A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Annonser

13 Hours (2016)

13HoursJahopp. En ny Michael Bay-are, och världen delas i två läger.
Lite som vanligt.

Här väljer Boom-Boom-Bay att återskapa verkliga (hrm) händelser i Libyen, Benghazi 2012.
Det är CIA, det är kontrakterade säkerhetsstyrkan GRS (kan också gå under namnet Skäggklubben) och det är oroligheter till tusen. Läget är spänt och en liten amerikansk outpost kallad The Annex är vad som finns i Benghazi, där alltså våra stenhårda grabbs håller till. Och så finns ju stället där den amerikanske ambassadören envisas med att bo när han dyker upp i staden. Naturligtvis ligger icke detta retreat i anslutning till The Annex. Jobbigt läge.

Än jobbigare blir det ju såklart när skiten träffar fläkten och militanta grupper plötsligt samordnar en attack mot ambassadörens tillhåll. Var är Skäggboysen?!? Jo, de sitter fast i The Annex pga byråkrati! Illa! Jävligt illa. När de till slut kommer loss, ja då är frågan om det är försent att skynda till undsättning…?

Som sagt, based on a true story. Med allt vad det innebär. Viktigt att komma ihåg, tror jag, när man ger sig in i att titta på en film som denna; här handlar det inte om objektiva iakttagelser. Här handlar det om att på sedvanligt Bay-sätt lyfta fram den patriotiska känslan. Den som tror sig kunna hitta något annat här…kan inte ha sett speciellt mycket film.

Du kan stöta och blöta politiken bakom, sättet händelserna sker på, moralen, trovärdigheten..och allt annat som kan tänkas dyka upp i skallen.
Jag väljer istället att bitvis ryckas med av spänningen som uppstår, Bay KAN det här med att skapa intensitet tillsammans med sina explosioner. Och det kan du tycka vad du vill om. Jag känner vissa vibbar från en stabil film som Black Hawk Down, det lite kalla kliniska sättet att se på ”motståndarsidan”…att de ofta blir en ansiktslös hotfull massa. Opersonligt? Ja kanske. Men också effektfullt och passande i en rulle som den här.

Har vi några kända ansikten i rullen? Javisst, John Krasinski väljer möjligen en otippad roll som skäggig antihjälte med familj hemma i USA. Hans bästa kompis på plats är James Badge Dale, lite mer cynisk, lite mer livstrött. Båda två sköter sig i rollerna. Jag har inga problem med att engagera mig i deras personer.

13-Hours-John-Krasinski

Skägget Krasinski trodde kanske att det skulle vara betald semester han kom till

Rullen bygger alltså på en bok som skrevs om dessa händelser. Har icke läst den. Har dock inga problem med filmens manus. Bay försöker kanske berätta en allvarligare story på sitt vis, vilket såklart betyder att han inte kan hålla sig från att spränga saker i luften. Men här passar ju det också. Och JAVISST, här finns långsamt vajande amerikanska flaggor, bilder på nära och kära till tåraktig musik. Men…ta det bara.
Det gör sig i filmen. Punkt. Liksom.

En film som dessutom är betydligt bättre än man kan tro, trots alla fördömande åsikter runt klotet. En spännande film är en spännande film är en spännande film.
Vad än för politisk och moralisk OCH patriotisk bild den vill måla upp.
Är den dessutom gjord med tunga Hollywood-pengar från den skottsäkra delen av Drömfabriken…tja då blir det underhållande. Vare sig man vill eller inte.

Bästa tipset här?
Skit i att fundera på omständigheter, verkligheter, moral och annat som inte håller för att synas i sömmarna.

Away We Go (2009)

Burt och Verona väntar sitt första barn. När de får veta att Burts föräldrar som bor i samma stad planerar att flytta till Europa inser de att det inte längre finns något som håller dem kvar. Frågan är bara var de ska slå sig ned och starta ett nytt liv för sig och sitt barn? Hos hennes syster i Arizona? Hos hans bror i Florida? Eller i Montreal där de gamla studiekompisarna bor? Frågorna är många och tillsammans ger sig Burt och Verona ut på en lång resa för att besöka alla de ställen de funderar på att kalla sitt framtida hem.

Regissören Sam Mendes tar paus från den tunga dramatiken och närmar sig samlivet ur ett lite mer humoristiskt sätt. Likt en dokumentär road movie låter han oss följa Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) när de tillsammans försöker finna svar på livets stora frågor man kan ställa sig inför faktumet att bli förälder; hur ska jag vara? Vilka ideal måste jag leva upp till? Och framför allt; hur ger jag mitt barn den bästa uppväxten? Finurligt och med en lättsam ton väver Mendes in de här frågorna i de situationer som Burt och Verona hamnar i när de träffar på de olika människorna som är målet för resorna. Varje stopp, varje bekant de besöker har sitt eget sätt att se på livet och barnuppfostran. Inte alla passar vårt par, kanske inget, upptäcker de så småningom. Kanske man måste forma sina egna tankar och sin framtid efter vad man självt tror på tillsammans..?

Filmen berör mig mer än jag först tror, möjligen är det för att jag själv är förälder och kan känna igen mig i tänket som uppstod då det första barnet var på väg. Vem är jag egentligen? Hur kommer mitt barn att se på mig? Har jag tänkt ut allt det bästa för vårt barn? Oändligt svåra frågor förstås, och det finns väl antagligen inga givna svar på det.
Precis det som Burt och Verona börjar upptäcka; att det som räknas och betyder något är det man formar själva, tillsammans. Mendes låter sina huvudrollsinnehavare Krasinski och Rudolph göra karaktärerna oerhört gemytliga och så där genomtrevliga. Personer man verkligen skulle vilja känna. Bra skådespeleri på alla fronter, även i birollslistan där Maggie Gyllenhaal får lite extra applåder för sin minst sagt flummiga roll som den märkliga ”LN”.

Away we go är drygt en och en halvtimmes milt drama kryddat med stillsam och vardaglig humor. En liten skröna om våndan av att lita på sig själv och tillsammans forma sina öden, kanske i skuggan av dem man lutade sig på i tanken. Det är en fin liten film som även innehåller stänk av vemod och sorgsenhet. Bra miljöer, enkla och vardagliga. Tillsammans med ett väl avvägt manus, ett rätt skönt soundtrack och stabila prestationer av alla inblandade blir det här till en trivsam, om än stillsam, upplevelse. Precis som man behöver ibland.

Betyget: 3