Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Tja, nånstans känner jag ju att de nog får ta och bestämma sig lite i Hollywood. Hur de vill ha det med sin Jack Ryan.

Ganska styvmoderligt behandlad ända sedan Harrison Ford hade gjort sitt i rollen under 90-talet. Alec B var kanske den första, men visst var det ändå Ford som cementerade figuren lite..? ”Rebooten” (eller vad det nu var) 2002 med Ben Affleck i The sum of all fears tyckte JAG var en helt okej skapelse…men den eventuella franchisen dog uppenbarligen lika snabbt som tanken på en modern Ryan föddes. Då.

Nu är det andra bullar igen. På mindre än 15 minuter får man hela bakgrunden till Ryans anställning hos CIA. Här är det en ung, valpig, Ryan i Chris Pine´s gestalt som från London ser bitar av New York demoleras under 9/11. Han tar snabbt värvning i marinkåren, skeppas till Afghanistan och lyckas bli sårad (but of course). Snabb i tanke och handling är han redan uppmärksammad av det gamla goa CIA och via mentorn/rekryteraren och dagens gammelräv, Tom Harper (Kevin Costner) jobbar han snart åt Byrån med att snoka efter finansbrott på Wall Street som eventuellt kan leda till terrorhot mot landet.

Snabbt hopp i tiden och i dagens Ryssland förbereder skurkiga krafter både en ekonomisk och fysisk terrorattack mot USA. Ingen tycks se det, utom snokande Ryan som anar ugglor i mossen mot den lugubre affärsmannen Cherevin i Moskva. Bara att på order från Harper laga sig dit och skaffa bevis för misstankarna. Nu är ju Ryan ingen James Bond direkt, och får istället lita på snabb käft och tankeförmåga. Viss fysisk dramatik tycks ändå inte gå att undvika, tur då att räven Costner finns på plats med ett team för att vara backup åt finansanalytikern-gone-secret-agent Ryan. Mindre kul att sambon hemma i New York Keira Knightley (ja just HON av alla!) tror att allt fuffens som Ryan håller på med betyder att han vänstrar! (Åh vilken klyscha!). Snart kommer hon dock naturligtvis att få skåda sanningen IRL!

Jaha, hur är nu Pine som Jack Ryan då? Tja, varken superbra eller speciellt dålig skulle jag vilja hävda. Det är liksom ganska svårt att misslyckas med en roll som ändå inte kräver att du ska vara värsta Bond-snubben. Ryan ÄR ju lite osäker, lite klumpig som agent…men givetvis med en supersmart tänkande hjärna som kommer att få jobba för filmgaget. Pine gör sig ganska bra mot gamlingen Costner..som i sin tur dessutom känns helt rätt i sin roll som ljusskygg mentor åt den unge lärlingen.

Jovialiske Kenneth Branagh dubblerar idag som både badass-ryss och filmens regissör. Som Cheverin en typisk klyscha på alla skumma ryssar som någonsin förekommit på film…typ. Komplett med klatschig rysk brytning på engelskan. Branagh har dessutom studerat tillräckligt många moderna high-tech-thrillers för att misslyckas här. Okej, synd att säga att filmen bjuder på något som helst nytt under solen…men å andra sidan finns en viss skönhet och styrka i stabil inmallad underhållning också. Kan ju inte påstå att jag har tråkigt i Ryans sällskap i Moskva direkt.

liten kvällsprommis i Moskva. hundens täckmantel oklar.

Det som väl är en ganska puttrig historia överlag snäppar upp sig mot finalen då storyn tar ett lite extra hopp framåt, och tankarna går till den rätt fräsiga Clooney-rullen The Peacemaker från -97.

Trots att det ganska lätt går att irritera sig på Kneightley sköter hon sig rätt ok här. Hålls tillbaka lagom mycket för att man inte ska flippra ut mot henne för mycket. Pine är Pine och gör vad han kan med sin gubbe. Branagh spelar över, fast med stil, och Costner har den coolaste rollen av dom alla. Liten bonus för oss gamla Svedala-bor finns också då plötsligt Peter Andersson stövlar in från vänster som butter russkie…kul!

Jack Ryan: Shadow Recruit gör vad den ska. Varken mer eller mindre. Stöpt i gammal beprövad form som inte tar ut svängarna mer än den absolut behöver. Branagh har dock koll på sina grejer och ser till att underhållningen hålls stabil om än lite fantasilös kanske. Den första filmen som inte bygger på någon story av Ryans skapare Tom Clancy.
Men det går ju bra ändå. Bättre rulle än jag trodde.
Eller menar jag stabilare…?

