Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?


skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom ävenEarthquakeoch rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget Titanic på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murrigaKnowingockså från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.


Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Sanctum (2011)

Trots att jag gillar att bada och simma och ha mig så har jag alltid haft en bestämd uppfattning om att det där med att dyka och andas genom en apparat under vattnet måste vara djävulens påfund. Har aldrig provat och känner heller ingen större lust, bara obehag vid blotta tanken. Kombinera detta med att befinna sig i trånga små utrymmen långt under jord där rörelsefriheten är starkt begränsad, så har obehagskänslan vips hoppat upp till nästan maxnivå.

Är det månne därför, för att utmana sina rädslor, man dras till att uppleva dessa känslor? Om än i det här fallet på film. Den här historien har (som vanligt) inhämtat både vin och havsvatten i omdöme, finns att få med en 3D-touch om man är lagd åt det hållet. Själv nöjde jag mig med det gamla hederliga utförandet.

Reklamen hojtar om att James Cameron varit inblandad, men snokar man mellan raderna framgår det att Cameron är kompis med en av manusförfattarna som en gång berättade om en händelse han råkade ut för under en dykexpedition. Cameron tyckte det lät som ett bra uppslag, pushade polaren till ett manus, pumpade in lite pengar i projektet och står därför med på producentlistan. I regipinnen håller okände, för mig, Alister Grierson. Så kan det gå.

Illa går det för det sällskap som håller på att utforska ett enormt grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett jobb som kräver både tunnelkrypning och dykning medelst avancerad utrustning. Det bär sig inte bättre än att en tropisk storm raserar alla passager ned till ”baslägret” som ligger lååångt under jord. Instängda tillsammans är nu därför den obligatoriska samlingen individer; den stenrike äventyrlige finansiären och hans flickvän, den bistre och svåre (men naturligtvis godhjärtade) grott/dykexperten, hans surmulne tonårsson som bara träffar sin pappa på loven och slutligen inte att förglömma…den vitsige medhjälparen. Lite plus i kanten möjligen för att man inte stirrat sig blind på att få supernamn i rollistan (alternativt att det inte var några andra som ville ställa upp…). De som låter tala om sig här torde vara Ioan Gruffudd (Fantastic Four) som rikingen och Richard Roxburgh (Moulin Rouge) som den surmulne hjältetypen. Unge Rhys Wakefield som sonen har säkerligen framtiden för sig i Hollywood om han spelar sina kort rätt.

Tillsammans måste nu de drabbade äventyrarna fortsätta ned genom okända tunnlar och vattensystem för att förhoppningsvis hitta en passage ut i det intilliggande havet. Det går naturligtvis sådär. Som sig bör handlar det om en skara människor som kommer i luven på varandra, det ska käftas lite fram och tillbaka, ingen lyder expertens råd och vissa pris måste alltid betalas. Dessutom serveras en nödgad liten familjerelation mellan far och son som måste försöka hitta tillbaka till varandra. Gissa hur det går?

Storyn är löjligt simpel, inte på något sätt djup (!) men utförandet är faktiskt rappt och effektivt. Känslan av klaustrofobi och prekära situationer som staplas på varandra går fram med gott resultat. Inte på långa vägar lika läskigt som i tex Instängd, men den här filmen satsar inte heller på att skrämmas i den bemärkelsen. Mer att få igång en obehaglig stämning och känslan av hjälplöshet. Miljön är trång, mörk och allmänt ogästvänlig, inget ställe man skulle vilja bli fast på helt klart och det gedigna fotot förmedlar skuggorna, vattnet och instängdheten på fullt godkänt sätt.

Sanctum levererar faktiskt spänning och trots ett väldigt förutsägbart manus är man aldrig riktigt säker på i vilken ordning de förväntade inslagen ska komma. Ett rätt snyggt hantverk är det också. Och min känsla kvarstår, noll chans att jag tar på mig en dykarmask inom överskådlig framtid.

”I have control.”