Shimmer Lake (2017)

Rulle som haft det lite svårt att hitta ut till sin publik. Inspelad redan hösten 2015, sedan hyllvärmare fram till hösten 2016 då Netflix köpte upp rättigheterna och lade ut för streaming under 2017. Hm, bör man vara orolig för underhållningsvärdet? Asch, inget direkt att bry sig om. Filmen siktar inte direkt jättehögt i ambitionsnivån, vilket gör att det blir svårt att bli superbesviken. Influenserna hos debutregissören Oren Uziel verkar komma från Tarantino och Coen-bröder, och sådant är ju alltid svårt att ta sig an.

En småstadspolis (Ben Walker) försöker utreda ett bankrån som uppenbarligen gått snett. Misstänkta snubbar finns. Bla tycks hans bror (Rainn Wilson) vara insyltad. Det ”märkliga” med filmen är att den berättas baklänges. Börjar på en fredag, och tar sig sakta bakåt genom veckan. Udda? Ja kanske, men det tar inte så lång tid innan jag på något sätt ändå kommer in i berättarstilen. Storylinens utformning gör ju också att manuset inte behöver hålla sig helt linjärt i alla lägen. Lägg till detta lite svärtad humor, och det hele borde väl vara i hamn. Eller?

Nja, problemet med rullen är att den aldrig engagerar fullt ut, trots möjligheten att sätta oss som tittar på det hala. Givetvis bygger den omkastade kronologin på att vi aldrig helt ska veta veta vad som egentligen har hänt. Och när väl finalen på rullen kommer, det vill säga starten på den märkliga veckan, blir det mer av ett ”jaha”.
Alla olika inblandade gör nog vad de ska, det är mer i själva storyn det brister. Främst för att allt känns rätt…ointressant. Been there, done that…typ. En fattigmans-Coen-produkt. Självklart aldrig fel med Wilson i en roll. Eller Rob Corddry och Ron Livingston. De två sista är dock med på tok för lite.

Inget du tar fram motorsågen för, men heller inget som är värt att komma ihåg i någon större utsträckning. Lite mellanmjölkig stund sådär i soffan en vardagskväll.

Annonser

The Belko Experiment (2016)

Komma till jobbet en morgon och upptäcka att man måste mörda sin arbetskamrat för att klara livhanken! Wtf!?!
Bra skäl att sjukskriva sig-ish!!

Precis dock vad som händer de anställda outsourcade amerikaner som jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia. En alldeles vanlig morgon när det mest spännande man kan ägna sig åt är att planera inför helgen. Typ. Kanske. Istället strax mayhem och kaos när hela kontorsbyggnaden spärras av och bommas igen. Rena lockdownen! Med de anställda kvar i kåken, exklusive the locals. En mystisk röst dånar i PA-systemet att nu jäklar är det allvar. Döda eller dödas. Last man standing. Och att fly är såklart inte ett alternativ då (de okända) förövarna har tänkt på allt.
Istället ett kaos som snabbt hittar sina olika fraktioner, de rädda, de panikslagna, de som tror att allt är ett skämt, de som behåller viss värdighet, de som tror sig vara alfahannar…och självklart de som inte vill vara hjältetyper men blir det ändå.

Bakom rullen Greg McLean som tidigare gett oss Wolf Creek, The Darkness och Territory…ni vet..den om den luriga krokodilen i Australien som terroriserar en båtutflykt (som jag märkligt nog inte skrivit om…inser jag nu!).
Här jobbar han på ett manus plitat av självaste James Gunn (Guardians of the Galaxy), som dock avstod från att regissera då han tyckte att hans eget manus blev för våldsamt! Och våldsamt värre är det! Blodet strittar åt alla håll i strid ström, dock utan att det blir smaklöst eller självförhärligande på något sätt. Ur panik och kaos kommer alltid det värsta av vad människan är kapabel att göra mot varandra…typ.
Således ett sorts twistat socialt experiment som ramstory, tankarna går till tex Battle Royale (minus DEN skruvade humorn).
Vem vinner och vem försvinner?