My Week with Marilyn (2011)

Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!

Shackleton (2002)

Det är ju något visst med de här upptäckarsnubbarna. Och hela den eran förresten. Kalla mig gammalmodig, men jag har alltid varit galet förtjust i alla dessa historier om upptäcksresanden…allt ifrån Amundsen till Dr Livingstone och beskrivningar från eländiga strapatser i en tid då världen dessutom inte verkade lika trång som nu.

Och racet till polerna, jag minns att jag slukade allt detta som skolyngling, böcker, skrifter, bilder. Såg varenda dokumentär som gick på tv. Går det då att inte tycka om en story från denna kategori, som dessutom bygger relevant sanning? Naturligtvis inte.

Drygt tre timmar och tjugo minuters drama/äventyr om den legendariske Sir Ernest Shackleton, den första tjommen som fick för sig att han skulle korsa Sydpolen från kust till kust (egentligen ville han bli först till Sydpolen men det gick ju om intet när Amundsen visade var skåpet skulle stå…).

1914 var Europa på väg mot krig men det var också the age of upptäckanden. Envise Shackleton låter sig inte nedslås av krigshotet, flänger runt och säljer sin idé till hugade finansiärer och raggar medarbetare. Filmens första timme går egentligen bara åt till att placera Shackleton i diverse finrum där han får prata för sin sak. När timmen så passerat och skeppet ”Endurance” lägger ut från Sydamerikas kust blir full fart på historien. Det diskuteras och provoceras. Meningsskiljaktigheter men också typiska starka band som knyts i vetskapen om detta är en samling män som alla sitter i samma båt (!) och måste lägga sin tillit till sin granne…och sin färgstarke och stabile ledare.

och var är mössorna!??!

För visst är det så, Shackleton är verkligen skillnaden mellan liv och död i dagens berättelse. Hans envishet håller dock emellertid på att stjälpa hela expeditionen då skeppet ganska snart efter ankomst till kyligare breddgrader fryser fast i isen och sedan helt enkelt sjunker. 27 män, hundar och packning kvar på isen och läget minst sagt kärvt. Shackleton finner dock självklart  på råd och har bestämt sig för att se till att förlustsiffran i människoliv i framtida historieböcker visar noll.

Detta är naturligtvis en helt otrolig historia, och än bättre blir den ju eftersom den också är sann. Det är kyla, det är is, snö, oändliga vidder, lidanden och hopplöshet och fullt av män i yviga skägg, tjocka fiskartröjor och ett evinnerligt piprökande. Det är med andra ord så mycket äventyr och drama som bara får plats under nästan tre timmar. Uppgivenheten ligger som en isfilt över hjältarna, som ändå kombinerar brittisk hyfs med sedvanliga torra kommentarer. Mycket underhållande.

Shackleton, denne envise man, gestaltas med stor pondus av självaste Kenneth Branagh på ett fördömligt sätt. Alltid närvarande, aldrig rådvill och med en snygg auktoritet men aldrig överlägsen. Produktionen är (naturligtvis) brittisk och synnerligen väl tillverkad..och nöjer sig med att fokusera vid huvudpersonens styrkor i karaktären utan att syna hans brister alltför mycket. Historien är trots givna utgångar rejält spännande och som varande historienörd är detta ren mumma för sinnet.

Thor (2011)

Det känns som att det mest anmärkningsvärda här är att det är Kenneth Branagh som suttit i registolen. Och att han fått till det riktigt smutt!

Kanske i en sorts homage till sin framgångsrika dramabakgrund  tycks Branagh ha  utgått från en löjligt tunn story, vävt in lite snygg Shakespearedramatisk touch i replikföring och händelseutveckling för att sedan matcha det med finmald cgi-action.
Och vet ni, jag gillart!

Thor (eller Tor som vi svedalabor hellre säger) håller till Asgård där han förbereder sig att ta över kungakronan efter lika ökände Oden (Anthony Hopkins), främst genom att vara allmänt kaxig och dumdryg mest hela tiden. Den arroganta stoltheten verkar inte ha några gränser, trots brorsan Lokes (Tom Hiddleston) försiktiga förmaningar.

