Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Jungle (2017)

Ännu en BOATS:are. Ännu en tripp till den sydamerikanska djungeln (hej Lost City of Z).
Bygger på bok av huvudpersonen själv, israeliske Yossi, som hösten -81 hamnade i rejält trubbel i den gröna spenaten tillsammans med sina backpacker-kompisar. Speciellt Yossi, som plötsligt gjorde en Tom Hanks och blev solokvist i vildmarken. Vilse i pannkakan! Eftersom Yossi nu författat bok om det hele, fattar ni ju att grabben ändå klarade sig. Det är liksom filmens premiss. Tanken är nog att själva strapatsen i djungelhelvetet är det viktigaste här.

In med Daniel Radcliffe i rollen som Yossi. Ännu en ganska udda roll för den gamle glasögonormen från Hogwarth således. Och jag gillar verkligen att Radcliffe ändå kliver ut ur ramarna lite och inte väljer första bästa plast-Hollywood-äventyr som kommer i hans väg. Helt klart är att Radcliffe mer än väl har lyckats ta steget bort att bara bli ihågkommen som en lillgammal barnskådis. Han har framtiden för sig, som det brukar heta.

Bakom kameran Greg McLean, en liten favorit hos mig. Brukar ju annars mest hålla sig till rysligheter, främst i Australien (Wolf Creek, Territory). Känns som ett av McLeans ofta använda signum är Naturen som slår tillbaka på ett eller annat sätt. Då passar ju detta ganska bra in. Ap(!)snygga bilder på djungeln i Bolivia, och jag tror verkligen på att Yossi flöjtar runt där helt solo och håller på att tappa det helt. Var finns vägen till räddningen? Ändå griper inte rullen tag i mig helt och hållet på det sätt jag kanske hade önskat. Kan ju möjligen bero på att man redan på förhand vet att Yossi faktiskt fick komma hem igen. Även om ”resan” dit är själva målet med rullen, skulle jag vilja ha känt..mer. Finalen på rullen är förvisso ändå rätt stark, och för någon sekund går det att känna fladdret i bröstet.

Ok som en stunds upplevelse av hur djungeln ställer till det. Snyggt hantverk av McLean, och Radcliffe äger rullen från ruta ett.
Dock inget du går runt och tänker på någon längre tid.

Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.