The Revenant (2015)

revenantposter1Har Leo DiCaprio nånsin varit skitigare på film? Tveksamt.
I vinterns kanske mest hajpade rulle släpper han alla hämningar och ägnar sig åt människans mest primära mål; att överleva.

Intensive regissören Alejandro González Iñárritu (Babel och Birdman) slänger ut vår man DiCaprio i den vildaste av alla vildmarker nånstans i norra USA runt år 1820. Pälsjakt är på tapeten och (den verklige förlagan) Hugh Glass (Leo) är en listig frontiersman, en snubbe som är van att röra sig i trakter som dessa. En indianattack, och framför allt en björnattack (bland det snyggaste jag sett i DEN ”genren”), senare är dock läget inte lika ljust.

Men livsviljan blir som bekant alltid lite starkare när man har hämnd i sinnet (?), och snart har vi en slagen men överlevande hjälte som utsätter sig för…tja det mesta som går att komma på. Leo kryper i vildmarken, Leo simmar i iskalla strömmar, Leo äter rå fisk, Leo äter blodig buffellever, Leo jagas av franska banditer (!), Leo kryper in i en häst (!!) osv..osv..
Galet? Tja, nästan osannolikt…men icke desto mindre underhållande och förbannat snyggt gjort.

Iñárritu accepterade inget konstgjort utan körde ut hela sitt crew i den smällkalla vildmarken, bara det värt att höja på ögonbrynet lite extra för. Endast naturligt ljus från de oändliga landskapen dög för konsten, varvid regissörens fotograf Emmanuel Lubezki (just Birdman och faktiskt mästerverket Gravity) säkerligen fick slita för lönen. Rapporter talar om konflikter, gräl och avhopp under inspelningen. Men det är snyggt, jäkligt snyggt faktiskt. Den storslagna vildmarken fångad genom en kameralins som framhäver naturens ödslighet och överhöghet. Här blir människan verkligen liten i sammanhanget! Det är som att Iñárritu verkligen vill få oss att kapitulera inför den ödslighet handlingen befinner sig i…och kör runt kameran ett antal gånger i yviga och maffiga 360-graders panoreringar! Och, inte mig emot. Jag gillart.

maxresdefault

”fy fan..får jag inte guldgubbe efter det här slitet…då jävlar…!!”

Jag gillar också att Leonardo DiCaprio tycks gå all-in med rollen. I brist på dialog blir det till att prata med ögonen och kroppen (den i början synnerligen sargade…men nästan sensationellt läkta när filmen drar sig mot finalen). Är han månne med denna rulle på jakt efter den hett efterlängtade guldgubben?
Det förekommer andra figurer i filmen också, men egentligen är de bara komponenter för att hela tiden driva den hämndlystne Glass vidare i handlingen. Men visst, vi får en übersvinig Tom Hardy som både pratar för jävligt och ser för jävlig ut! En perfekt Hardy-roll och han bevisar återigen att han är en kameleont som klarar vilken roll som helst. En riktigt skrämmande typ faktiskt! Will Poulter gör en lagom nervös yngling som dras in i händelserna, Domhnall Gleeson finns också där som ledare för den olycksaliga expeditionen. Men, det är Leos rulle. Ingen tvekan om det.

Ett sorts äventyrsdrama, som när man faktiskt skalar bort alla snygga lager…inte direkt handlar om nånting sensationellt extraordinärt. En man som överlever i vildmarken mot alla odds….och dessutom har gett sig fan på att låta de skyldiga betala. Typ. Filmens yttre förklädnad är således rejält mycket bättre än sitt manus. Men å andra sidan räcker det till en trevlig upplevelse som åskådare. Kan du svälja sådana detaljer som att DiCaprios brutna (?) fot läker snabbt, att han aldrig tycks drabbas av förfrysning trots fler än ett dopp i iskalla vatten, att han lyckas krypa både nedför och uppför eländig bergsterräng, överleva fall från klippor medelst granbroms och avfyra en flintlåspuffra två gånger utan att ladda om (!)…så bjuds det på sevärt raffel av tungt märke. Ända in i kaklet.

Blir rullen belönad? Jag dristar mig till att svara ja på den frågan, och hoppas faktiskt slippa återvända till den här texten i början på mars och revidera den med ett konstaterande om att den gode Leo återigen missade den sockersöta njutningen med att stå där med guldgubben i näven. Heja Leo!

Trean är stark och stabil. Som en överlevare i vildmarken.

Kolla nu också vad andra äventyrstörstande filmspanare tycker om dagens vildmarksraffel;

 

#21I avsnitt nr 21 av filmpodden gottar vi tillsammans med gästen Sofia ned oss lite mer i hur rullen påverkade oss. Lite blandat resultat kan man säga.