Stolthet går ju oftast hand i hand med dumhet, så även här och vips har Thor genom sin krigiska inställning dragit på sig både skumma grannriket Jotunheims och pappa Odens vrede. Så till den grad att Thor helt enkelt kastas ut från Asgård och ned på jorden, bokstavligen nästan rakt i famnen på unga (snygga givetvis) forskaren/astronomen Jane (Natalie Portman) mitt ute i New Mexico-öknen! Naturligtvis är detta rätt plats att börja lära sig ödmjukhet, vänlighet och insikt på. För att sedan också, i sällskap med sin trogna hammare Mjölner ta tag i de skumraskheter och omständigheter som ledde till åskgudens förvisning. (Givetvis finns det förrädare i de egna leden men det vet ni ju redan…!)

Vad ingen visste var att Rutger H hade snott rollen som Oden…

Trots mycket glänsande yta och avsaknaden av något större djup är det förbaskat svårt att värja sig mot den här historien, som i sina bästa stunder skulle kunna kallas för …munter? Thor, i skepnad av Chris Hemsworth (den killen har en framtid för sig i Hollywood helt klart) har en sorts naiv charm och trivselfaktor som smittar av sig på de andra. Natalie Portman kände möjligen att det var skönt att byta svårmodet från Black Swan och hoppa över till detta tjohej-tjohoppäventyr och det gjorde hon alldeles rätt i. Till och med vår egen Stellan G dyker upp som klurig sidekick till Portman och verkar trivas även han. Anthony Hopkins är i sin Oden-roll misstänkt lik Rutger Hauer, men det går bra ändå och pompöse Hopkins får väl valuta för sin stil här där den passar i sammanhanget.

Branagh, långt från Wallander och skånska slätten här, gör en snygg kostym av ett ganska billigt material, och kanske är det just den osannolika kombinationen av Shakespearskt tungmod, grekiskt hybrisdrama, asatron och lite effektiv Hollywoodaction som är nyckeln..? Effekterna är felfria, om än ganska standardmässiga, scenografin färggrann, humorn känns lagom påklistrad och storyn föredömligt rak när handlingen åker fram och tillbaka mellan det som sker på jorden och ränksmiderierna i Asgård.

Thor är ännu ett bidrag från Marvel-familjen och lyckas underhålla mig på bred front. Rätt raka puckar och en snygg lovande föraning om fortsättning för denne hårding till hjälte, i sällskap med de övriga Marvelhjältarna. Känslan från första Iron Man infinner sig snabbt…trivsamt underhållande.

”Who are you?”
”You’ll know soon enough..”

Wallander – Faceless Killers (2010)

Mer svenskt snutliv på engelska. Mer Kenneth Branagh, som faktiskt framstår som en av de mer lyckade gestaltarna av skånepolisen Wallander.

Som vanligt några minuters förundran över allt det svenska i detaljerna i kombination med det engelska språket och det typiska sättet som engelska dramaskådisar tycks välja som form för sitt agerande. Men när väl den lilla inledningströskeln är passerad så flyter det på i rätt behaglig förnöjsamhet, liksom förra gången.

Den här gången en liten rakare historia. Ett äldre par ute på skånska landsbygden hittas ihjälslagna, uppenbara spår leder mot det som kan vara ett illdåd utfört av mördare med utländsk härkomst och rykten börjar strax florera i Ystad vilket plötsligt förhöjer främlingsfientligheten i området. Wallander gör naturligtvis sitt bästa för att stävja känslorna, men upptäcker på det privata planet att även han har vissa problem med detta ständigt aktuella samhällsproblem. När han dessutom gräver djupare i det mördade parets historia visar det sig att en och annan hemlighet minsann finns att upptäcka i det fördolda.

Som jag nämnde tidigare är jag ingen storkonsument av Mankells historier om den dystre och problemfyllde kommissarien på skåneslätten, men av de fåtal svenska filmer jag sett, och nu dessa engelska varianter, så tycks det som att Mankell liksom många andra författare tar grepp på både gammal hederlig deckarspänning och samhällsåskådningar som får färga de olika historierna. Möjligen blir Wallander som karaktär lite för schablonlik alla de andra skuldtyngda antihjältarna som uppenbarligen hellre kör på osunt leverne än räknar in sig som fitnessstöpta duracellkaniner.

Branagh gör som vanligt ett mycket trevligt jobb när han käkar svensk pizza och ser på nyheterna i sitt svenska vardagsrum. Volvobilen kör genom förföriskt vackra böljande rapsfält, och jag inser varför jag alltid tycker om att komma till Skåne och dess färgstarka omgivningar. Historien rullar på i god kriminalanda, spänningen infinner sig ju närmare Branagh närmar sig lösningen och som helhet är det helt ok, där kvalitén som vanligt är som bäst när manuset rullar på i dramats tecken.

