas (2012)

MV5BMTU0MzY4MzE0NF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIwOTI3OA@@__V1_SX640_SY720_Jag har alltid gillat Edward Burns. Ända sedan skådisen/regissören/manusförfattaren slog igenom i mitten på 90-talet med de ganska lågmälda, men ändå starka, rullarna Bröderna McMullen och She´s the one.

Sen har det inte hade varit SÅ mycket Burns i finsalongerna under 2000-talet kanske. Men så, för tre år sen, en återkomst till berättandet han tycks behärska bäst…familjen i centrum. Gärna en tämligen problemfylld familj. Och varför inte slänga in lite jul också?

De sex vuxna syskonen Fitzgerald rustar för jul. Igen. som vanligt ska högtiden firas ihop med deras mamma…som lägligt nog bor hemma hos äldste sonen Gerry (Burns) i ett litet hus på Long Island. The Fitzgeralds är inga rikingar, alla barnen har tagit olika vägar i livet, och Gerry är den som fått på sin lott att driva familjens lilla bar vidare.
Pappa Fitzgerald lämnade familjen för 20 år sedan, och är nu en person vars namn man inte nämner i sällskapet. I lönndom har dock pappan (Ed Lauter) hemliga samtal med just Gerry om att få komma hem och fira jul med sina barn och sin ex-fru just detta år. Kan Gerry försöka få in denna lilla önskan hos de andra månntro?

Vad jag gillar med Burns skapelser är just dialogen och att de människor han beskriver i sina manus…verkar vara normala och som folk är mest. Här är det medelklass, utan att sticka ut. Vi har systrar som har åsikter, vi har bröder som spelar lite på det gammeldags machosättet som kanske hittas i större amerikanska (och svenska?) familjer…där de ändå är riktiga mjukisar längst in. Gerry själv hamnar förstås mellan a rock and a hard place när han tvingas agera budbärare mellan sina föräldrar.
Men kan julen verkligen förlåta svek och gamla synder?

Burns har satsat på en digert persongalleri med bra skådisar på alla fronter. Kul att Michael McGlone också dyker upp en tredje gång i en Burns-rulle. De har tidigare spelat mot varandra i just de två ovan nämnda alstren. Nu återigen bröder med starka åsikter. Smutt. Fina prestationer också från skådisar som Kerry Bishé, Heather Burns, Caitlin FitzGerald, Tom Guiry, Noah Emmerich och Anita Gillette. Familjekänslan blir stark och välspelad, och jag gillar att hänga med den digra syskonskaran…där alla ändå tycks bry sig om varandra, även om det kan ta sig lite lustiga former.

The-Fitzgerald-Family-Christmas

familjejulen börjar i köket!

En liten sidostory med Gerry som möjligen kan ha hittat kärleken lagom till jul hinns med också, där alltid sevärda Connie Britton dyker upp i en liten roll.

Dagens rulle gör egentligen inget väsen av sig, julhögtiden får kanske enbart tjäna som en sorts ursäkt och bakgrund till ett familjedilemma som behöver få sin lösning. Är det en feelgood-rulle? Nja, inte riktigt kanske. Här finns inga förlösande ögonblick som gör att du börjar nynna på klatschiga juldängor lagom till eftertexterna.
Däremot är det en stunds underhållande familjedrama…invävt i lite rött julpapper. Och som sagt Edward Burns har…”nåt”..när det gäller att skildra familjekonflikter av alla möjliga slag.

Lågmäld men stabil.