 

Annonser

The Maze Runner (2014)

Maze_posterAsch, ni vet ju vi det här laget hur det är med mig och YA-filmer.
Vi verkar inte riktigt gå ihop. Och det är inte enbart för att jag inte direkt är i målgruppen. Men kom igen; är vi inte lite trötta på konceptet att det nästan alltid ska vara samma upplägg….med dyster framtid, ….alla ska alltid väljas till nåt…och i nästan samtliga fall ska det vara en utvald som är nyckeln till allt! The Hunger Games förstörde oerhört mycket i fantasin hos många författare och manusnissar…

Här då förvånande nog en rulle som jag inte helt avfärdar!
Snarare blir lite underhållen av. En sorts blandning av Battle Royale och Flugornas Herre….? Varför inte….typ.

Unga grabbs hålls isolerade i nåt som verkar vara en gigantiskt labyrint i en konstig framtid. Att ge sig ut och drälla runt i labyrintens gångar, speciellt om nätterna, visar sig vara vådligt då dessa bebos av rätt otrevliga monstruösa skapelser. Bättre att stanna i mitten och leka Robinson kanske.
Ända tills den färskaste av dem alla plötsligt börjar ställa till oreda i leden både vad gäller att ifrågasätta vad som egentligen pågår….liksom hierarkin i gruppen.
Gamla klassiska stötefrågor alltså. Förklädda i lite snygga effekter och äventyr.
Och vänta bara tills ställets första tjej otippat dyker upp! Ojoj, störningar i den invanda tillvaron! Många okända ansikten för mig rusar runt i rollerna, men jag hinner i alla fall spota Will Poulter i samlingen.

Rullen funkar bäst i första hälften. Ovisst men intressant.
Det totala upplägget är dock inte helt crap och jag finner faktiskt mig själv underhållen större delen av filmens speltid. Naturligtvis krattas det för vidare fördjupningar i storyn i framtiden…men vaddå…var någon förvånad inför DET faktumet?

Överraskande underhållande i min bok. Tredje stjärnan åker med av bara farten.

We’re the Millers (2013)

Alltså, jag gillar ändå Jennifer Aniston.
Javisst, hon har the looks och the body…men hon HAR också en rätt osviklig komisk talang som hon uppenbarligen kunnat ta hand om åren efter Vänner. Jag säger inte att allt hon är med i är bra grejer, men Aniston gör oftast riktigt bra ifrån sig. Utstrålar nästan alltid en sorts charm som är svår att värja sig mot i lättviktiga komedier. Som den här.

I Denver får småskalige marijuanadealern David (Jason Sudeikis) problem när han blir av med pengar som knarkbossen Brad (Ed Helms) ska ha. Med en gigantisk skuld att betala kan inte David annat än gå med på det något riskfyllda uppdraget att för Brads räkning företa en liten tripp ned till Mexico där ett parti nya droger ska hämtas och transporteras tillbaka till Denver. Desperate David tänker ut en idiotsäker plan som inbegriper en falsk familj på semester i husbil modell större.
Perfekt täckmantel att använda sig av när man ska lura sig förbimisstänksamma gränsvakter. Och vem skulle misstänka en helyllefamilj på roadtrip?!!?

Problemet är bara att få ihop en ”familj”.
Medelst ekonomisk överhalning lyckas han ändå få den hemlösa Casey (Emma Roberts), den irriterande nörden Kenny (Will Poulter) att ställa upp som tonårsbarn… och den luttrade strippan Rose (Aniston) som motvillig fuskfru till David.  Taaadaa…möt the Millers!
Synd dock att säga att de gillar varandra. Förolämpningarna och pikarna står självklart som spön i backen mest hela tiden. Första delen av resan går enligt planerna, problemen börjar istället hopa sig när ”familjen” ska påbörja resan tillbaka. Upplagt för oväntade pinsamheter, märkliga möten och besvärliga lägen i parti och minut. Naturligtvis.

Ja självklart är det här en riktig tramsrulle ju. Manuset levererar sina poänger rätt långt i förväg om man säger så. Och ändå blir det rätt….TRIVSAMT. Räck upp handen alla ni som tror att ”familjen” INTE börjar gilla varandra lite i smyg sådär ju länge filmen håller på.
Som att se en udda variant på familjen Griswold kanske? Humorn är råare och lite fräckare. Sexskämten firar enkla triumfer. Å andra sidan vägs ganska mycket upp av det charmiga samspelet mellan just Aniston och Sudeikis. De har stött på varandra förut, i Horrible Bosses, och nu får de chansen igen. Emma Roberts är charmigt vass i dialogen och Poulters nördige Kenny kan man ju inte annat än flabba åt. Vilken lirare. Att ta med Ed Helms i rollistan som den stissige Brad är naturligtvis bara ett sätt att ytterligare sälja in rullen med ett känt namn. Men det behöver man inte bry sig om. Inget knep man inte sett förut.

