Etikettarkiv: romantik

Jul 19 2019

#sommarklubben: Titanic (1997)

Men visst är det märkligt ändå! Såg filmen vid premiären på bio i januari 1998. Sen har återtitten uteblivit! Trots att jag köpte blu ray disken för ett par år sedan. Som har stått där i hyllan och bidat sin tid. Som att den vetat om att tiden skulle komma i sommarklubben 2019. En film som levt på sina minnen i min hjärna. Jag var helt tagen vid premiärtitten, skulle detta hålla 21 år senare? Som den gör! Det är fortfarande helt enastående att uppleva James Camerons svulstiga och storslagna äventyr. Drama, romantik och olycksbådande action på samma gång! Cameron ÄR The Man när det gäller att berätta i gammal god flådig Hollywood-stil.

Leo DiCaprio (hur ung var han inte här!) och Kate Winslet funkar kanoners med varandra, den digra rollistan i övrigt lirar lysande trevligt. Båtjäkeln själv får liv tack vare Camerons idéer och tekniska lösningar. Klart att det då och då skiner igenom lite kackig 90-tals CGI…men vad gör väl det. Storytellingen och känslan tar överhanden, vilket ju är det viktigaste här. Många har säkert spyliknande kommentarer att avlossa mot denna mastodontfilm…jag tillhör motsatsen. Det är sådana här rullar jag älskar med film och med Hollywood på sitt bästa humör. Och musiken! Glöm för tusan icke musiken! I briljant samspel med det som händer på det dödsdömda fartyget. En film som både Cameron och Titanics eviga passagerares odöda själar kan vara mer än nöjda med. Sällan har väl oscarsguldet som kastades över filmen varit mer rätt! Och hur är det nu…en film som fortfarande efter så många år gör det dammigt i rummet…måste väl ändå kvala in nånstans i övre betygsskiktet? Klart som fan! Detta är ett ohotat mästerverk! Full pott!

Enkel resa i sommarnatten!

 

 

Jun 10 2019

Always Be My Maybe (2019)

Det finns alltid plats för en redigt underhållande romantisk komedi! Alltid.
Randall Park är en synnerligen underhållande snubbe. Vare sig han spelar Nordkoreas diktator i The Interview eller röjer runt i tv-serien Fresh off the boat. Här paras han ihop med störtsköna kvinnliga komikern Ali Wong. Marcus och Sasha var bästisar under uppväxtåren i San Franscisco. Kanske även lite betuttade i varandra. I nutid har åren rullat på. Sasha är kändiskock med egna restauranger och Marcus knegar på i farsans rörkrökarfirma. Av en slump träffas de igen och..tja…gammal kärlek rostar aldrig. Eller? Synnerligen smutt helgmysrulle detta. Jag har verkligen en softspot för välgjorda, ytliga, snygga amerikanska romcoms. Sådana där som får dig på riktigt gott humör. Fast du vet att det är rena sagovärlden. Ah, skit i det! Är det underhållande så är det!

Randall Park har ett härligt minspel. Ali Wong är sådär skönt trotsig. Fast filmens pris går självklart till Keanu Reeves som spelar…Keanu Reeves!! Jäklars vad han bjuder på sig själv! Vilken självironi! Vilken annan skådis av den rangen hade gjort det?!? Han stjäl naturligtvis hela filmen den lilla stund han är med! Filmen är helt enkelt myspysig i all sin ytlighet. Och självklart behöver du aldrig vara orolig för hur det ska gå. Men det är ju så det ska vara i den här sortens rullar. Bjussigt mys detta!

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Okt 16 2017

The Big Sick (2017)

En film om sjukdom och krånglig romantik?? Kan det kvala in som höstmys?? Really?

Jajamensan, yes sireee Bob! Dessutom en rejäl BOATS! Och det mest uppseendeväckande med det hele; den manliga karaktären Kumail..spelas av den verklige Kumail Nanjiani (från serien Silicon Valley)!! Hoppsan! Det här är alltså historien om hur ståupparen Kumail möter sin framtida fru Emily. Ett trevande möte som till slut mynnar ut i romans. Samtidigt måste Kumail hela tiden hantera att hans pakistanska familj försöker para ihop honom med ”rätt flicka”, dvs en flicka från Pakistan.

