Etikettarkiv: Thriller

Jul 24 2019

#sommarklubben: Blodröd sol (1993)

Rätt invecklad bok av Michael Chrichton blev en rätt invecklad film av Philip Kaufman. Trots det en skön 90-talskänsla när Wesley Snipes och Sean Connery glider runt och fäller repliker av filosofisk karaktär i jakten på en mördare. En kvinna hittas strypt i konferensrummet hos ett gigantiskt japanskt företags skyskrapa i Los Angeles. Ärendet ”måste behandlas på rätt sätt” och ansvarige polisen Webster (Snipes) får strax support av Japan-experten Connor (Connery). Snipes i ständigt för stor kostym och en Connery som stundtals ser ut som han gjorde i gamla Bond-rullen ”Man lever bara 2 gånger”. Lite lökigt, lite omständligt, rätt invecklade turer med dubbelspel och trippelspel..och kanske lite lätt rasistiskt (?) mot den japanska kulturen om man ser på filmen med 2000-talets ögon…?

Hursomhelst slinker den ned. Mest tack vare underhållande skådespel av huvudpersonerna. Har man inte sett rullen förut kan möjligen viss spänning infinna sig. Roligast av allt är när den ”nya tekniken” som japanska företaget använder sig av ska förevisas (”finns inget liknande i landet ännu”)….självklart hopplöst antikt 2019.
Bara det blir lökigt underhållande i sig.

Kulturkrock i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sep 7 2018

Inconceivable (2017)

Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)

Aug 14 2018

#sommarklubben: Don’t Say a Word (2001)

Är Sommarklubben 2018 Michael Douglas klubb??
Här får vi ännu en rulle med den slitstarke gamängen! Douglas liksom bara vevade in rullarna i strid ström från mitten av the eighties fram till början av 2000-talet! Såklart nästan alltid som hjälte. Den oskyldige (nåja..hrm) som hamnade i skiten och fick lösa allt medelst lite påhittighet och list.

Idag är han pyskologen Dr. Nathan Conrad i New York, specialist på att prata med grava psykfall som sitter inspärrade i madrasserade rum. Här blir han ”pålurad” att ta hand om unga Elisabeth (Brittany Murphy) som uppenbarligen har varit med om hemskheter och vägrar prata. Något som badasset Koster (Sean Bean) absolut vill av någon anledning. Så pass att Koster kidnappar Conrads egen dotter, och hotar dessutom frun (Famke Janssen) med otrevligheter om inte Conrad fixar biffen och får patienten att börja prata….och mer precist avslöja information från förr som Koster behöver. Återigen Douglas med familj i knipa!

Stabil thriller detta ändå. Den glänser kanske inte, men innehåller element av suspense och stakes tillräckligt mycket för att gå i mål på rätt sida. Douglas får återigen sporta envisheten hos en man vars familj är i fara. Vi har sett det förut, och vet precis vad som väntar. Gamle Douglas gör mig icke besviken. Regisserande Gary Fleder håller det ganska kort och effektivt. Inga utdragna scener eller mjölkig softness i onödan.
Är det förutsägbart? Javisst.
Är det underhållande ändå….även vid en omtitt? Absolut. Douglas, The Man!

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 24 2018

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 19 2018

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Feb 28 2018

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Nov 7 2017

Shimmer Lake (2017)

Rulle som haft det lite svårt att hitta ut till sin publik. Inspelad redan hösten 2015, sedan hyllvärmare fram till hösten 2016 då Netflix köpte upp rättigheterna och lade ut för streaming under 2017. Hm, bör man vara orolig för underhållningsvärdet? Asch, inget direkt att bry sig om. Filmen siktar inte direkt jättehögt i ambitionsnivån, vilket gör att det blir svårt att bli superbesviken. Influenserna hos debutregissören Oren Uziel verkar komma från Tarantino och Coen-bröder, och sådant är ju alltid svårt att ta sig an.

