Etikettarkiv: Tom Hardy

Okt 15 2018

Venom (2018)

Kunde lika gärna ha hetat ”Roliga timmen med Tom Hardy”!
Snubben imponerar ju med sina komiska talanger! Också! Är Hardy egentligen ganska underskattad skådis? Kanske. Klart är iaf att han behärskar att spela det mesta. Och komma undan med det.
Idag är han Eddie Brock, grävande journalist i San Francisco. Och är inte stenrike Drake (Riz Ahmed) en lagom diffus person att sätta tänderna i? En lirare som dessutom pysslar med att frakta hem konstiga prover från rymden. Levande prover. Illa dock att flickvännen Anne (en underutnyttjad Michelle Williams) jobbar åt Drake, och att hon har info i sin dator som Eddie inte kan låta bli att tjuvläsa. Vips har Eddie gått över gränsen, får sparken. Liksom Anne får från sitt jobb när Drake upptäcker omständigheterna. Anne kastar ut Eddie, och så var det med det. Kanske inte ändå. Eddie kan inte låta bli att smyga på skumme Drake, och ett inbrott senare har han fått en mystisk livsform i sig. Enter symbioten Venom!

Hahaha, detta var ju kul! Gnällisar ute på iternetzet grymtar om att det minsann inte finns någon Spidey här som kan styra upp. Äh! Vem tusan behöver Spindelmannen när Venom är så pass bra på att stjäla showen själv!? Oerhört snyggt manipulerat av regimannen Ruben Fleischer (Zombieland) i samspelet mellan Hardy och den cgi:ade Venom. Bäst är scenerna när Hardy pratar med sig själv, eller alltså när Eddie för konversation med sin nya inneboende. Han ser ut som han är ständigt full! Som en rackig uteliggare. Great! Venom är en skönt punkig antihjälte! Vill mest bråka och ställa till besvär. Eddie får tygla honom…och ”tillsammans” blir de den mest udda ”hjälteduon” en popcornsrulle skådat på länge.
Detta är såklart ytligt trams, men när det görs med friska viljor och en glimt i ögat har jag sannerligen inga problem med underhållningsvärdet! Riz Ahmed är lagom tröttsam schablonskurk, Williams borde såklart har fått lite mer att bita i. Finalen är på tok för över-cgi:ad..men så är det ju alltid. På det hela taget dock en pigg rulle som inte gör så stor fuzz. Bara kör på liksom.

Kul som tusan detta! Mer Venom i den lite moralstiffa superhjältevärlden!

Jul 28 2017

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Jan 29 2016

The Revenant (2015)

revenantposter1Har Leo DiCaprio nånsin varit skitigare på film? Tveksamt.
I vinterns kanske mest hajpade rulle släpper han alla hämningar och ägnar sig åt människans mest primära mål; att överleva.

Intensive regissören Alejandro González Iñárritu (Babel och Birdman) slänger ut vår man DiCaprio i den vildaste av alla vildmarker nånstans i norra USA runt år 1820. Pälsjakt är på tapeten och (den verklige förlagan) Hugh Glass (Leo) är en listig frontiersman, en snubbe som är van att röra sig i trakter som dessa. En indianattack, och framför allt en björnattack (bland det snyggaste jag sett i DEN ”genren”), senare är dock läget inte lika ljust.

Men livsviljan blir som bekant alltid lite starkare när man har hämnd i sinnet (?), och snart har vi en slagen men överlevande hjälte som utsätter sig för…tja det mesta som går att komma på. Leo kryper i vildmarken, Leo simmar i iskalla strömmar, Leo äter rå fisk, Leo äter blodig buffellever, Leo jagas av franska banditer (!), Leo kryper in i en häst (!!) osv..osv..
Galet? Tja, nästan osannolikt…men icke desto mindre underhållande och förbannat snyggt gjort.

Iñárritu accepterade inget konstgjort utan körde ut hela sitt crew i den smällkalla vildmarken, bara det värt att höja på ögonbrynet lite extra för. Endast naturligt ljus från de oändliga landskapen dög för konsten, varvid regissörens fotograf Emmanuel Lubezki (just Birdman och faktiskt mästerverket Gravity) säkerligen fick slita för lönen. Rapporter talar om konflikter, gräl och avhopp under inspelningen. Men det är snyggt, jäkligt snyggt faktiskt. Den storslagna vildmarken fångad genom en kameralins som framhäver naturens ödslighet och överhöghet. Här blir människan verkligen liten i sammanhanget! Det är som att Iñárritu verkligen vill få oss att kapitulera inför den ödslighet handlingen befinner sig i…och kör runt kameran ett antal gånger i yviga och maffiga 360-graders panoreringar! Och, inte mig emot. Jag gillart.

maxresdefault

”fy fan..får jag inte guldgubbe efter det här slitet…då jävlar…!!”