Ytterligare problem uppstår när filmens Emily (Zoe Kazan) plötsligt blir sjuk och hamnar i koma! Precis också när hon och Kumail grälat! Ojoj! Kumail bestämmer sig dock för att hänga vid sjukhuset och vaka, där han också konfronteras med Emilys föräldrar som flugit in för att vara vid hennes sida. Kumail har såklart skrivit manuset själv ihop med sin fru, den verkliga Emily. Några av detaljerna i storyn är enligt dom själva lite friserade för att passa komedifacket, men huvuddelen av det som sker….hände faktiskt i verkligheten. Emilys päron spelas med den äran av Holly Hunter (aldrig dålig i en roll!) och gamle tv-räven Ray Romano (Alla älskar Raymond).

Lite underfundig humor, drama, ovisshet (fast man egentligen vet hur allt slutade)…och romantik förstås! Förutom sjukhusscener får vi också lagom kaotiska och hysteriska moment hemma hos Kumails pakistanska familj när de envist försöker tussa ihop honom med andra kvinnor. Underhållande! Regisserat av Michael Showalter, som skrev den tokroliga Wet Hot American Summer.

En riktigt mysig liten pärla detta!

Jun 30 2015

Sommarklubben: Blind Date (1987)

Blind_DateBrucan Willis i sin första stora långfilsmroll!
Som kontorsråttan Walter, i snabbt behov av en dejt till chefens flådiga affärsmiddag. Svaret på problemet blir Nadia (Kim Basinger som brunett!). Grejen med Nadia är bara att hon inte bör smaka på spriten, inte ens lukta på korken….då händer det mindre trevliga saker.

Tror ni Walter håller på förmaningen?
Tror ni tillställningen avlöper utan dramatik?

Oerhört lättsamt och en ganska simpel bagatell till film, om än rätt charmigt underhållande.
Vi ser skön L.A.-stil på kläder, musik och prylar anno mitten av 80-talet. Hjälp!
Första halvan av rullen roligast, då Basinger spelar packad på riktigt stökmysigt t sätt och Willis tålamod sakta tryter. Dessutom stalkas paret av ett hysteriskt ex till Nadia i form av advokatdåren David (John Larroquette). Vilket kaos. Vilka prövningar för den oförberedde Walter!

Andra hälften av storyn mer standard-spring-i-dörrar-komedi av veteranen Blake Edwards som regisserade lite med vänsterhanden här, men det blev rätt charmigt ändå. Kim Basinger ett riktigt komedifynd och Willis ett nervigt knippe, ganska långt från den stenhårde snut som bara ett par år senare skulle dyka upp i Los Angeles igen.

En typisk 80-talskomedi. Med trevlig eftersmak. Trots klyschorna.

Onyktert i sommarnatten.

Mar 27 2014

återtitten: När Harry mötte Sally… (1989)

Fortfarande lika Woody-Allensk-charmig i utseendet.
Hösten i New York är oslagbar på film.

Fortfarande är Meg Ryan sådär genomgullig som man bara vill att en filmhjältinna ska vara. Fortfarande är skägget Billy Crystals snyggaste detalj. Fortfarande bevisar Norah Eprons charmigt vassa manus och Rob Reiners glädjelätta regi att män och kvinnor KAN vara både vänner och älskande. På samma gång.

Fortfarande en av de BÄSTA relationsromantiska komedier jag sett. Plus Carrie Fisher och Bruno Kirby som trivsamma sidekicks! Humor, kärlek och ett ljuvligt soundtrack. Harrys och Sallys långa (12 år) och underhållande knixiga resa mot varandras famnar är snyggfilm från sin bästa sida!
”I´ll have what she´s having..!”

