Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

A Good Day to Die Hard (2013)

Någonstans läser jag att man inför arbetet med att skapa denna femte del om snuten McClane hade stora problem med att komma på vad Bruce Willis egentligen skulle få råka ut för. I dagens filmindustri har ju liksom det mesta i facket ”tung action” redan utforskats och avhandlats. Tillika inför en publik som idag är långt mer blasé än den var på t.ex. det glada 80-talet.

Ett tag hette det att McClane skulle åka till Japan för att hälsa på sonen, och väl där komma en lurig konspiration på spåren. Att valet till slut ändå föll på Ryssland får väl möjligen ses som en kommentar till att det är i det forna östblocket man hellre vill hitta dagens fiender och hotet mot det kära väst. Kärnvapen och uran på villovägar är ju ALLTID tacksamt att köra hittepå runt som ämne.

Här är alltså John McClane tillbaka igen. Och han ser väl ut ungefär som Bruce Willis gjort de sista tio åren. Inga nyheter där. Sonen Jack (Jai Courtney) finns uppenbarligen i Moskva, där han märkligt nog har blivit haffad för assassination minsann. Och det vet man ju, att i ryska fängelser vill man inte hamna.

Denna femte installation i serien är (naturligtvis) den absolut sämsta av dem alla. Willis kommer till Moskva, kör lite putslustiga kommentarer, får snart korn på sin grabb som visar sig besitta både viss expertis inom filmvåld som en rätt krystad aversion mot farsan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de teamar ihop sig mot lömska ryssar i kostym med automatvapen och sedan är det egentligen bara en rasande snabb nedförsbacke mot finalen där så mycket skjutande som bara hinns med på 98 minuter stoppas in och kryddas med galna biljakter och domedagsbringande helikoptrar som bokstavligen skjuter sönder det mesta i sin väg.

Storyn tar paret från Moskva till Tjernobyl-området, och lurigheter runt åtråvärt uran får ligga som en ansträngd backstory till allt skjutande. Det är både dubbelbluffar och trippelbluffar innan eftertexterna går igång, och innan dess har naturligtvis Willis fått posera i både vit blodig t-shirt och gasta om att han ”är på semester!” samt avsluta med det givna ”yippee-ki-yay motherfucker”.

Om det möjligen någon gång funnits något som hade kunnat kallas Die Hard-själ, så märker man dock inte av denna här. Det hela är ljusår från det universum som en gång i tiden födde en av de härligaste filmhjältar i modern tid. Och visst, tiderna förändras. På andra ställen har jag skrivit att Die Hard en gång i tiden satte standarden för den nya, tunga, actionstilen inom modern film. Idag är vi så vana vid att specialeffekter samsas med digitala trollkonster på duken att vi knappast reagerar när en helikopter tycks ödelägga en hel byggnad i Moskva med allt vad det innebär av effekter och dånande ljud.

The Man med sällskap i en…hiss!

Och, vem kan klandra utvecklingen? Dagens actionstänkare i Hollywood är inte sällan dessa vidunder till filmiska bestar, vilka ofta dock tyvärr saknar den där lilla extra kryddan av en story som blir intressant och underhållande. Precis som Die Hard blev en gång i tiden. Ingen skugga ska dock falla över dagens bas på bygget, John Moore, som uppenbarligen fått ordern att satsa stålarna på explosioner, eldstrider och en bombastisk maffig ljudmatta för att dölja manusets tuggummikonsistens och skurkarnas blekhet. Han vet precis hur vinklarna ska ställas in och driver hela rullen enligt standardformulär 1 A.
Det ack så profillösa.

A Good Day to Die Hard gör år 2013 precis vad den ska. Därför går det heller inte att dissa den helt. Alla vet ju att John McClane gjort sitt som fenomen på vita duken, och att dessa konstgjorda skapelser förblir själlösa popcornstänkare som du glömmer i samma sekund de tar slut. Willis lagom loja skådespelande i jakt på lönechecken är väl ett bevis så gott som något. Godkänt som ösig action, men ”Nakatomi Plaza” känns väääldigt avlägset…