fredagsfika med märklig info

Smart drag av filmen att inte sporta upp några större stjärnor i rollerna! Här skådas namn som Tony Goldwyn, Adria Arjona, John Gallagher Jr. och John C. McGinley. Den sistnämnde känns säkert igen från gamla Scrubs. Snabbögda hinner också få span på Michael Rooker i en mindre roll. Inga A-stjärnor direkt, men det visar också att en rulle kan vara nog så bra utan sådana. Att förutse vem som ska bita i gräset och vem som får stå kvar på barrikaderna är banne mig ganska omöjligt. McLean lägger inga fingrar i kors och matar på med tungt artilleri när man minst anar.

Snyggt filmad, luriga vändningar och över allt ligger ett sorts bisarrt mysterium som gör att jag hela tiden sitter och undrar vem eller vad i helvete som kan ligga bakom ett ”experiment” som det här. Inte den bästa film jag sett. Men en underhållande rulle som verkligen gör jobbet för stunden. Den som letar smetig filmaction mixad med lagom murrigt dilemma och en studie i hur det kanske så lugna mänskliga psyket egentligen (?) funkar….har kommit till rätt film!

 

 

I SoF-poddens #103 funderar vi vidare på denna märkliga morgon för de anställda på Belko Industries…..Lyssna gärna här.

#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Seven Psychopaths (2012)

När podd-partner Fiffi plötsligt drar upp en rulle ur hatten och öser en sån där äkta, oförställd, kärlek över den….ja då är det klart att man blir nyfiken värre!

Vad får vi då här? Jo, en lustiger historia som inbegriper flera udda karaktärer. I Los Angeles försöker en bekymrad Marty (Colin Farrell) att skriva ett filmmanus. Hans minst sagt knasiga kompis Billy (Sam Rockwell) försöker ge honom inspiration på sitt eget lätt udda vis. Dessutom ägnar sig sagda kamrat åt en uppenbarligen lönande bisyssla då han kidnappar hundar (!), för att sedan återlämna dem mot furstliga belöningar. Häpp! Kanske har han nu dock tagit sig vatten över huvudet då han kidnappat gangstern Charlies (Woody Harrelson) ögonsten till jycke. Nu blir goda råd dyra för Billy och hans partner i crime, gammelgubben Hans (Christopher Walken). Lägg till detta också en galen seriemördare som stryker runt i staden och endast tycks ta livet av brottslingar. Joråsåatt.

Om man tänker sig en liten portion Quentin Tarantino, och mixar med det bästa ur rullar som de brittiska Snatch och Lock Stock and two smokin barrels...får man med lite vilje dagens film. Egentligen en massa udda och aviga scener staplade på varandra. Fast med en sorts lockande svart humor, vilket gör att den totala handlingen inte är så jätteviktig. Mer kul att ta del av de olika karaktärernas förehavanden. Stackars Marty blir på något sätt figuren som får vara den röda tråden i detta sammelsurium av händelser som inträffar.

ett stilla snack i öknen. inga konstigheter.

Bakom rullen Martin McDonagh som gjorde den excellenta In Bruges, och det här är regissörens blott andra fullängdare efter Bruges-rullen (som kom 2008). Han tar uppenbarligen tid på sig mellan varven. Nåväl, Alla gör förstås bra ifrån sig. Roligast är kanske Harrelson som orolig hundägare med stort djurhjärta, vilken i övrigt inte tvekar att ta livet av människor till höger och vänster. Christopher Walken gör också en skön insats och står för några av de bästa replikerna. Förutom skådisarna ovan dyker en ansenlig mängd kända namn upp i diverse biroller. Bara att hålla ögonen öppna! Känns som att det här är en film som har alla möjligheter att bli klassad som lite kultrulle i framtiden (om den inte redan är det…?)

