Son of Rambow (2007)

Det är inte helt lätt för lille Will (Bill Milner). Som sonen i en faderlös familj vilken vigt sitt liv åt Plymouth-tron förväntas han följa de strikta regler och förhållningsorder som kännetecknar rörelsen. Vilket bla innebär att absolut inte titta på tv, film eller läsa ogudaktiga böcker.

Märkligt nog får dock Will gå i vanlig skola, om än att han måste gå ut ur lektionssalen när det vankas lärande i form av filmer eller via andra medier.

Vad Will dock har gott om är fantasi som inte kan stängas in utan kommer ut i form av teckningar på allehanda företeelser och saker som han funderar på, som sin fars död tex. Än livligare blir det när Will stöter på jämnårige, men betydligt mer energiske, Lee (Will Poulter) som ständigt blir utslängd från skolans lektioner och är något av notoriskt problembarn enligt de lärandes synsätt.

En märklig vänskap tar sin början i och med att Lee nu absolut tycker att Will ska vara stuntman i Lee´s egengjorda videofilmer, vilket Will accepterar med naiv förtjusning. Will råkar också få se filmen First Blood hemma hos Lee och blir helt betagen och inspirerad så till den grad att han raskt uppfinner en helt egen story om ”the son of Rambow” vilken de två nu ger sig på att filma med videokameran i högsta hugg.

Ytterligare en i raden av feelgood-filmer som lyckas blanda humor med allvar på ett riktigt bra sätt. Att den sedan är brittisk är ju bara att tacka för, de kan ju som bekant det mesta vad gäller filmgenrer. Även om ramhistorien är av det roligare slaget så handlar den egentligen om en udda vänskap över klassgränserna. Eller kanske inom samma skikt?. Är det inte i själva verket så att de båda anses som lite utstötta i det 80-talstidiga England? Lee har en fysiskt frånvarande mamma och en storebror som han tyr sig till trots ålderskillnaden. Will måste mörka sin nyfunna vänskap inför sin mamma och de övriga i rörelsen, han tvekar om sin egen tro på livet och reglerna som förväntas råda..även om hans mamma visar upp en alltmer förstående sida ju längre historien rullar på.

Regissören och manusplitaren Garth Jennings lyckas fånga det sympatiska, medkännande och fyller ut resten av historien med roliga detaljer som inbegriper allt från franska utbytesstudenter till ren slapstick. Mycket bra skådespelande av de två unga huvudrollsinnehavarna, olika till en början men alltmer lika i grund och botten. Båda i behov av en riktigt nära vän.

Son of Rambow både roar och berör, fångar poänger på lättsamma scener och väver in lågmäld men kännbar dramatik om saknad, längtan och osäkerhet. Extra plus för igenkänningsfaktorn vad gäller 80-talets färger, mode, musik och teknik. Sevärt om man gillar komedi med allvarsam ton.

”This has been my best day of all time”

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.