Jag gillar också att Leonardo DiCaprio tycks gå all-in med rollen. I brist på dialog blir det till att prata med ögonen och kroppen (den i början synnerligen sargade…men nästan sensationellt läkta när filmen drar sig mot finalen). Är han månne med denna rulle på jakt efter den hett efterlängtade guldgubben?
Det förekommer andra figurer i filmen också, men egentligen är de bara komponenter för att hela tiden driva den hämndlystne Glass vidare i handlingen. Men visst, vi får en übersvinig Tom Hardy som både pratar för jävligt och ser för jävlig ut! En perfekt Hardy-roll och han bevisar återigen att han är en kameleont som klarar vilken roll som helst. En riktigt skrämmande typ faktiskt! Will Poulter gör en lagom nervös yngling som dras in i händelserna, Domhnall Gleeson finns också där som ledare för den olycksaliga expeditionen. Men, det är Leos rulle. Ingen tvekan om det.

Ett sorts äventyrsdrama, som när man faktiskt skalar bort alla snygga lager…inte direkt handlar om nånting sensationellt extraordinärt. En man som överlever i vildmarken mot alla odds….och dessutom har gett sig fan på att låta de skyldiga betala. Typ. Filmens yttre förklädnad är således rejält mycket bättre än sitt manus. Men å andra sidan räcker det till en trevlig upplevelse som åskådare. Kan du svälja sådana detaljer som att DiCaprios brutna (?) fot läker snabbt, att han aldrig tycks drabbas av förfrysning trots fler än ett dopp i iskalla vatten, att han lyckas krypa både nedför och uppför eländig bergsterräng, överleva fall från klippor medelst granbroms och avfyra en flintlåspuffra två gånger utan att ladda om (!)…så bjuds det på sevärt raffel av tungt märke. Ända in i kaklet.

Blir rullen belönad? Jag dristar mig till att svara ja på den frågan, och hoppas faktiskt slippa återvända till den här texten i början på mars och revidera den med ett konstaterande om att den gode Leo återigen missade den sockersöta njutningen med att stå där med guldgubben i näven. Heja Leo!

Trean är stark och stabil. Som en överlevare i vildmarken.

Kolla nu också vad andra äventyrstörstande filmspanare tycker om dagens vildmarksraffel;

 

#21I avsnitt nr 21 av filmpodden gottar vi tillsammans med gästen Sofia ned oss lite mer i hur rullen påverkade oss. Lite blandat resultat kan man säga.

 

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Maj 29 2015

Mad Max: Fury Road (2015)

Ok, vi stannar upp för en sekund och ser tillbaka lite.
Det senaste regissören George Miller gjort innan dagens rulle….är filmer om dansande pingvinger och en gris som kommer till stan.

Jag tar det igen.
Dansande pingviner och en gris.

Så plötsligt, som om gubben fått fnatt, tar han på partyhatten och tänker ”nu jävlar ska alla som klagat på att det inte finns någon mer Mad Max-rulle få så de håller käften!”
Vilket är precis vad jag gör!
Håller käften av hänförelse. Och dessutom andan. Helvete, man hinner ju knappt slå sig till ro i biofåtöljen innan kaoset utbryter och storyn bara drar igång. Eller vadå story!?
Här behövs fan ingen story. Som om Miller bara tänkt ut en enda stor, dammig, röjig och fläskig biljakt genom the wasteland. Och det räcker ju så! För oss som varit svältfödda på The Road Warrior-stuket..och förbannat den dag alla då inblandade gick med på att göra ”Beyond Thunderdome” -85….är detta ett rent och skärt halleluleja-moment!
Miller återskapar inte bara känslan från mästerverket -81…han tar det dessutom ett steg längre och tuffare OCH snyggare (nattscenerna med stjärnhimlen i öknen…ahhhh…)!!

