Etikettarkiv: sci-fi-action

Jun 4 2019

Rim of the World (2019)

Lite som en fattigmansversion av Stranger Things. Kanske. Fyra kids i unga tonåren tvingas till samarbete och förståelse för varandra när vistelse på sommarlägret ”Rim of the World” urartar. Börjar som vilken summercamp-movie som helst. Nördiga kids, spåniga lägerledare och allmänt klyschigt. Snart andra bullar dock. En alien-invasion! Bara sådär. Plötsligt dyker främmande farkoster upp på himlen. Panik och förvirring. Våra antihjältar tvingas ihop av en slump och måste lära sig att överleva i den nya ”ordningen” som uppstår. Självklart får de också tag på en viktig grunka som kan stoppa hela invasionen…om den levereras till rätt ställe. Typ en hemlig bas. Se där, ett mission har fötts!

Känslan är ett beställningsjobb, ett snabbkok för att Netflix ska få ut något lagom till sommaren. Regissören McG är anlitad och han tar inga risker, spelar safe och kör på alla vedertagna klyschor. Storyn är troligen en enda ripoff på alla framgångsrika filmer/serier på samma ungdomstema som gjorts de senaste åren. Lägg till detta effekter som kanske inte är de bästa i branschen. Men….trots allt detta så funkar rullen ändå lite för stunden. Skådiskidsen är sådär lagom besserwissiga och lillgamla. Klart att en del kommer att ha problem med såna fasoner. Själv flinar jag lite då och då åt påhitten och de styltiga oneliners som levereras. Är detta en bra film? Nix, kan man nog icke säga. Är det en usel film? Nix, det kan man nog heller inte säga. Den funkar helt enkelt för stunden, om man trycker bort alla känslor ur skallen. Varför inte efter tacosen på en fredag.

 

Jan 30 2019

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Feb 2 2018

What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Jan 9 2018

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det finns tillfällen då jag tycker om Luc Bessons galna fantasi och hans förmåga att visualisera sina nedklottrade ideér. Sen finns det också tillfällen när jag blir trött på hans svulstiga och överladdade spektakel där ingen nånsin hört talas om less is more. Dagens film får nog vara den där som ligger i en liten fåra mellan de här två vägarna.

Det finns en del som är lätt att tycka om i Valerian….Bessons oförställda glädje när han fritt får bygga helt nya världar och hur han låter filmens inledning vara en både visuellt snygg hyllning till människans steg ut i rymden och ett sorts finstämt collage över kontakten med främmande livsformer genom åren. Men sen…tja..nja..hmm.
Kanske är ändå epitetet ”fläskigt seriealbumsäventyr” en bra liknelse? Filmen bygger ju trots allt på ett sådant, tror banne mig jag till och med läste något av dem en gång för länge sen. Vi har alltså ”agenterna” Valerian och Laureline som reser runt i ett fräsigt rymdskepp och avvärjer hot och faror. Nu finns sådana mot den märkliga staden/rymdstationen Alpha. Ett hot som uppenbarligen kan vara slutet för alla raser i universum.

Filmens största problem är inte storyn, den tar jag med en nypa salt och låter mig istället underhållas de gånger det faktiskt går att göra det. Jag kan förlåta Bessons alla utsvävningar och hans galna CGI-bonanza. Det går liksom att bokföra på ”knasig bagatell-kontot”. Det går att hitta små korn av lite knäpp underhållning här, om man vill och har ett förlåtande öga till Besson..som dessutom snor friskt från varenda spejsig rulle som paraderat förbi under de senaste 20 åren. Nej, det som stör så inihelvete är hur rollerna är castade. Vad fasen gör Dane DeHaan här?? Han är så totalt fel som Valerian! Överspel, underspel, mutterspel. You name it. Lika rätt som han faktiskt var i A Cure for Wellness…lika fel är han här. En sorts romantik ska uppenbarligen spira mellan Valerian och hans sidekick Laureline (Carla Delevingne), men det funkar inte alls. Devingne spelar skjortan av DeHaan i varenda scen. Varför fick inte hon vara huvudpersonen?? Hon klarar sig bra mycket bättre! Och vem i helvete tyckte att det var kul att slänga in Rihanna i en biroll!? Lägg till detta en tröttsam Clive Owen med noll bad guy-karisma…aouuch!