En rulle som (faktiskt) vinner på sin avighet och rätt snygga komposition av scener vad gäller färger och miljö. Storyn känns på något sätt ganska underordnad och det är istället i dialogen och samspelet mellan karaktärerna filmen är som bäst. En trevlig bekantskap detta. Men In Bruges var aningens bättre. Den som eventuellt nu tar sig an en back-to-back med dessa två alster kommer dock icke att bli besviken!

Avigt underhållande.

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

The Trust (2016)

trust_posterOktober är historia. Halloween stoppas in i skåpet igen. Tillbaks till ”filmvardagen”.

När, idag en mustaschprydd, Nicolas Cage kommer lullandes med en ny rulle kan jag förstås icke hålla mig borta. Dessutom släpar han på lille Elijah Wood som sidekick. Kan det vara nåt tro? Som två poliser jobbandes på Las Vegas-polisens (!) bevisförråd får de ju onekligen se ett och annat. Som till exempel att Stone (Cage) tror sig ha hittat bevis för att kriminella krafter i spelstaden gömmer rikedomar i ett väl gömt bankvalv i en oansenlig byggnad. Snabbt övertygar han kollegan Waters (Wood) att bistå i en liten heist som ska rendera dem båda varsin flygbiljett till Bahamas och gott om pluringar i reskassan. För vem ska anmäla ett brott och stålars som inte är hederliga…?

Spontan känsla; en film som försöker vara en kombo av Smokin´ Aces (2006) och valfri Tarantino-rulle. Det går sådär. Ok. inte helt ute och cyklar i vissa scener som ändå är rätt snygga och gjort med en sorts ”grittyness” som passar i stunden. Men å andra sidan känns det inte som att någon av de två karaktärerna fastnar..och det känns inte som man bryr sig om vad som kommer att hända dem. Det jag mest sitter och funderar på är när den i början lågmälde och lugne Cage ska släppa på överspelsbromsen. Men lugn, det kommer.
Och så Wood då. Kommer han nånsin att kunna skaka av sig Hobbit-stämpeln? Jag är tveksam.

the-trust_pic

”lyssna nu på mig…den här salvan är perfekt mot sårig näsa. Fråga bara Therese!”

Nånstans finns också en sorts hopplöshet över livet som underbetald snut i en spelstad som inte känns som jordens roligaste boplats. Möjligen kommer det fram lite då och då.
Fokus försöker dock ligga på thrillermomentet och de två gossarna gör så gott de kan. ”Som vanligt” i rullar av den här sorten vill också manuset vara med och försöka twista sig lite. Fungerar på nåder. Regi och visst manusjobb av ett par bröder Brewer. För mig helt okända. Men vi lär säkert få se mer av dem vad det lider.

Ok för stunden men inget som fastnar i minnet.

Sommarklubben: Arlington Road (1999)

arlingtonroadDags att stänga Sommarklubben säsongen 2016!
Packa bort solstolar, strandparasoll och grillar. Nu kommer hösten!

Vi stänger årets klubb med en riktigt rackarbra rulle!
En nervig sak med en lika nervig och stissig Jeff Bridges i huvudrollen. En perfekt roll för den gamle gamängen. Här är han änklingen Michael med son i villaförorten, jobbar som lärare på universitet i Washington. Frun var FBI-agent och förolyckades vid ett ingripande. Att Michael är snudd på besatt av konspirationsteorier sedan hustruns bortgång..är ett milt sätt att uttrycka det.

När så relativt nyinflyttade grannparet Lang (Tim Robbins/Joan Cusak) börjar uppföra sig aningens märkligt börjar tankar snurra i skallen på Michael och vips förvandlas han till hemmaspanare av tredje graden. Inte utan komplikationer. Finns fog för hans oro…eller är det bara fantasier i hjärnan?