En småstadspolis (Ben Walker) försöker utreda ett bankrån som uppenbarligen gått snett. Misstänkta snubbar finns. Bla tycks hans bror (Rainn Wilson) vara insyltad. Det ”märkliga” med filmen är att den berättas baklänges. Börjar på en fredag, och tar sig sakta bakåt genom veckan. Udda? Ja kanske, men det tar inte så lång tid innan jag på något sätt ändå kommer in i berättarstilen. Storylinens utformning gör ju också att manuset inte behöver hålla sig helt linjärt i alla lägen. Lägg till detta lite svärtad humor, och det hele borde väl vara i hamn. Eller?

Nja, problemet med rullen är att den aldrig engagerar fullt ut, trots möjligheten att sätta oss som tittar på det hala. Givetvis bygger den omkastade kronologin på att vi aldrig helt ska veta veta vad som egentligen har hänt. Och när väl finalen på rullen kommer, det vill säga starten på den märkliga veckan, blir det mer av ett ”jaha”.
Alla olika inblandade gör nog vad de ska, det är mer i själva storyn det brister. Främst för att allt känns rätt…ointressant. Been there, done that…typ. En fattigmans-Coen-produkt. Självklart aldrig fel med Wilson i en roll. Eller Rob Corddry och Ron Livingston. De två sista är dock med på tok för lite.

Inget du tar fram motorsågen för, men heller inget som är värt att komma ihåg i någon större utsträckning. Lite mellanmjölkig stund sådär i soffan en vardagskväll.

Aug 25 2017

The Belko Experiment (2016)

Komma till jobbet en morgon och upptäcka att man måste mörda sin arbetskamrat för att klara livhanken! Wtf!?!
Bra skäl att sjukskriva sig-ish!!

Precis dock vad som händer de anställda outsourcade amerikaner som jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia. En alldeles vanlig morgon när det mest spännande man kan ägna sig åt är att planera inför helgen. Typ. Kanske. Istället strax mayhem och kaos när hela kontorsbyggnaden spärras av och bommas igen. Rena lockdownen! Med de anställda kvar i kåken, exklusive the locals. En mystisk röst dånar i PA-systemet att nu jäklar är det allvar. Döda eller dödas. Last man standing. Och att fly är såklart inte ett alternativ då (de okända) förövarna har tänkt på allt.
Istället ett kaos som snabbt hittar sina olika fraktioner, de rädda, de panikslagna, de som tror att allt är ett skämt, de som behåller viss värdighet, de som tror sig vara alfahannar…och självklart de som inte vill vara hjältetyper men blir det ändå.

Bakom rullen Greg McLean som tidigare gett oss Wolf Creek, The Darkness och Territory…ni vet..den om den luriga krokodilen i Australien som terroriserar en båtutflykt (som jag märkligt nog inte skrivit om…inser jag nu!).
Här jobbar han på ett manus plitat av självaste James Gunn (Guardians of the Galaxy), som dock avstod från att regissera då han tyckte att hans eget manus blev för våldsamt! Och våldsamt värre är det! Blodet strittar åt alla håll i strid ström, dock utan att det blir smaklöst eller självförhärligande på något sätt. Ur panik och kaos kommer alltid det värsta av vad människan är kapabel att göra mot varandra…typ.
Således ett sorts twistat socialt experiment som ramstory, tankarna går till tex Battle Royale (minus DEN skruvade humorn).
Vem vinner och vem försvinner?

fredagsfika med märklig info

Smart drag av filmen att inte sporta upp några större stjärnor i rollerna! Här skådas namn som Tony Goldwyn, Adria Arjona, John Gallagher Jr. och John C. McGinley. Den sistnämnde känns säkert igen från gamla Scrubs. Snabbögda hinner också få span på Michael Rooker i en mindre roll. Inga A-stjärnor direkt, men det visar också att en rulle kan vara nog så bra utan sådana. Att förutse vem som ska bita i gräset och vem som får stå kvar på barrikaderna är banne mig ganska omöjligt. McLean lägger inga fingrar i kors och matar på med tungt artilleri när man minst anar.