Njae…det filmen tar in på karusellerna..förloras lite på slänggungorna. Det må vara fart, färger och galna effekter..i sina bästa stunder är Besson inte jättelångt från min favvo Det Femte Elementet…men överlag blir det ganska oengagerande ju längre storyn rullar på. Och jag ger faktiskt DeHaan större delen av skulden. Han får på tok för mycket plats i förhållande till vad han klarar av att hantera. Det känns helt enkelt inte naturligt. Om det nu nånsin kan göra det i en överspelad sci-fi-rulle utan hämningar….?

2000-talets Barbarella…? (sort of)

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Jul 29 2016

Star Trek Beyond (2016)

Star Trek Beyond poster variantDags för sommarpopcorn igen.
Klassiskt gäng. Vi som hängt med dem ett tag känner ju igen oss direkt. Lite av grejen med typ tredje filmer i en serie…det behövs inga karaktärsintron längre. Bara att dyka rakt in i ”vardagen”.

Men, kan man göra det om man inte sett de två tidigare rullarna i denna rebootade franchise? Eller om man inte sett en endaste av de gamla rullarna? Eller ens tv-serien?
Såklart att vissa frågetecken hopar sig för den absolute färskingen i Star Trek-världen, det känns ju ganska ofrånkomligt. Dagens äventyr är i sig en stand-alone-film, sett till action och händelser. Men visst tjänar man mer på att vara bekant med karaktärerna.
Å andra sidan har jag svårt att se att nån som inte har någon relation till kapten Kirk och hans muntra gäng skulle begå sin ”jungfrufärd” med just denna film.

Detta är alltså film nummer tre sedan Chris Pine tog över den gula kaptenströjan ombord USS Enterprise, och vilken Enterprise det är i ordningen har jag tappat räkningen på eftersom skeppet tycks manglas sönder och samman i varenda film…hur det går här? Take a guess.. (och det är ingen spoiler du känslige).
Nåväl, nu är det välbekanta rymdskeppet på okänd mark. Eller i okänd rymd ska man väl skriva. Bortom Federationens yttersta gräns måste ett räddningsuppdrag utföras. Och då går det ju som det brukar i dyra Hollywoodproduktioner. Åt skogen. Big time.

Filmseriens nye regissör Justin Lin (JJ Abrams är kvar som producent) har enligt egen utsago på the internetz hävdat att han velat göra ett mer actiondrivet äventyr, helst utan några döda punkter. Han har ju viss erfarenhet av det måste ju tillstås. Full fart i actionbränsletankarna mest hela tiden med andra ord. Effekterna är (som de alltid är numera) hisnande snygga och maffiga. Det är liksom raka rör och fullt blås utan att stanna upp och fundera på vare sig logik eller sannolikhet. Återigen väljer jag att citera min biokompanjon och brorsa; ”ett piggt sommaräventyr med snygg yta där man kan trivas för stunden”. Kanske möjligen förutsatt att man gillar sci-fi-spektakel då förstås.

star-trek

oväntat besök i kaptensstolen

För en gammal Star Trek-älskare som en annan är det förstås extra kul att se att man här lagt sig ännu mer vinn om detaljer som lagom nostalgiskt spelar på de gamla filmerna och dess originalskådisar. Simon Peggs skotske Mr Scott, Karl Urbans surmulne ”Doc” McCoy, Zoe Saldanas tuffa Uhura och Zachary Quintos till-förbannelse-analyserande Mr Spock. Chris Pine funkar som vanligt trivsamt bra som den alltid rebelliske Kirk…ständigt med ett oväntat ess i tröjärmen. Extra plus idag till den som upptäcker sköningen Idris Elba i det kaosartade äventyret som rullas upp.

