The Belko Experiment (2016)

Komma till jobbet en morgon och upptäcka att man måste mörda sin arbetskamrat för att klara livhanken! Wtf!?!
Bra skäl att sjukskriva sig-ish!!

Precis dock vad som händer de anställda outsourcade amerikaner som jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia. En alldeles vanlig morgon när det mest spännande man kan ägna sig åt är att planera inför helgen. Typ. Kanske. Istället strax mayhem och kaos när hela kontorsbyggnaden spärras av och bommas igen. Rena lockdownen! Med de anställda kvar i kåken, exklusive the locals. En mystisk röst dånar i PA-systemet att nu jäklar är det allvar. Döda eller dödas. Last man standing. Och att fly är såklart inte ett alternativ då (de okända) förövarna har tänkt på allt.
Istället ett kaos som snabbt hittar sina olika fraktioner, de rädda, de panikslagna, de som tror att allt är ett skämt, de som behåller viss värdighet, de som tror sig vara alfahannar…och självklart de som inte vill vara hjältetyper men blir det ändå.

Bakom rullen Greg McLean som tidigare gett oss Wolf Creek, The Darkness och Territory…ni vet..den om den luriga krokodilen i Australien som terroriserar en båtutflykt (som jag märkligt nog inte skrivit om…inser jag nu!).
Här jobbar han på ett manus plitat av självaste James Gunn (Guardians of the Galaxy), som dock avstod från att regissera då han tyckte att hans eget manus blev för våldsamt! Och våldsamt värre är det! Blodet strittar åt alla håll i strid ström, dock utan att det blir smaklöst eller självförhärligande på något sätt. Ur panik och kaos kommer alltid det värsta av vad människan är kapabel att göra mot varandra…typ.
Således ett sorts twistat socialt experiment som ramstory, tankarna går till tex Battle Royale (minus DEN skruvade humorn).
Vem vinner och vem försvinner?

fredagsfika med märklig info

Smart drag av filmen att inte sporta upp några större stjärnor i rollerna! Här skådas namn som Tony Goldwyn, Adria Arjona, John Gallagher Jr. och John C. McGinley. Den sistnämnde känns säkert igen från gamla Scrubs. Snabbögda hinner också få span på Michael Rooker i en mindre roll. Inga A-stjärnor direkt, men det visar också att en rulle kan vara nog så bra utan sådana. Att förutse vem som ska bita i gräset och vem som får stå kvar på barrikaderna är banne mig ganska omöjligt. McLean lägger inga fingrar i kors och matar på med tungt artilleri när man minst anar.

Snyggt filmad, luriga vändningar och över allt ligger ett sorts bisarrt mysterium som gör att jag hela tiden sitter och undrar vem eller vad i helvete som kan ligga bakom ett ”experiment” som det här. Inte den bästa film jag sett. Men en underhållande rulle som verkligen gör jobbet för stunden. Den som letar smetig filmaction mixad med lagom murrigt dilemma och en studie i hur det kanske så lugna mänskliga psyket egentligen (?) funkar….har kommit till rätt film!

 

 

I SoF-poddens #103 funderar vi vidare på denna märkliga morgon för de anställda på Belko Industries…..Lyssna gärna här.

Annonser

#rysligaoktober: Wolf Creek (2005)

wolfFörsta stoppet på årets mysrys blir Aussieland!
Här hittar vi regissören Greg McLeans första rulle. En av ozploitation-filmens främsta utövare i modern tid. Historien om de tre vännerna som 3-veckor-bilar genom ett bisarrt vackert Australien, på väg från västkusten till Sydney. På programmet står också ett besök vid den mystiska kratern ”Wolf Creek” mitt ute i outbacken. Hur trevligt låter inte det? Vad kan gå fel? Såklart det mesta.

Enter vildmarkens egen elegant; Mick Taylor, en sorts knäpp variant av en skrattande Crocodile Dundee. En räddare i nöden? Nej, knappast. Under den jovialiska ytan döljer sig ett riktigt monster. Asch, ni har säkert hört talas om den gode Mick i rysliga sammanhang! De två britt-brudarna Liz (Cassandra Magrath) och Kristy (Kestie Morassi) samt aussien Nathan (Ben Mitchell) kommer dock snart önska att de inte valde att ta den där lilla omvägen ut i vildmarken för att kolla in natursceneriet (kratern finns i verkligheten men heter då Wolfe Creek, häpp!). Och myten om alltid trevligt fölk och fä i Australien….jo jag tackar jag!

Uppföljare kom 2013, plus en tv-serie i väl valda avsnitt. Dessutom är också en del 3 på gång in. MEN, första gången är ju alltid bäst…eller hur? McLean blandar sjukt vackra bilder över natur och mäktiga landskap, lite som han gjorde med krokodil-rullen Territory. Smutt!
I övrigt är det ganska stramt manus, enkelt. Rakt på. Inga större utsvävningar. Till och med filmens första 20 minuter, när grunden till trions gemensamma lilla tripp både grundas och fästs i manuset, känns trovärdigt och…eh…realistiskt (?) enkelt. Man kan liksom inte låta bli att fatta tycke för det resande sällskapet.
Med spjuvern Mick är det lite mer komplicerat. Rutinerade och enligt uppgift väldigt snälle och fridfulle John Jarrat, vid tidpunkten för filmen dessutom populär programledare för ett trädgårdsprogram på tv (wtf!??!), gör Mick till Croc Dundee´s raka motsats. Fast med ett leende! Hu!

wolf_pic

semesterstyle…nu ja!

Våldet kommer rått och lite oväntat, fast man ändå väntat på det. Inte speciellt gorigt, men obehagligt. Regissör McLean törs lita på att hans story håller spänningsmässigt, med den lilla touchen av ren panik och ondska som smyger sig in. Isolerad spelplats, precis som det anstår en rejält otrevlig historia. Plötsligt framstår den australiensiska outbacken inte så lockande längre. Och när mer och mer avslöjas, skalas bort från den ruttna löken, uppdagas en synnerligen hemsk historia och tillvaro. Lanseras i vissa läger som en BOATS-story, men det är förstås bara hittepå. Regissör McLean har visserligen utgått från ett antal verkliga försvinnanden i vildmarken vid ett par tillfällen…men därifrån högst fantasifullt fabulerat ihop sin story om de olyckliga reskamraterna.

Smygande rysligheter detta. Vad filmen framför allt lyckas med in i det sista är att vara oviss, och sånt är alltid bra. Ingen rulle som slår på stora trumman. Den gör liksom jobbet, med små medel. Rakt, enkelt och ondskefullt.
Mitt bland alla fina turistbilder över ett bedårande landskap. Hu!

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Australien. Hetta. Ödemark. Sommar (?)

 

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.