Svettigt bra rulle detta!
Speciellt om man aldrig sett den förut. Med det sagt fattar ni också att den mer än väl håller för både en omtitt eller två med jämna mellanrum. Bridges spelar sådär hispig med gäll röst som han är så bra på. Robbins är den coole, den lugne, kanske..den oberäknelige. Den eviga frågan om vad våra grannar egentligen har för sig på gatan..samsas här med fruktan för terrorhot i vardagen. Och då är ändå det här en rulle som är gjord ett par år innan 9/11-katastrofen.

Filmens största behållning är såklart den listiga storyn, men framför allt slutet som är en twistare av guds nåde! Har du inte upplevt rullen än är det hög tid!

Ond aning i (mörka) sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Då så. Då stänger vi den lilla klubben för den här gången. Som vanligt har ett koppel av sköna och trivsamma rullar fått paradera förbi. Och kom ihåg, de passar ju lika bra att avnjutas en mörk höstkväll…eller en kall vinternatt. Precis som det ska vara.
Och vad gäller Sommarklubben..så är ju chansen stor att den återkommer när det vankas semestertider igen….
Hejdå sommarn, hej hösten!

Sommarklubben: Firewall (2006)

firewall_ver2En sorts twistad homeinvasion-rulle från det där trygga och föga överraskande mittenskiktet i Hollywoods manuspåse. Därmed inte sagt att det inte är underhållande i all sin ytlighet.

Gamle räven Harrison Ford har fru och två barn i snygg villa samt ett smutt jobb som it-säkerhetschef på Stora Banken. Ford har koll på alla trix och lurigheter som diverse cyberbovar kan tänkas ta sig till såhär under 00-talets första år.

Dock är han icke beredd när hotet kommer via kidnappad och gisslantagen familj hemma i villan. Nu måste Ford göra som brittiske badasset Paul Bettany med anhang vill, annars vankas det olycka. Och vad han vill är att Ford via lite datatrixande ska sno x antal miljoner från banken och köra in på skurk-kontot.
Jaja, det ÄR förutsägbart och ett rejält spelande med diverse klyschor i manuset. Icke desto mindre är det ganska trivsam underhållning en sommarkväll när regnet (tillfälligt) smattrar mot mitt fönster. Man behöver liksom inte vara orolig för att filmen ska ta några konstiga vägar. Trängd mot väggen blir Ford såklart en fiffig liten enmansarmé som börjar klura på hur han ska kunna outsmarta den kaxige och självsäkre Bettany. Tur också att gubben Ford har en driftig och modig fruga i form av Virginia Madsen som håller ihop det hemma.

Okejade den som klart underhållande när jag såg den första gången, och det finns ingen anledning att ändra den uppfattningen efter den här återtitten. Hade det inte varit Ford i trångmål, hade det varit Michael Douglas. Då vet ni vilken sorts film det här är.
Stabil sak som gör jobbet utan att överraska.

Hackerjobb i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!

Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Spooks: The Greater Good (2015)

Kommer ni ihåg tv-serien Spooks?
Bastant brittisk tv-spänning. Handlade om MI5-folket och gick 2002-2011. Lysande avsnitt (nästan alla) som behandlade allt från terrorister till ”vanliga”! brottslingar.
Och de agenter i rikets tjänst, spooks, som tvingades leva lite dubbelliv i vardagen.

Här då, 2015, en slags liten återbekanskap med både serien och byråns verksamhet i form av en längre film.
Inte många är dock kvar sedan seriens glansdagar. Den enda som egentligen återvänder i en större roll (okej, ett par till av de gamla ansiktena dyker upp) är sektionens gamla stenhårda chef, Harry Pearce (Peter Firth), som i början av rullen kör en operation helt i diket och måste betala konsekvenserna. Den misstrodde och nu avskedade bossen misstänker dock att allt inte står rätt till ”in house” i samband med att en fängslad och eftersökt terrorist lyckas rymma medelst fritagning på den brittiska motorvägen på väg till transport ut ur landet mot USA där åtal väntar. Ajaj, bossarna i finrummen är arga och får stå där med skammen över att en tung terrorist precis lyckats övermanna det effektiva MI5!