Snyggt filmad, luriga vändningar och över allt ligger ett sorts bisarrt mysterium som gör att jag hela tiden sitter och undrar vem eller vad i helvete som kan ligga bakom ett ”experiment” som det här. Inte den bästa film jag sett. Men en underhållande rulle som verkligen gör jobbet för stunden. Den som letar smetig filmaction mixad med lagom murrigt dilemma och en studie i hur det kanske så lugna mänskliga psyket egentligen (?) funkar….har kommit till rätt film!

 

 

I SoF-poddens #103 funderar vi vidare på denna märkliga morgon för de anställda på Belko Industries…..Lyssna gärna här.

Jul 30 2017

#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 28 2017

Seven Psychopaths (2012)

När podd-partner Fiffi plötsligt drar upp en rulle ur hatten och öser en sån där äkta, oförställd, kärlek över den….ja då är det klart att man blir nyfiken värre!

Vad får vi då här? Jo, en lustiger historia som inbegriper flera udda karaktärer. I Los Angeles försöker en bekymrad Marty (Colin Farrell) att skriva ett filmmanus. Hans minst sagt knasiga kompis Billy (Sam Rockwell) försöker ge honom inspiration på sitt eget lätt udda vis. Dessutom ägnar sig sagda kamrat åt en uppenbarligen lönande bisyssla då han kidnappar hundar (!), för att sedan återlämna dem mot furstliga belöningar. Häpp! Kanske har han nu dock tagit sig vatten över huvudet då han kidnappat gangstern Charlies (Woody Harrelson) ögonsten till jycke. Nu blir goda råd dyra för Billy och hans partner i crime, gammelgubben Hans (Christopher Walken). Lägg till detta också en galen seriemördare som stryker runt i staden och endast tycks ta livet av brottslingar. Joråsåatt.

Om man tänker sig en liten portion Quentin Tarantino, och mixar med det bästa ur rullar som de brittiska Snatch och Lock Stock and two smokin barrels...får man med lite vilje dagens film. Egentligen en massa udda och aviga scener staplade på varandra. Fast med en sorts lockande svart humor, vilket gör att den totala handlingen inte är så jätteviktig. Mer kul att ta del av de olika karaktärernas förehavanden. Stackars Marty blir på något sätt figuren som får vara den röda tråden i detta sammelsurium av händelser som inträffar.

ett stilla snack i öknen. inga konstigheter.

Bakom rullen Martin McDonagh som gjorde den excellenta In Bruges, och det här är regissörens blott andra fullängdare efter Bruges-rullen (som kom 2008). Han tar uppenbarligen tid på sig mellan varven. Nåväl, Alla gör förstås bra ifrån sig. Roligast är kanske Harrelson som orolig hundägare med stort djurhjärta, vilken i övrigt inte tvekar att ta livet av människor till höger och vänster. Christopher Walken gör också en skön insats och står för några av de bästa replikerna. Förutom skådisarna ovan dyker en ansenlig mängd kända namn upp i diverse biroller. Bara att hålla ögonen öppna! Känns som att det här är en film som har alla möjligheter att bli klassad som lite kultrulle i framtiden (om den inte redan är det…?)

En rulle som (faktiskt) vinner på sin avighet och rätt snygga komposition av scener vad gäller färger och miljö. Storyn känns på något sätt ganska underordnad och det är istället i dialogen och samspelet mellan karaktärerna filmen är som bäst. En trevlig bekantskap detta. Men In Bruges var aningens bättre. Den som eventuellt nu tar sig an en back-to-back med dessa två alster kommer dock icke att bli besviken!

Avigt underhållande.

Apr 10 2017

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Jan 27 2017

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Jan 25 2017

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Nov 1 2016

The Trust (2016)

trust_posterOktober är historia. Halloween stoppas in i skåpet igen. Tillbaks till ”filmvardagen”.