Grejen med filmen är kanske att man måste vara på humör för den här sortens flamsigheter?
Kan tänka mig att inte alla ligger på samma förlåtande plan som jag gjorde just den här kvällen.
Och visst, ingen rulle du kommer att bevara i upplevelsebanken…men jäkligt rolig i vissa sekvenser i den totalt förutsägbara historien. Regisserad av samma snubbe (Rawson Marshall Turber) som gjorde Dodgeball…och den vet ni ju att jag också gillade.

the Millers. Kärnfamiljen no 1

Kommer ”familjen” hem dårå? Blir de kompisar på slutet? Hur ska det gå?
Allvarligt, behöver du ens fundera? DOCK… vägen till upplösningen bjuder på tacksam och trivsam komik. Direkt från botten av burken…men kom igen…ibland behöver man det också. Man kan väl säga att filmen träffar en rätt ton hos mig.

We´re the Millers är lite hejsanhoppsan. Lite flabbig, lite larvig, väldigt förutsägbar. Å andra sidan är den också ganska underhållande och sportar ett gäng skådisar som klarar av att hålla humorn och intresset uppe i nästan precis två timmar. Tyckte jag dårå.
Rekommenderas till fredagsölen. (och missa inte bloopers under eftertexterna! Innehåller ett sköntl practical joke mot Aniston och gamla Vänner…!)

Son of Rambow (2007)

Det är inte helt lätt för lille Will (Bill Milner). Som sonen i en faderlös familj vilken vigt sitt liv åt Plymouth-tron förväntas han följa de strikta regler och förhållningsorder som kännetecknar rörelsen. Vilket bla innebär att absolut inte titta på tv, film eller läsa ogudaktiga böcker.

Märkligt nog får dock Will gå i vanlig skola, om än att han måste gå ut ur lektionssalen när det vankas lärande i form av filmer eller via andra medier.

Vad Will dock har gott om är fantasi som inte kan stängas in utan kommer ut i form av teckningar på allehanda företeelser och saker som han funderar på, som sin fars död tex. Än livligare blir det när Will stöter på jämnårige, men betydligt mer energiske, Lee (Will Poulter) som ständigt blir utslängd från skolans lektioner och är något av notoriskt problembarn enligt de lärandes synsätt.

En märklig vänskap tar sin början i och med att Lee nu absolut tycker att Will ska vara stuntman i Lee´s egengjorda videofilmer, vilket Will accepterar med naiv förtjusning. Will råkar också få se filmen First Blood hemma hos Lee och blir helt betagen och inspirerad så till den grad att han raskt uppfinner en helt egen story om ”the son of Rambow” vilken de två nu ger sig på att filma med videokameran i högsta hugg.

Ytterligare en i raden av feelgood-filmer som lyckas blanda humor med allvar på ett riktigt bra sätt. Att den sedan är brittisk är ju bara att tacka för, de kan ju som bekant det mesta vad gäller filmgenrer. Även om ramhistorien är av det roligare slaget så handlar den egentligen om en udda vänskap över klassgränserna. Eller kanske inom samma skikt?. Är det inte i själva verket så att de båda anses som lite utstötta i det 80-talstidiga England? Lee har en fysiskt frånvarande mamma och en storebror som han tyr sig till trots ålderskillnaden. Will måste mörka sin nyfunna vänskap inför sin mamma och de övriga i rörelsen, han tvekar om sin egen tro på livet och reglerna som förväntas råda..även om hans mamma visar upp en alltmer förstående sida ju längre historien rullar på.

Regissören och manusplitaren Garth Jennings lyckas fånga det sympatiska, medkännande och fyller ut resten av historien med roliga detaljer som inbegriper allt från franska utbytesstudenter till ren slapstick. Mycket bra skådespelande av de två unga huvudrollsinnehavarna, olika till en början men alltmer lika i grund och botten. Båda i behov av en riktigt nära vän.

Son of Rambow både roar och berör, fångar poänger på lättsamma scener och väver in lågmäld men kännbar dramatik om saknad, längtan och osäkerhet. Extra plus för igenkänningsfaktorn vad gäller 80-talets färger, mode, musik och teknik. Sevärt om man gillar komedi med allvarsam ton.

”This has been my best day of all time”