Pearce har sina misstankar, men kan inte operera i mörkret själv.
Här behövs en ny player, en okänd kraft som kan komma in och assistera. Varför inte Kit ”Jon Snow” Harington från Game of Thrones!? Idag med nästan samma hårsvall, men med namnet Will Holloway. En rookie-agent som först behöver lite övertalning (och yes….Wills pappa och Pearce var förstås kompisar). Så, vad har vi nu då? Förrädare i egna leden….och samtidigt ett nytt förestående terrorhot mot London, javisst det hade ju lika gärna kunnat vara en ny säsong av gamla 24!
Istället är det alltså brittiskt stål som gäller . Till syvende och sist som extra långt avsnitt av just gamla Spooks, men gillade man den serien…finns det saker att uppskatta här också.

Firth som den bistre Pearce är naturligtvis gjuten som privatspanare och fast besluten om att rensa ut råttorna ur systemet hos den brittiska agentbyrån. Och så Kit Harington då. Kan han göra nåt annat än att svinga svärd på en ismur? Ja men det funkar nog, han gör inte alls bort sig här som trulig men effektiv rookie i agentbranschen.
Som vanligt i brittiska dramer/thrillers mycket dialog och snabba ryck. Vilket känns helt okej. Bra tempo och upplösningen låter inte vänta på sig. ”Som vanligt” får vi också följa de presumtiva terroristernas hemliga planer vid sidan om Pearce´s jakt på förrädare mot riket. Naturligtvis kommer allas vägar till slut att korsas.

listig veteran med nye adepten…rikets enda hopp?!

Brittiskt thrillerspänning enligt gammalt adelsmärke kanske?

Ingen rulle som kommer att göra något större väsen av sig. Skapelser som 24 och Bourne-franschisen har redan kramat ur nästan allt som finns i den här genren. men tråkigt har jag dock inte här.
Man vet ungefär vad som bjuds från början. Och ibland kan det också kännas lite tryggt.

Okej för stunden.
Det finns betydligt sämre rullar att råka ut för.

Surveillance (2008)

Surveillance_posterÄpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

Survei_pic

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.

Sommarklubben: Disturbia (2007)

disturbiaRullen som kom precis i skarven då Shia LaBeouf snart skulle bli superkändis med Transformers.
Och kanske innan han lade sig till med divamanér.

Här är han hormonstinne Kale som har problem med att anpassa sig efter att pappan omkommit i en trafikolycka. Bråk och handgemäng i skolan leder till att Kale får husarrest med fotboja över sommaren och vips försvann alla planer på beach, bärs och brudar. Istället får han se fram mot oändligt många timmar inom hemmets väggar, till mammans (Carrie-Anne Moss) hårt prövade tålamod.

Vad gör man då? Jo i sann Hitchcock-anda kan man ju alltid smygspana på grannarna i villakvarteret…och kanske speciellt på nyinflyttade grannens unga dotter Ashley (Sarah Roemer).
Här har vi en riktig sommarrulle. Fjäderlätt och bagatellartad, men underhållande medans den rullar. För grejer börjar hända när Kale får för sig att hans andra granne, den tystlåtne Mr Turner (David Morse) kanske..kanske inte….har nåt att göra med unga kvinnors försvinnanden i bygden. Kale och Ashley blir med ens amatördeckare, och sådant kan ju som bekant ställa till det. Dessutom har ju Kale den räliga elektroniska bojan som begränsar hans rörelsefrihet

Lite tonårsstakeout, lite romans, lite spänning, lite flabbhumor.
Inget nytt under förortssolen. Mer en sorts behaglig blandning av Hitch´s Fönstret mot Gården och Tom Hanks-rullen The Burbs. Trots det lite tramsiga anslaget till en början tar sig spänningen vartefter.
Trots att man egentligen redan vet allt från början.

Tjuvkik i sommarnatten.