Wallander – Faceless Killers är en i raden av dessa rätt lyckade engelska versioner av Wallanders äventyr. Den är  som sagt rätt rak i berättandet, försöker väva in lite pliktskyldig samhällsdebatt men snubblar egentligen bara runt det brännheta ämnet. Branagh ler sällan och ser mest ut som han vill gå hem och sova. Först ser han dock naturligtvis till att reda upp den kinkiga situationen. Och det är väl bra så.
Svenskt på engelska. Helt ok om du frågar mig.

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”

Wallander – One Step Behind (2008)

Om Wallander-världen kan jag inte sådär jättemycket. Ett par böcker har jag läst, några filmer med Lassgård som den bekymrade polisen har det blivit. Men inte mycket mer. Inte en figur som gjort något större intryck på mig antar jag.

Men när BBC plötsligt får för sig att utföra den något udda idén att ta hela Wallander och Skåne och stöpa om allt enligt engelsk krimkoncept, tja då blev det plötsligt med ens lite intressantare. Ni vet ju möjligen vid det här laget att jag är rejält svag för brottshistorier och dess utförande från de brittiska öarna. Och när man sedan tar det udda greppet att göra Wallander på engelska, fast i Sverige…ja då blir det fakiskt lite svårt att motstå ändå.

Under sommaren har jag noterat att TV4 (denna skräpkanal!) plockat upp ett par filmer som de kört, men fram till en reaback ville att jag skulle plocka hem två filmer i serien för en billig penning, har det inte känts som ett alternativ, den intressanta formen till trots.

Nåväl, i dagens betraktelse saknas ett par ungdomar, som tittare vet jag redan att de utsatts för ett brott. Ystads-polisen har inte mycket att gå på. Wallander i Kenneth Branagh´s skepnad ser allmänt ohälsosam ut med för lite sömn och för mycket skräpmat. Hans dotter försöker få honom att äta sundare och bli lite friskare i livsstilen. Som om inte Wallander hade nog med detta beter sig kollegan Svedberg märkligt och tycks inte kunna få skägget ur brevlådan och säga vad som är fel. Inte blir det bättre när Svedberg påträffas död, möjligen mördad, och allt verkar ha koppling till de försvunna ungdomarna som dessvärre också snart dyker upp i mindre presentabel form.

Att Branagh är förbaskat bra skådespelare har ju varit rätt känt länge, och att casta honom i Lassgård´s paradroll känns som ett mindre genidrag. Samma sävlighet, samma återhållsamhet och dysterhet och oförmåga att egentligen föra sig i sociala sammanhang. Branagh gör med andra ord ordentlig rättvisa till den norm Lassgård en gång satt upp. (skriver jag nu utan att ha sett en enda film med Krister Henriksson i samma roll).

Funkar Wallander och Skåne i engelsk tappning då? Ja, faktiskt. När man väl vant sig av med tanken på att det är svenska poliser i ett svenskt samhälle som pratar väldigt märkligt, går det som tåget och känns som vilken annan engelsk kvalitétsdeckare som helst. Skulle lika gärna kunna ha adapterats till en engelsk småstad, men producenterna ska ha all heder av att göra det i denna udda form. Tack vare det får man alltså se Kurt äta glass ur GB-bägare och svepa en svensk folköl som om det vore det naturligaste i världen. (möjligen lite lätt skrattvarning varje gång poliserna ska säga ”ayyssschtadspolice” men det kan man ju ta utan några större problem sas)

Styrkan i filmens manus är annars känslan, med ett murrigt foto som inte räds att dröja kvar i scenerna, en dialog som kanske på många ställen är sparsmakad men fullt tillräcklig i sammanhanget. Branagh blir, liksom Lassgård, en människa bakom sin bricka. Svag och otillräcklig i mycket men stoisk och att lita på när det drar ihop sig till de intensiva slutminutrarna. På minuskontot möjligen att de andra i Branagh´s närhet blir till rätt opersonliga bifigurer, vare sig det handlar om kollegor eller personer i utredningen. Fokuset ligger hela tiden på Wallander och hans vedermödor.

One Step Behind är småspännande, även om det är som drama den vinner i längden. Manuset är lagom luddigt till en viss nivå, vilket räcker för att jag vill följa med till slutet. Ett charmigt försök från engelsmännen att ge en ny färg åt den gamle Ystadspolisen.