Jaja, det ÄR rymdsåpopera på högljudd nivå. Inget att analysera över en kopp kaffe. Det liksom bara smäller och dundrar ett tag, och sen kan man gå vidare. Kanske känns det till och med som ett extra långt avsnitt av den gamla tv-serien. I positiv bemärkelse.
Filmen lever såklart mest på sina stinna effekter, men har också ett persongalleri som är lätt att tycka om och engagera sig i. Hur mycket plattityder de än vräker omkring sig.
Men återigen, gillar du inte rymdspektakel så….

Återigen en trevlig liten sommarkaramell att avnjuta.
Bra filmsommar detta hittills.

Jul 8 2016

Independence Day: Resurgence (2016)

independence_day_resurgenceFråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

independence_day2

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!

Jul 7 2016

Sommarklubben: Independence Day (1996)

independence_day_ver320 år sen nu den mullrade in över världen.
Och dessutom sprängde större delen av världens mest kända byggnader (läs; amerikanska) åt skogen.

Badass aliens. Gammalt beprövat recept. Funkar alltid. Funkade då. Funkar nu. Rykten säger att det var Bill Clintons favoritrulle. Kan det stämma?
En återtitt är alltid vansklig. Man vet ändå inte riktigt om de där minnena man haft, känslan som man tror sig komma ihåg…ska finnas där.

Här behövs dock ingen oro. Är man vän av Hollywoodblockbusters tillverkade enligt bästa receptet, finns här bara anledning att trivas igen. Katatsrofgurun Roland Emmerich låter den synnerligen fantasifulla storyn rulla på i makligt tempo, glömmer inte att hoppa mellan de olika sidostorysarna på ett snyggt och lättillgängligt sätt. Bra fart i actionsekvenserna fortfarande..även om en del bakprojektioner ser galet lökiga ut såhär anno 2016. Det är bombastiskt, överdådigt, extra-allt i katastrofscenerna. Emmerich sparar inte på kruttunnorna när han mosar Vita Huset eller spränger Empire State Building till flisor. Som sig bör i en blockbuster.

Och det funkar ju, när det är så underhållande berättat. Bill Pullman håller sitt ostiga tal, Jeff Goldblum är sådär skönt datanördig som hjältarna var på 90-talet, Will Smith kör kaxighet i kombo med den opolerade charm som ändå tagit honom uppåt i karriären. Och så Randy Quaid. Filmens comic relief. Funkar.

ID4 är såklart en av de stora popcornrullarna från Hollywood. Den har sin rättmätiga plats där på toppen nånstans. Sommarkänslan är total. Berättardrivet är både listigt och medryckande. Aningens nött av tidens tand kanske..men ändå en hejdundrande föreställning som får mig att dra på smilbanden i tv-soffan.

 

summer-movie-fun-logo

Feb 3 2016

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

maze_posterUr labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

Maze-Runner-2-3

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.

 

Jul 16 2015

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

Jul 1 2015

Project Almanac (2015)

PROJECT ALMANACOch hur många gånger ska man behöva påtala det!?
Trixa inte med tiden!
Ni vet ju hur det blir!

Ändå, lik förbannat har vi här ett gäng kids som plötsligt ser oceaner av möjligheter när upptäckten (och modifieringen) av en mackapär som faktiskt kan tillhandahålla tidsresor…görs! Ajajaj.

Kanske är det mest high school-grabben David (Jonny Weston) man ska skylla på. Det som började som ett projekt för att få ett stipendium till icke helt okända MIT University, går snabbt överstyr när mäktiga krafter sätts i rörelse och märkliga fynd från förr görs hemma i källaren. Inte blir det bättre heller när David också bryter mot alla ”regler” gänget satt upp för hur man bör förhålla sig till den nya upptäckten.

