Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Annonser

Allied (2016)

alliedJa jäklar vad the internetz har hojtat om den här rullen då. Fiskarna har så att säga varit rätt varma för regissör Robert Zemeckis och hans stjärnduo Brad Pitt och Marion Cotillard. Ujuj.

Kan det vara för att Zemeckis försöker sig på en modern…Casablanca…och slänger in lite sedvanligt förräderi och falskspel mitt bland all kärlek som spirar? För inte får man väl göra något sorts ”riktat våld” mot gamla klassiker?
Jag säger skit samma. En film är en film är en film.

Pitten (!) är den kanadensiske underrättelseofficeren Max på uppdrag i just Casablanca 1942. Strax teamar han upp med mystiska Marianne (Cotillard) från franska motståndsrörelsen. En lurigt uppdrag står på spel. Paret känner icke varandra från början men tycke uppstår of course. Så pass att det går hur lätt som helst att spela gift par. Med allt vad det innebär. Men hur är det i oroliga tider? Kan man alltid lita på varandra? Hemligheter och lögner? Zemeckis låter snart storyn bli ett sorts drama om just detta. Hopp till London och det nu gifta paret Max och Marianne Vatan. Livet leker, trots krigstider? Nja, kanske inte. En dag kallas Max in till ”jobbet”. Märkliga nyheter väntar.

allied_pic

Fru Vatan bevisar att hustruns plats inte är i köket

Bradan kör en Brad, stabil om än något träig. Men det kan jag leva med. Cotillard är sådär mystisk och rejält ”femme fatalig”. Tycker dom kombar varandra rätt bra här. Liksom i gamla Dolt Under Ytan, låter Zemeckis oss undra in i det sista vad det är som pågår. Spåren läggs ut, teorierna är otaliga. Detta plus lite lagom krigsaction gör filmen på det hela taget rätt underhållande.

Det ligger en aura av en snygg produktion över det hela. Detaljer och feeling från ett andra världskrigets London. Ingen spelar över, kanske är de istället lite FÖR snygga och svala för storyn?
Äsch, jag friar hellre än fäller. Vi får faktiskt lite oviss spänning och oklarheter som håller i sig fram till sista minuterarna. Kan du räkna ut slutet påstår du? Kanske, kanske inte. Zemeckis gör sitt bästa för att förvilla i detta krigsromantiska drama.

Tar du rullen på rätt sätt finns nöje att hämta.

 

 

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Unbroken (2014)

unbroken-dvdWWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

unbroken-scene

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.

 

13 Hours (2016)

13HoursJahopp. En ny Michael Bay-are, och världen delas i två läger.
Lite som vanligt.

Här väljer Boom-Boom-Bay att återskapa verkliga (hrm) händelser i Libyen, Benghazi 2012.
Det är CIA, det är kontrakterade säkerhetsstyrkan GRS (kan också gå under namnet Skäggklubben) och det är oroligheter till tusen. Läget är spänt och en liten amerikansk outpost kallad The Annex är vad som finns i Benghazi, där alltså våra stenhårda grabbs håller till. Och så finns ju stället där den amerikanske ambassadören envisas med att bo när han dyker upp i staden. Naturligtvis ligger icke detta retreat i anslutning till The Annex. Jobbigt läge.

Än jobbigare blir det ju såklart när skiten träffar fläkten och militanta grupper plötsligt samordnar en attack mot ambassadörens tillhåll. Var är Skäggboysen?!? Jo, de sitter fast i The Annex pga byråkrati! Illa! Jävligt illa. När de till slut kommer loss, ja då är frågan om det är försent att skynda till undsättning…?

Som sagt, based on a true story. Med allt vad det innebär. Viktigt att komma ihåg, tror jag, när man ger sig in i att titta på en film som denna; här handlar det inte om objektiva iakttagelser. Här handlar det om att på sedvanligt Bay-sätt lyfta fram den patriotiska känslan. Den som tror sig kunna hitta något annat här…kan inte ha sett speciellt mycket film.

Du kan stöta och blöta politiken bakom, sättet händelserna sker på, moralen, trovärdigheten..och allt annat som kan tänkas dyka upp i skallen.
Jag väljer istället att bitvis ryckas med av spänningen som uppstår, Bay KAN det här med att skapa intensitet tillsammans med sina explosioner. Och det kan du tycka vad du vill om. Jag känner vissa vibbar från en stabil film som Black Hawk Down, det lite kalla kliniska sättet att se på ”motståndarsidan”…att de ofta blir en ansiktslös hotfull massa. Opersonligt? Ja kanske. Men också effektfullt och passande i en rulle som den här.

Har vi några kända ansikten i rullen? Javisst, John Krasinski väljer möjligen en otippad roll som skäggig antihjälte med familj hemma i USA. Hans bästa kompis på plats är James Badge Dale, lite mer cynisk, lite mer livstrött. Båda två sköter sig i rollerna. Jag har inga problem med att engagera mig i deras personer.

13-Hours-John-Krasinski

Skägget Krasinski trodde kanske att det skulle vara betald semester han kom till

Rullen bygger alltså på en bok som skrevs om dessa händelser. Har icke läst den. Har dock inga problem med filmens manus. Bay försöker kanske berätta en allvarligare story på sitt vis, vilket såklart betyder att han inte kan hålla sig från att spränga saker i luften. Men här passar ju det också. Och JAVISST, här finns långsamt vajande amerikanska flaggor, bilder på nära och kära till tåraktig musik. Men…ta det bara.
Det gör sig i filmen. Punkt. Liksom.

En film som dessutom är betydligt bättre än man kan tro, trots alla fördömande åsikter runt klotet. En spännande film är en spännande film är en spännande film.
Vad än för politisk och moralisk OCH patriotisk bild den vill måla upp.
Är den dessutom gjord med tunga Hollywood-pengar från den skottsäkra delen av Drömfabriken…tja då blir det underhållande. Vare sig man vill eller inte.

Bästa tipset här?
Skit i att fundera på omständigheter, verkligheter, moral och annat som inte håller för att synas i sömmarna.

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Återtitten: Timmen noll (1980)

Timmen_noll_posterNostalgihjärtat slår ett extra slag när jag en kväll upptäcker att Netflix erbjuder denna gamla 80-talare. Ni vet (kanske); rullen som beskriver vad som händer när ett toppmodernt (nåja..80-talet…hrm..) hangarfartyg kastas tillbaka i tiden via nån mysko storm och hamnar precis utanför Pearl Harbor bara timmarna innan japanska flottan anfaller den 7 december 1941.

Minns att filmen var hajpad på grund av den delikata frågeställningen, vad som skulle hända om modern stridsteknik lade sig i historien?

Vad jag får 2015 är en minst sagt risig rulle, ivrigt sponsrad av amerikanska flottan som inte missade en sekund att vräka in bilder på flyg som startar och landar på hangarfartyget. En enda maffig promotionrulle för försvarsmakten med andra ord.
Hur en ung Martin Sheen kunde tacka ja till en roll här är lite oklart…karln gör ju nästan ingenting, vi får också en yngre upplaga av en stissig Kirk Douglas som bestämmer på fartyget. Storyn är faktiskt sanslöst tunn och leder inte nånstans,och känns så jäkla framkrystad att man suckar högt. Effekterna är så saggiga att jag häpnar. För att inte tala om alla snodda inklippsbilder från andra krigsrullar. Styggelse.

Jäklars alltså. Hur kunde man promota den här rullen som top notch en gång i tiden?
Och hur kunde JAG tycka den var intressant då när det begav sig?

Damn it, jag ville verkligen inte att det skulle bli en etta här.

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.