A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Annonser

The Mountain Between Us (2017)

Inget nytt på bergstopparna här.
Förutom en massa jäkla snö. En helvetes massa snö. Och två personer som måste göra allt för att överleva. Till och med flörta med varandra.

Jaja, det här är såklart preciiis som det verkar. Klyschigt, ganska förutsägbart och toppad med lite lagom mumsiga logiska snedsteg. Å andra sidan, vad gör väl det ibland om utförandet ändå är rätt snyggt gjort? Och en rulle som sportar upp stabile Idris Elba och rutinerade Kate Winslet, vilka dessutom visar upp en oväntad bra kemi mellan sig, känns aldrig fel. Elba är läkaren Ben som bara måste ta sig till Baltimore via Denver medelst flyg. Winslet är fotografen Alex som ska ta sig hem till sitt eget bröllop. Utgångspunkten är nånstans i Idaho (tror jag, uppfattade aldrig det!). Plötsligt ställs alla flyg in på grund av annalkande snöstorm. Vilket inte stoppar vår dynamiska duo, strax sitter de i litet chartrat flygplan och avnjuter de snöklädda bergstopparna (Rocky Mountains?) från ovan. Ända tills de kraschar. Såklart! Men överlever (piloten hade inte samma tur), och nu börjar dramat (?) med att hålla sig vid liv.

Detta är lite som att glida in på hamburgerbaren och beställa en cheeseburgare och en äppelpaj, rätt gott för stunden…men i samma ögonblick du ätit upp maten har du glömt den. Och snart är du hungrig  igen. Det här är en oförarglig rulle. Jag tänker att den omöjligt kan reta upp någon. Eller, nån finns det väl alltid. Elba och Winslet tar lönechecken och gör sitt jobb. Överlevnad, jävligt mycket snö, en hund, lite hopplös humor, romantik och en puttegnutta av nåt som möjligen skulle kunna kallas småspänning i vissa sekvenser. Detta är såklart ingen rulle jag kommer att minnas i december. Eller ens i juli.

En no-brainer för fredagssoffan. Sämre alternativ finns.

All Is Lost (2013)

Det sista som överger människan är hoppet.
Ha. Den gamla klyschan. Va. Och när allt hopp håller på att rinna ut…när det VERKLIGEN inte finns några andra vägar, öppningar, att luta sig mot.
Vad gör man då? Egentligen?

Kanske en fråga regissören J.C. Chandor funderat på. Från att ha satt fokus på människor i hårda finanstider i Margin Call, byter han nu helt miljö och stil för att istället utforska den ensamma människans psyke. Speciellt under bistra förutsättningar. Jag har själv alltid tyckt att rymden torde vara den mest skrämmande platsen att befinna sig på om man har otur att hamna i nöd (Gravity om något visualiserade väl just det!). Att guppa runt på ett världshav lite lagom isolerad har aldrig känts lika läskigt. Kanske man får anledning att omvärdera lite nu? Den stora friheten kan med ens bytas mot att vara fångad i en miljö man inte domderar i första taget. Och vaddå, det går väl bra så länge man har en bra båt som gör vad den ska…men ryck bort DEN lilla livlinan och plötsligt är man inte så stursk längre.

Man undrar ju onekligen hur många salta typer som i detta nu faktiskt seglar runt i våra världshav. Bistra, tankfulla, havsälskande män och kvinnor som kanske dras till det stora lugnet..och den stora faran. Ett felsteg i rymden och du är körd. Ett felaktigt beslut, eller ett ödets nyck, mitt i den öde oceanen och liknande öde är att troligen att vänta. Kanske fattar man inte hur STORA världshaven är!? Som att det skulle gå stora, trygga, skepp lite överallt. Bara sådär. Dessutom fattar man nog inte hur mycket skräp och sopor det flyter runt i samma hav.
Som sakta håller på att förstöra detta känsliga element.

Passande nog har nu alltså Chandor totat ihop en story som på ett bisarrt sätt binder ihop dessa två faktorer ovan. Till sin hjälp har han evigt unge (fast han ser herrans sliten ut!) Robert Redford, 78-åringen som är kapten på sin egen skuta. En världsomseglare, en äventyrare, en väderbiten lirare som verkar tillhöra det där tysta släktet. Här har han inte ens ett namn. I rollistan (historiens kortaste?) benämns han som ”our man”. Och visst, det räcker ju så. Här blir det alle man på däck (nåja..) när plötsligt en kringdrivande container mitt ute någonstans i Indiska Oceanen krockar med vår hjältes båt. Ett stort fult hål rivs upp och goda råd är dyra. Fix och trix, och inte är det lätt. Redfords uppfinningsrikedom sätts på prov. Upptäckten att radion blivit dränkt i havsvatten och drar sina sista suckar är ju inte heller bra. Och den där annalkande molnbanken i horisonten bådar inte gott…

Det mest fascinerande med Chandors manus och story är att allt sker utan dialog eller nån som kommenterar varför vissa saker görs. Istället är det Redford med sitt minspel och sitt kroppsspråk som får stå för den ensidiga kommunikationen. Vilket han gör alldeles utmärkt. Ju längre rullen håller på ju mer orolig blir han i sina ögon, den gamle sjöbusen. Man fattar att även han börjar tvivla på situationen. Man inser också för sig själv att ibland behövs inte ord eller förklaringar.
Det krävs kanske en bra skådis dock för att frammana just de känslor som behöver gå hem hos en tittande publik. Redford är precis rätt man i dagens drama, och känns nästan piggare än på länge. Trots det begränsade fysiska utrymmet far han runt och utforskar varje tänkbart alternativ till den prekära situation som uppstår. Mot vädrets makter och oförutsedda händelser har han dock inget att sätta emot. Prövningen är hård. För att inte säga katastrofal. Även den bäste av stabila kommer till en punkt. En gräns.

Robban konstaterar regn till kvällen

Inte lika andlöst flämtande som Gravity, inte lika desperat känsla hos mig som tittar. Mer en sakta smygande ond aning att Redford är på väg mot något som inte kommer att sluta väl. I rymden var paniken konstant från filmruta ett. Här är det mer molande och lite oklart vilken väg det hela ska ta. Även om man har sina dystra aningar. Ett formidabelt enmansjobb av den gamle skådisen, som mycket väl kanske borde ha resulterat i en nominering till guldgubbe.
Nu fick filmen nöja sig med en nominering i den ganska osexiga klassen Best Sound Editing.

All Is Lost engagerar mig fullt ut som åskådare. Man känner med Redfords tarvliga situation, och det är synnerligen oklart hur det hela kommer att avlöpa. Chandor ger inte sken någon gång av att av låta manuset visa vilken väg han tänker ta. Realistiskt? Ja, det får man väl säga ändå. Det hopplösa läget och Redfords envisa vilja att lita på hoppet in i det längsta gör att filmen håller mig i ett grepp ända till eftertexterna. Dramatiskt och suggestivt om viljan att överleva.

Enhanced by Zemanta