Etikettarkiv: äventyrsdrama

Maj 6 2019

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Dec 14 2018

Mowgli: Legend of the Jungle (2018)

Behöver vi en till rulle om ”the man cub” i djungeln?
Nä, kanske inte. Speciellt inte efter Jon Favreaus ap(!)snygga version av Djungelboken som kom för ett par år sedan. Så långt är jag med alla belackare av dagens rulle.
Men sen händer nåt. Plötsligt visar regissören, inte helt okände Andy Serkis, upp en ny sida av Mowglis förehavanden med de talande djuren. Lite mer rått, lite mer gritty. Djuren ser lite skitigare ut helt enkelt. Dessutom lite skevt cgi-konstruerade. som för att markera att steget är ganska långt ifrån Disneys glimrande präktigheter. Märk väl dock att effekterna är galet snygga även här. Speciellt i close up-scenerna med djuren. Lite flaws möjligen när bilderna zoomar ut. Men visst märks det att Netflix (japp, det är ju en SÅN rulle) och Warner Bros. pumpat in dollars i projektet. Röstmässigt då? Yes, det funkar. Även om jag banne mig inte lyckades placera att det är Christian Bale som gör Bagheera. Vilket fail! Jaja, i övrigt får vi bla Benedict Cumberbatch som Shere Khan (perfekt castad! Sitter som en smäck!! Hans version av den rälige tigern är nog den bästa jag hört), Cate Blanchett som ormen Kaa och Serkis själv som gamle (och slitne) Baloo. Mowgli själv då? Jorå, lille Rohand Chand gör ett kanonjobb, med tanke på att han liksom fick spela mot ”ingenting” i scenerna. Lägg därtill en ”ny” karaktär i storviltjägaren Lockwood (Matthew Rhys), helt klart också funkis.

Vi får också en mörkare take på hela sagan, det är våldsammare och lite blodigare. Mowglis splittring mellan ”mänskobyn” och djungeln visas upp tydligare här. Nästan som att Serkis velat göra en…djupare…version av sagan. Jag tilltalas rejält av försöket och detta blir stabil underhållande hela vägen in till eftertexterna. Trodde jag faktiskt inte.
Säkerligen kommer dock filmen alltid att lida av att den kom efter den förra versionen (som ju var så otroligt tilltalande).

 

Finns på Netflix

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Dec 4 2017

Jungle (2017)

Ännu en BOATS:are. Ännu en tripp till den sydamerikanska djungeln (hej Lost City of Z).
Bygger på bok av huvudpersonen själv, israeliske Yossi, som hösten -81 hamnade i rejält trubbel i den gröna spenaten tillsammans med sina backpacker-kompisar. Speciellt Yossi, som plötsligt gjorde en Tom Hanks och blev solokvist i vildmarken. Vilse i pannkakan! Eftersom Yossi nu författat bok om det hele, fattar ni ju att grabben ändå klarade sig. Det är liksom filmens premiss. Tanken är nog att själva strapatsen i djungelhelvetet är det viktigaste här.

In med Daniel Radcliffe i rollen som Yossi. Ännu en ganska udda roll för den gamle glasögonormen från Hogwarth således. Och jag gillar verkligen att Radcliffe ändå kliver ut ur ramarna lite och inte väljer första bästa plast-Hollywood-äventyr som kommer i hans väg. Helt klart är att Radcliffe mer än väl har lyckats ta steget bort att bara bli ihågkommen som en lillgammal barnskådis. Han har framtiden för sig, som det brukar heta.

Bakom kameran Greg McLean, en liten favorit hos mig. Brukar ju annars mest hålla sig till rysligheter, främst i Australien (Wolf Creek, Territory). Känns som ett av McLeans ofta använda signum är Naturen som slår tillbaka på ett eller annat sätt. Då passar ju detta ganska bra in. Ap(!)snygga bilder på djungeln i Bolivia, och jag tror verkligen på att Yossi flöjtar runt där helt solo och håller på att tappa det helt. Var finns vägen till räddningen? Ändå griper inte rullen tag i mig helt och hållet på det sätt jag kanske hade önskat. Kan ju möjligen bero på att man redan på förhand vet att Yossi faktiskt fick komma hem igen. Även om ”resan” dit är själva målet med rullen, skulle jag vilja ha känt..mer. Finalen på rullen är förvisso ändå rätt stark, och för någon sekund går det att känna fladdret i bröstet.

Ok som en stunds upplevelse av hur djungeln ställer till det. Snyggt hantverk av McLean, och Radcliffe äger rullen från ruta ett.
Dock inget du går runt och tänker på någon längre tid.

Sep 26 2017

The Lost City of Z (2016)

Charlie Hunnam som upptäcktsresande? Tja, varför inte.
Regimannen James Gray (The Yards) tar sig an en BOATS (well…) om den näst intill besatte överste Percy Fawcett, vilken under 1900-talets första årtionden var övertygad om att han var en försvunnen civilisation i Amazonas djungler på spåren. Alla tecken tydde ju på det! Det som en gång började som ett kartritarprojekt på uppdrag av The Royal Geographical Society mitt ute i spenaten i gränstrakter mellan Bolivia och Brasilien…utvecklas snart till ett kall för Fawcett och kommer att vara hans livsprojekt ända tills han försvinner mystiskt i djungeln i maj 1925.

Pengar till framtida expeditioner behöver samlas in i London, ibland via skeptiska åhörare, men till slut hugger han sig fram där i djungeln igen. Tillsammans med sällskap, varav en ytterst skäggig Robert Pattinson fungerar som Fawcetts höga hand i bushen, företas ett antal expeditioner. Det är förstås slitigt, eländigt och fyllt av faror och allehanda hinder. Precis som det anstår en äkta äventyrare! Här kan man tänka lite Indy..fast den mer seriösa och realistiska varianten kanske. Det sägs att Lucas och Spielberg faktiskt fabulerade ihop Indy med just Fawcett i tankarna…tro´t den som vill.

Att vara besatt upptäcktsresande kommer självklart med ett pris. Speciellt om man har familj och barn hemma i England. Den tålmodiga hustrun Nina (Sienna Miller) ”tvingas” acceptera att makens prio inte alltid är förenligt med hennes vision av ett äktenskap. Stoiskt värre väljer hon att stötta den gode Percy på hans alla resor fram och tillbaka….till och med när äldste sonen Jack (Tom Holland) plötsligt aviserar att han vill följa med på en av resorna!
Charlie Hunnam visar att han fixar att spela drama med äventyrliga inslag. En besatthet mixad med ett driv. Hunnam har ju ibland haft en tendens att överarbeta sina roller lite, men här funkar han helt okej. Miljön hoppar mellan det tidiga 1900-talets England och det tidlösa gröna helvetet i Amazonas. Djungelscenerna är välgjorda och fångar vedermödorna. Gray har koll på sitt manus, vilken bygger på en bok om den hängivne upptäcktsresanden. Den som vill hittar förstås massor att läsa på nätet om Fawcett och hans ödesdigra sista resa. Ett antal teorier finns självklart presenterade om det eventuella ödet, filmen väljer att presentera ett sorts slut…kanske baserat på spekulationer och de fåtaliga vittnesmål som finns om expeditionen och dess medlemmar.
Men kanske är det också så…att det mest spännande är ändå att inte vet riktigt veta vad som hände…?

Engagerande rulle.