 

 

Feb 4 2014

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tjoff och Smack!!!
Vad var det som hände?! Som en galen virvelvind som bara liksom slog till och sedan lika fort försvann!

Edgar Wright på speed. Eller nåt. Den brittiske filmsnubben med säkra titlar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, har läst in sig på serieförlaga och gör sin egen version på film. Och här gäller det att glo om du inte ska missa en sekund. Wright öser, verkligen ÖSER, på med ett tempo som nästan kan fälla även den mest ihärdige.

Toronto-bon Scott Pilgrim (Michael Cera) är en sorts slacker med minst sagt udda kompiskrets. Hans spelar i ett sunkigt hobbyband, delar källarlya med gayige Wallace (Kieran Culkin) och verkar mest göra…ingenting. När han träffar den märkliga och lockande Ramona Flowers (Mary Elisabeth Winstead) med rött hår…och blått hår…och grönt hår OCH självsäker stil… drabbas han av den stora passionen. Här gäller det att charma medans järnet är varmt. Så att säga. Extra lurigt kanske då att han redan dejtar kinesiska yrvädret Knives Chau (Ellen Wong)…men inget som inte går att hantera. Eller?

OCH, för att vinna Ramonas hjärta och slutliga intresse måste Scott bokstavligen SLÅ sig fram genom Ramonas sju ELAKA ex (!!!) som har en förmåga att dyka upp i tid och otid. Som ni hör ett helt vansinnigt upplägg som tycks pendla mellan fantasy och verklighet. Uppbyggt som ett klassiskt tv-spel där Scott måste möta sina motståndare öga mot öga med allt vad DET innebär av spektakulära fighter.

Min impulsiva spontana känsla efter några minuter; herrejösses..VAD är det här..EGENTLIGEN!?
Min känsla den efterföljande speltiden av filmen: herrejösses…vad jag ÄLSKAR det! Att beskriva rullen är egentligen ganska omöjligt…och onödigt. Full med fantasifulla vinklingar, knäppa serietidningseffekter…och någonstans även en insprängd visdom att man alltid vara sig själv och tro på det man gör.
Tror jag iaf att det handlar om.

Ibland vet jag inte riktigt, upptagen som jag är med att ta in alla crazy effekter och grejer som händer. Wright har för ett ögonblick struntat i den där lite smarta brittiska humorn med underfundighet, och drar på med visuell grannlåt av sällan skådat slag. Men vänta, det ÄR å andra sidan rätt underfundigt här också när man tänker på det. Bara presenterat på ett annat sätt. Och visst går att det att hitta små säkra kopplingar till gamla tjusiga klassiker som Some kind of Wonderful, The Breakfast Club och Pretty in Pink? Om man bara vill alltså.

helt naturligt för en tjej att ha i väskan i den här rullen

Huvudrollen Cera är sådär charmigt naiv och lite jönsig, man liksom tycker om honom direkt. Ramona är mystisk, märklig och sportar en skön stil. Runt dem finns snällisarna och dummisarna. Ibland tror man att Wright gör lite narr av klyschorna, stilen och de sociala fenomenen i vårt upplysta samhälle. Ibland känns det som han bara vill lattja runt med en berättarform som är helt GALEN. Och testa lite nya gränser.
Jag har inte läst någon serieförlaga, men det känns heller inte som om det spelar någon större roll för att kunna ta till sig helheten. Just de snabba klippen, de många oväntade infallen i bildspråket och det vassa tempot i dialogerna är riktiga godsaker. De flesta fräcka storys har sina dalar då det slackar lite. Den här också. Dock inget som på nåt sätt förstör helhetsintrycket när minutrarna ska summeras.

Scott Pilgrim vs the World är fenomenalt underhållande tokig. Rolig och hejdlöst crazy. Ett bildspråk som närmast påminner om tja….just en serieförlaga! Egentligen är det skit samma vad filmen handlar om. Man sugs in i den tack vare den hysteriska formen. Dock kanske en rulle man antingen älskar eller avskyr, så pass utanför boxen befinner den sig.
Själv skrattar jag än!