Alltså, här finns ju fan allt. Stenhård action med 15-årsgräns (tack för det!), galna…eh…galningar i dom mest pimpade fordon man kan tänka sig! Miller håller det stramt, han vet vad han vill foka på..och gör det. Utan krusiduller. Vi får en Max med ny nuna i Tom Hardy. Funkar han? Jovars, han gör jobbet och grymtar sådär primitivt när det behövs. NATURLIGTVIS hade högsta vinsten varit att token Mel Gibson hade hoppat in i läderoutfiten igen, men man kan uppenbarligen inte få allt i denna comeback. Det stora avtrycket gör ju istället Charlize Theron som stencoola Furiosa. En värdig kompanjon till Max på detta hysteriska äventyr och det är härligt att Miller med manuspolare väljer det stuket på storyn.

I The Road Warrior fick vi minsann vänta på de bästa godsakerna i biljakten som då följde mot slutet. Här är det flykt som gäller från början. Furiosa drar med en ”war-rig”, lastad med bröstmjölk (hårdvara) och huvudbadassets haremsdamer. Nu får det vara nog med diktatorfasonerna tycker hon. Bossen blir förbannad och vill ha tillbaka allt. Ut med trupperna som består av dårar, dårar och åter dårar. Fast ibland ganska underhållande sådana också (Nicholas Hoult).
”Som vanligt” i Millers rullar om Max känns huvudskurken, här en ”Immortan Joe” (Hugh Keays-Byrne…att han också var med i Mad Max från -79 som skurk är ju såklart bara sådär charmigt som det kan bli!) ) i tuff mask, ganska vek som karaktär och ingen man kommer att lägga på minnet. Nej, det är ju istället bossens alla underhuggare som blir den tuffaste matchen för Max och gänget….där man för övrigt bland de långbenta harensdamerna hittar hatobjektet Rosie Huntington-Whiteley, ni vet…hon som nästan på egen hand förstörde Transformers 3! Blä!

tuffare än raggarkortegen i Norrköping varje 1:a maj!

Full fart genom det australiska wastelandet (fast det i verkligheten är den Namibiska öknen som får vara stand-in) således och jag myser extra med vetskapen om att Miller varit sparsam på CGI, och istället kört lite hederlig old-school när det gäller att krascha bilar och få saker att flyga i luften! Härliga tider! Och att det är just Miller själv som plockar upp fanan om Max Rockatansky igen! Det är anmärkningsbart underbart! Max modell 2000-talet är en hårdare, mer makaber och högljuddare värld…men med 80-talets charm vässad ett par snäpp!
Dessutom, jag såg filmen i 2D och njöt i fulla drag! 3D är överhajpat och överreklamerat! Så det så!

Vad mer? Ja just det…snacket om att Max har blivit svag och hamnat i en smetig feministisk historia har ju rullat runt jordbollen! Ha! De som hävdar detta kan ju bara dra åt helvete!
Eller ännu bättre, rakt ut i the wasteland! Kanske träffar de på en galen ”Krigskille”!! HAHAHA!

Fullt ös, medvetslös! Nästan.
En av årets hittills bästa filmer!

Smackelibang!

Just idag har också Nerd-Bird-Cecilia spanat in Mighty Max med vänner!
I övrigt hittar du åsikter om George Millers comeback hos bloggfantomer som Filmitch, Filmparadiset, Fiffis Filmtajm, Plox, film4fucksake, Jojjenito, Henke och Sofia!

Sep 25 2014

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.

Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!

Feb 1 2013

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.

Aug 6 2012

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?

Jul 21 2012

This Means War (2012)

Ännu en sådan här filmjäkel jag inte blir riktigt klok på.
Eller snarare undrar vad manusförfattare och regissör egentligen velat. För här är det spretigt. Dessvärre ordentligt irriterande stökigt spretig.Och intetsägande.
Gäsp.

Jag kan möjligen hålla med om att inledningspremissen ändå har något litet (väldigt litet) lockande; två superduper-CIA-agenter med rätt looks och goda hjärtan som ackompanjemang till sina stilfulla fightingskills lyckas med konststycket att kära ned sig i samma kvinna.
Ok, inte omöjligt och mycket väl en möjlig grundplåt till en komedi.