Jaja, vi har ju sett allt förut.Det fascinerande i att kunna tämja tiden, bli lite smågud över vardagens alla ting.
Och det farliga när man börjar använda ”kraften” för egen vinning. Dagens rulle kastar sig såklart huvudstupa in i alla klyschiga normer som följer med en tidsmaskinsfilm…men det finns också nåt som känns lite piggt, fräscht och till och med tankeväckande; att även om du har goda intentioner med dina gärningar och handlar i god tro…kan det ändå få ödesdigra konsekvenser. Lite som att man skulle vilja åka tillbaka i tiden och skjuta Hitler innan han hunnit ställa till med jävelskap….vilka konskevenser skulle det få för framtiden?

coolaste prylen i kvarteret…eller bara en upphottad kaffebryggare..?

Återigen är det en form av FF-stil som presenteras, dock inte på ett irriterande och flängigt sätt. Mer som att man vänjer sig ganska snabbt. Känns som att regissören Dean Israelite vet om att han fiskar i en nästan uttömd genre, och satsar därför på att hantera just frågor om att det är svårt att hantera händelser som man en gång varit med om att ändra.
För hur vrider man saker rätt när varje liten detalj kan komma att ändra följden av det som sker?

Ganska mycket standard, med en liten touch av intressanta frågeställningar.
Jag behåller fokus ända in till mållinjen, vilket ändå måste ge ett småbra betyg.

Jun 29 2015

Chappie (2015)

001_chappieNämen det är ändå nåt visst med Neill Blomkamp och hans filmer.

Jag tjusas av mixen mellan samhällskritik och fräsig teknikaction.
Elysium var förstås den ultimata versionen av Hollywoodstuk på ironin, medans District 9 var mer avskalad och kanske ännu mer träffsäker i sitt samhällsåskådande.
Nu väljer Blomkamp att gå tillbaka till det ”mindre” (?) formatet, efter utflykten till rymdstationen….och jag gillart.

”Som vanligt” är det en nära framtid och buset på Johannesburgs gator i Sydafrika är besvärande jobbigt. Svaret på problemet är att använda beväpnade robotpoliser, maskiner som lyder order och gör precis som de ska. Och som inte behöver vila eller äta. De kan till och med resonera om det skulle behövas. Bra klipp dessutom för Stora Teknikföretaget som tagit fram dessa ”hjälpmedel”. Bossen på bygget, Sigourney Weaver minsann (!), gnuggar händer och ser förtjänsten ramla in. Samtidigt knorrar den militäriske ingenjören Moore (Hugh Jackman), han har ju tagit fram en helt annan sorts robot, en som bygger på villkorslöst  och stenhårt våld (”buset ska man inte prata med….bara slå tillbaka!”)

Allt frid och fröjd…ända tills en av polisrobotarna stjäls av en hängiven designer (Dev Patel) och programmeras om. Plötsligt har maskinen fått…känslor!? Lägg till detta ett märkligt kriminellt gäng som tycks bli ”Chappies” nya ”familj”, med tillhörande bakvänd moral som nu bankas in i den nyfikne roboten. Hur ska det gå?

Det är en ganska udda story, löjligt simpel egentligen, men Blomkamp gör den intressant med sin något ovanliga vinkling på lag och rätt och vikten av att vara på ”rätt” sida i denna framtid. Naturligtvis gör regissören inte avkall på coola actionscener med den udda protagonisten i fokus. Bakom CGI-skapelsen döljer sig såklart Sharlto Copley både kroppsligen och i rösten när det handlar om en Blomkamp-rulle. Är det ny firma Scorsece-De Niro vi ser här?

Chappie

Chappie får lära sig ett och annat om gatans moral

Chappie tar efter vad han ser och hör, precis som ett barn, och det är förstås inte alltid förenat med den moral vi andra har…om man hänger med ett gäng kriminella.
Kanske var District 9 mer samhällskritisk, kanske var Elysium lite snyggare…men Blomkamp kan som ingen blanda den ”smutsiga” råa visuella tonen med tekniska effekter. Lägg till detta en Jackman i kortbrallor och med lättare hockeyfrilla samt utdragen australiensisk dialekt! Överlag tycks just greppet att vara Sydafrika trogen i både bild och i språket hos de övriga inblandade faktiskt höja upp filmen ett snäpp på upplevelsekontot.

