Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!