Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Captain Marvel (2019)

Marvels 21:a rulle i MCU håller på att börja riktigt illa. Köra av vägen direkt. Innan det ens gått en kvart. Aj tusan! Ett jädrans virrvarr av rymden (jymden!!!),planeter som jag glömt namnet på, olika raser som ligger i luven på varandra (Kree, Kraa eller Kree…mot Skrulls eller Skrolls…vete fan). Åh jäklars så rackigt trist! Nästan så jag blev lite trött i ögat direkt! Captain Marvel heter i början Vers eller nåt, och tillhör en specialstyrka som leds av filuren Jude Law (är det sådana här roller han får nu?). De är på hemligt uppdrag nånstans, har glömt varför…men det var nåt  med en spion som skulle räddas/infångas. Alltså, det ÄR för trist det här. I början. Sen händer nåt. Vers (fortfarande osäker på stavningen där så bare with me alla Marvel-hardcore-fans) kraschar på gamla hederliga jorden…och PLÖTSLIGT VAKNAR FILMEN TILL LIV! Det är 90-tal och ut på scen kliver nu Brie Larson och börjar dominera! Snart träffar hon en yngre upplaga av Nick Fury (föryngrad Sam Jackson funkar finfint), och ledtrådar om Vers förflutna måste sökas. Läge för äventyr och röjaction anpassad till 11-årsgräns.

Manusmässigt en av Marvels blekare historier, men den räddas upp till en underhållande nivå av Brie Larson som dagens hjältinna. En del åsikter finns att hon är det svagaste kortet i filmen, men går icke att hålla med om. Hon är ju det starkaste! Ingen kan som hon stirra ned en person! Blicken! Tuffheten! Hon har swag! OCH, mitt i allt en trulig charm som inte går att värja sig mot! Dessutom en finfin kemi med Sam Jackson, vilket ofta mynnar ut i ett par sköna comebacks i dialogen. Regissörsduon Anna Boden/Ryan Fleck lyckas till sist hitta en underhållande nivå på rullen. Effekterna är sådär som de brukar vara i Marvels ”mellanfilmer”, inte FÖR bombastisk eller svulstig. Standardsnygg. Action vi sett förut, men utan att bli trist. Tacksamt nog slipper man den värsta ”obligatoriska 20-minuters-CGI-finalen” där det ska bombas in effekter. Lite mildare här. Skurksen är dock astrista och behållningen finns i Larsons agerande mot sina skådiskollegor. Ligger lite i samma vatten som Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok när det gäller tonen i rullen….UTAN att för den skull vara i närheten av dom! Men visst vill vi se mer av Captain Marvel! Är det henne MCU ska bygga vidare på?? Hoppas. Tuffheten och de raka puckarna finns där! En originstory som börjar illa men tar sig och blir till slut ändå underhållande. Men katten Goose är bäst! Ger G-kraften ett nytt utseende! Tjo!

 

Vad tycker poddpartner Fiffi?
Vad tycker mästerbloggaren Henke?
Vad tycker ordkonstnären Sofia?

Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Morf Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Morf, Russos, Gyllenhaals, och varför inte Toni Collettes, rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Close (2019)

Noomi! Damn, hon fortsätter att smyga sig in i min bok! Henne som jag hade så svårt för, när hon tog steget över till internationella scenen. Det var lite pinsamt under lång tid. Med dialekten, överspelet. Trägen vinner ju dock säger de. Kanske hon nött ned mitt motstånd i takt med att jag aldrig slutat ge henne chansen att överraska mig. Och banne mig om inte tiden ändå har talat för henne. Eller har hon äntligen börjat hitta roller som passar bättre? Både Unlocked och What happended to Monday var stabilt underhållande. Idag är hon hårdingen Sam, givetvis med ett mörkt bagage som vi ska ana sådär lagom i skuggorna. Sam jobbar med personskydd, en tvättäkta livvakt. Hennes tjänster behövs till rikemansdottern Zoe, som nyss blivit ännu rikare när hennes pappa gått bort. Kvar styvmamman med egna ekonomiska intressen. Zoe behöver skyddas, och dessutom rättas upp lite. Kan Sam vara nyckeln? Vi rör oss från flådigt hus i London till lika flådigt ställe utanför Casablanca. Strax skits det i blå skåpet (but of course), kidnappers anfaller. Full fart. Sam får bekänna färg. Flykt och action. Gruvligt ekonomiskt falskspel på olika fronter. Vem gör vad? Och varför? Och hur många odds ges på att Sam och Zoe inte hittar varandra längs den rufflande resan? Inte speciellt höga kan jag säga.

Ja men detta var ju underhållande i tv-soffan. Klyschigt såklart, men ändå med det lilla engagemang som krävs för att jag ska investera intresse i den här Netflix-rullen. Rapace trular på, men känns som hon har koll på läget. Hon spelar väldigt bra med sina ögon! Uttrycken. Känslorna. Bra jobbat Noomi. En massa hel- och halvfigurer som figurerar in och ut ur handlingen. Falskspelare, skumrask och opålitliga typer. För att vara klyschor känns det ganska ovisst ganska länge. Det känns också som att det är tjejernas rulle. Regisserat av en tjej också, Vicky Jewson. Hon öser på med  ändå sevärd standardaction. Perfekt för en fredagskväll efter tacomyset.

 

Finns på Netflix.