När, idag en mustaschprydd, Nicolas Cage kommer lullandes med en ny rulle kan jag förstås icke hålla mig borta. Dessutom släpar han på lille Elijah Wood som sidekick. Kan det vara nåt tro? Som två poliser jobbandes på Las Vegas-polisens (!) bevisförråd får de ju onekligen se ett och annat. Som till exempel att Stone (Cage) tror sig ha hittat bevis för att kriminella krafter i spelstaden gömmer rikedomar i ett väl gömt bankvalv i en oansenlig byggnad. Snabbt övertygar han kollegan Waters (Wood) att bistå i en liten heist som ska rendera dem båda varsin flygbiljett till Bahamas och gott om pluringar i reskassan. För vem ska anmäla ett brott och stålars som inte är hederliga…?

Spontan känsla; en film som försöker vara en kombo av Smokin´ Aces (2006) och valfri Tarantino-rulle. Det går sådär. Ok. inte helt ute och cyklar i vissa scener som ändå är rätt snygga och gjort med en sorts ”grittyness” som passar i stunden. Men å andra sidan känns det inte som att någon av de två karaktärerna fastnar..och det känns inte som man bryr sig om vad som kommer att hända dem. Det jag mest sitter och funderar på är när den i början lågmälde och lugne Cage ska släppa på överspelsbromsen. Men lugn, det kommer.
Och så Wood då. Kommer han nånsin att kunna skaka av sig Hobbit-stämpeln? Jag är tveksam.

the-trust_pic

”lyssna nu på mig…den här salvan är perfekt mot sårig näsa. Fråga bara Therese!”

Nånstans finns också en sorts hopplöshet över livet som underbetald snut i en spelstad som inte känns som jordens roligaste boplats. Möjligen kommer det fram lite då och då.
Fokus försöker dock ligga på thrillermomentet och de två gossarna gör så gott de kan. ”Som vanligt” i rullar av den här sorten vill också manuset vara med och försöka twista sig lite. Fungerar på nåder. Regi och visst manusjobb av ett par bröder Brewer. För mig helt okända. Men vi lär säkert få se mer av dem vad det lider.

Ok för stunden men inget som fastnar i minnet.

Aug 31 2016

Sommarklubben: Arlington Road (1999)

arlingtonroadDags att stänga Sommarklubben säsongen 2016!
Packa bort solstolar, strandparasoll och grillar. Nu kommer hösten!

Vi stänger årets klubb med en riktigt rackarbra rulle!
En nervig sak med en lika nervig och stissig Jeff Bridges i huvudrollen. En perfekt roll för den gamle gamängen. Här är han änklingen Michael med son i villaförorten, jobbar som lärare på universitet i Washington. Frun var FBI-agent och förolyckades vid ett ingripande. Att Michael är snudd på besatt av konspirationsteorier sedan hustruns bortgång..är ett milt sätt att uttrycka det.

När så relativt nyinflyttade grannparet Lang (Tim Robbins/Joan Cusak) börjar uppföra sig aningens märkligt börjar tankar snurra i skallen på Michael och vips förvandlas han till hemmaspanare av tredje graden. Inte utan komplikationer. Finns fog för hans oro…eller är det bara fantasier i hjärnan?

Svettigt bra rulle detta!
Speciellt om man aldrig sett den förut. Med det sagt fattar ni också att den mer än väl håller för både en omtitt eller två med jämna mellanrum. Bridges spelar sådär hispig med gäll röst som han är så bra på. Robbins är den coole, den lugne, kanske..den oberäknelige. Den eviga frågan om vad våra grannar egentligen har för sig på gatan..samsas här med fruktan för terrorhot i vardagen. Och då är ändå det här en rulle som är gjord ett par år innan 9/11-katastrofen.

Filmens största behållning är såklart den listiga storyn, men framför allt slutet som är en twistare av guds nåde! Har du inte upplevt rullen än är det hög tid!

Ond aning i (mörka) sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Då så. Då stänger vi den lilla klubben för den här gången. Som vanligt har ett koppel av sköna och trivsamma rullar fått paradera förbi. Och kom ihåg, de passar ju lika bra att avnjutas en mörk höstkväll…eller en kall vinternatt. Precis som det ska vara.
Och vad gäller Sommarklubben..så är ju chansen stor att den återkommer när det vankas semestertider igen….
Hejdå sommarn, hej hösten!