Men sen liksom händer något. I takt med att rivalernas kamp växer och vår kvinnliga huvudrollsinnehavares dilemma över hur hon ska välja också växer….växer också träsmaken hos yours truly.
Visst, Tom Hardy och Chris Pine i frontrollerna tar till ren slapstick och vassa teknik-metoder för att bräcka varandra och bli the choosen one för Reese Witherspoon velande figur Lauren. Som i sin tur vänder sig till sin något cyniska väninna för goda råd (och ironiskt nog är det just hon i sin miniroll som står för de enda lustigheterna i hela filmen).

rejäl rivalitet om gunsten

Bakom verket återfinns regissören McG, vilken känns som en inte helt stabil gosse i filmvärlden som varvat riktiga bottennapp med ändå rätt ok saker som tex Terminator: Salvation. Här irrar han dock mest runt i snygga L.A.-backdrops och gör tafatta försök att spela ut mannen och kvinnans sexualitet mot varandra, helst på ett komiskt sätt. Åh visst ja, glömde jag skriva att det oerhört pliktskyldigt finns en liten actionhistoria bakom allt det sockersöta också…? Något som uppenbarligen bakats in för att salongsromantiken inte helt ska få ta överhanden.
Full fräs i genremixen alltså.

This Means War faller dock på att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. För att kombinera det som den försöker sig på funkar inte alls. Ofokat värre hos undertecknad och jag kommer plötsligt på mig själv med att undra hur långt det är kvar till upplösning och eftertexter. Och det kan ju sannerligen inte ens räcka till ett godkänt betyg. Trist som filmupplevelse.

Dec 17 2010

Inception (2010)

Någonstans läste jag att det här är Christopher Nolans ögonsten framför alla. Det projekt han haft i huvudet sedan bra många år. Den film han alltid velat göra, men inte haft möjlighet att sjösätta. Förrän nu då. Och det ska sägas direkt, jag har en viss förmåga att bli lite allergisk mot filmer som hypas alldeles för mycket. Ofta brukar det betyda att de inte riktigt klarar trycket som uppstår. Så har det varit med tex The Expendables (förfärligt dålig) och Inglorius Basterds  (bra film men inget märkvärdig), och någonstans kändes det som att detta kunde bli ytterligare ett sådant fall.

Men skäms på mig vad fel jag hade. Här serverar Nolan en egenkomponerad historia som sätter fart både på sinnen och hjärnan, och dessutom lyckas han varva detta med bra skådespelare och fartiga actionscener/effekter. Leonardo DiCaprio (igen!) svarar för en utmärkt insats som huvudpersonen Cobb, vars främsta talang i en sorts framtid är att ”bryta” sig in i folks drömmar och stjäla information. Nu ställs han inför ett än svårare uppdrag när det gäller frågan om man kan ta sig in i folks huvuden och ”plantera” en dröm eller en tanke som sedan ”offret” utvecklar vidare som sin egen. En både spännande och filosofisk fråga som kräver att Cobb samlar de bästa medarbetare han har.

Nolan bjussar vidare på karameller i form av snygga scenlösningar med stundtals häpnadsveckande effektlösningar, men kräver också av oss att vi fokuserar på historien. Här går det inte att plötsligt få för sig att gå ut i köket och fylla på fikakoppen eller länsa kylskåpet på kvällsgott utan att åtminstone stanna filmen. Missa en minut av det som händer och du är garanterat lost i handlingen. Kanske det möjligen ligger filmen liiiite i fatet, att det till slut sker så mycket på så många olika….plan…att det känns lite stressigt att hinna ta in allt. Men det är ett digert ögongodis som serveras och som tittare blir det en upplevelse lite utanför de vanliga ramarna. Att just filmen känns som den enda i sitt slag på bra många år gör också att den känns väldigt fräsch och nytänkande i sitt utförande. Det blir en blandning av thriller, action och filosofiskt flum-hum av bästa märke i högt tempo.

Säkert skådespelat av DeCaprio och de övriga i rollistan; Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Cillian Murphy, Ken Watanabe där även Marion Cotillard förtjänar att nämnas i sin lite läskiga roll och den som håller vår Cobb i ett mentalt järngrepp i stort sett genom hela filmen.

Inception är vansinnigt snyggt tillverkad och kombinerar visuella läckerheter med ett utmanande och effektivt manus. Bra driv i scenerna och utmanande för hjärnverksamheten  gör att spänningen infinner sig vare sig man försöker stå emot eller inte. Det om något är väl ett ganska föredömligt betyg.