Det sista som överger människan är hoppet.
Ha. Den gamla klyschan. Va. Och när allt hopp håller på att rinna ut…när det VERKLIGEN inte finns några andra vägar, öppningar, att luta sig mot.
Vad gör man då? Egentligen?

Kanske en fråga regissören J.C. Chandor funderat på. Från att ha satt fokus på människor i hårda finanstider i Margin Call, byter han nu helt miljö och stil för att istället utforska den ensamma människans psyke. Speciellt under bistra förutsättningar. Jag har själv alltid tyckt att rymden torde vara den mest skrämmande platsen att befinna sig på om man har otur att hamna i nöd (Gravity om något visualiserade väl just det!). Att guppa runt på ett världshav lite lagom isolerad har aldrig känts lika läskigt. Kanske man får anledning att omvärdera lite nu? Den stora friheten kan med ens bytas mot att vara fångad i en miljö man inte domderar i första taget. Och vaddå, det går väl bra så länge man har en bra båt som gör vad den ska…men ryck bort DEN lilla livlinan och plötsligt är man inte så stursk längre.

Man undrar ju onekligen hur många salta typer som i detta nu faktiskt seglar runt i våra världshav. Bistra, tankfulla, havsälskande män och kvinnor som kanske dras till det stora lugnet..och den stora faran. Ett felsteg i rymden och du är körd. Ett felaktigt beslut, eller ett ödets nyck, mitt i den öde oceanen och liknande öde är att troligen att vänta. Kanske fattar man inte hur STORA världshaven är!? Som att det skulle gå stora, trygga, skepp lite överallt. Bara sådär. Dessutom fattar man nog inte hur mycket skräp och sopor det flyter runt i samma hav.
Som sakta håller på att förstöra detta känsliga element.

Passande nog har nu alltså Chandor totat ihop en story som på ett bisarrt sätt binder ihop dessa två faktorer ovan. Till sin hjälp har han evigt unge (fast han ser herrans sliten ut!) Robert Redford, 78-åringen som är kapten på sin egen skuta. En världsomseglare, en äventyrare, en väderbiten lirare som verkar tillhöra det där tysta släktet. Här har han inte ens ett namn. I rollistan (historiens kortaste?) benämns han som ”our man”. Och visst, det räcker ju så. Här blir det alle man på däck (nåja..) när plötsligt en kringdrivande container mitt ute någonstans i Indiska Oceanen krockar med vår hjältes båt. Ett stort fult hål rivs upp och goda råd är dyra. Fix och trix, och inte är det lätt. Redfords uppfinningsrikedom sätts på prov. Upptäckten att radion blivit dränkt i havsvatten och drar sina sista suckar är ju inte heller bra. Och den där annalkande molnbanken i horisonten bådar inte gott…

Det mest fascinerande med Chandors manus och story är att allt sker utan dialog eller nån som kommenterar varför vissa saker görs. Istället är det Redford med sitt minspel och sitt kroppsspråk som får stå för den ensidiga kommunikationen. Vilket han gör alldeles utmärkt. Ju längre rullen håller på ju mer orolig blir han i sina ögon, den gamle sjöbusen. Man fattar att även han börjar tvivla på situationen. Man inser också för sig själv att ibland behövs inte ord eller förklaringar.
Det krävs kanske en bra skådis dock för att frammana just de känslor som behöver gå hem hos en tittande publik. Redford är precis rätt man i dagens drama, och känns nästan piggare än på länge. Trots det begränsade fysiska utrymmet far han runt och utforskar varje tänkbart alternativ till den prekära situation som uppstår. Mot vädrets makter och oförutsedda händelser har han dock inget att sätta emot. Prövningen är hård. För att inte säga katastrofal. Även den bäste av stabila kommer till en punkt. En gräns.

Robban konstaterar regn till kvällen

Inte lika andlöst flämtande som Gravity, inte lika desperat känsla hos mig som tittar. Mer en sakta smygande ond aning att Redford är på väg mot något som inte kommer att sluta väl. I rymden var paniken konstant från filmruta ett. Här är det mer molande och lite oklart vilken väg det hela ska ta. Även om man har sina dystra aningar. Ett formidabelt enmansjobb av den gamle skådisen, som mycket väl kanske borde ha resulterat i en nominering till guldgubbe.
Nu fick filmen nöja sig med en nominering i den ganska osexiga klassen Best Sound Editing.

All Is Lost engagerar mig fullt ut som åskådare. Man känner med Redfords tarvliga situation, och det är synnerligen oklart hur det hela kommer att avlöpa. Chandor ger inte sken någon gång av att av låta manuset visa vilken väg han tänker ta. Realistiskt? Ja, det får man väl säga ändå. Det hopplösa läget och Redfords envisa vilja att lita på hoppet in i det längsta gör att filmen håller mig i ett grepp ända till eftertexterna. Dramatiskt och suggestivt om viljan att överleva.