Snygga roboteffekter och bra musikaliskt val till scenlösningarna gör rullen till en underhållande och
(o)roande framtidsskröna.

Apr 27 2015

Jupiter Ascending (2015)

jupiter_posterJa herregud.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för om det här kvalar in på listan över de värsta galenskaperna som producerats ever…eller om det är ännu ett genialiskt visuellt stordåd av ett mycket modigt syskonpar.

Matrix–Lana och Andy Wachowski skäms inte för sig, snor från gamla seg-pillret Dune och den fräsiga Det 5:e Elementet….typ…och bakar ihop sin egen deg till nåt…ja jag vet banne mig inte.

Det är högtravande rymdopera, actiontokigheter och knashumor på löpande band. Vi har en Sean Bean i konstig roll, vi får en HYSTERISKT överspelande Eddie Redmayne i en sorts Gary Oldman-pose och så förstås en avspänd och rätt mysig Mila Kunis.

Plus….en Channing Tatum med kajal i nyllet och raketdojor på fötterna.
Jag vet.

Men vad handlar det om? Ja det veteifan. Det börjar med att Kunis städar toaletter.
Sen dyker frifräsarn Tatum upp. Och sen ett rymdskepp. Och sen…äh…du får titta själv.
Jag vet fan fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det gick ut på!

jupiter11

en tur på stan!

På ett sätt är det modigt, jäkligt modigt, av The Wachowskis att omsätta sin galna fantasi i detta 176 miljonerdollars-projekt.
Och på ett sätt är det fullkomligt sanslöst galet och helt vettlöst!
Ett liknande grepp funkade ju dock helt perfa i den UNDERBARA Cloud Atlas!
Här är det mer tveksamt.

Men…jag kan inte med att underkänna rullen helt.
Bara det är ju jävla märkligt också.

Vårens konstigaste filmupplevelse?

Apr 22 2015

Outpost 37 (2014)

37_posterJahapp, fortsätter att grotta runt i indieträsket.
Nu lirkar jag fram en rätt annorlunda krigsrulle.
Sort of.

Vi leker att det är ett antal år in i framtiden.
År 2031 närmare bestämt. 10 år tidigare invaderades jorden av aliens, de s.k. Heavies. Bra fart på motståndet och gemensam miltär sak världen över slog dock tillbaka merparten av invasionsstyrkan och drev de objudna gästerna på flykt. Nu finns bara sporadiska styrkor av de uschliga utomjordingarna utspridda lite här och där över jordbollen .

För att hålla koll på dessa aliens i förskingringen har man nu byggt ett antal outposts på diverse ställen på jorden.
Dagens outpost, nr 37, ligger på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och är både en av de mest avlägsna…och mest utsatta posteringarna som finns. Hit kommer nu då tre sprillans färska rekryter plus ett filmteam som ska dokumentera vardagen på posteringen.

Det är naturligtvis svårt att inte se detta som en allegori över det militära tillståndet i det aktuella området i dagens verklighet. De amerikanska styrkornas närvaro, en lokalbefolkning som kan vara både vänskapliga och moståndare.
Eller också skiter man i den vinkeln och ser rullen för vad den är…en sorts ”dokumentär” om soldatlivet. Här bjussas vi till och med på ”intervjuer” med nästan varje stridis som bemannar fortifikationen.

Återigen har filmskaparna, den här gången en Jabbar Raisani (regi) och en Blake Clifton (manus), lyckats med konstycket att göra lågbudget till visuella små karameller. Det ser jäkligt snyggt ut och effekterna funkar kanoners utan att se kackiga ut. Man dras helt enkelt med i storyn om de utsatta stridisarna i ökenlandskapet! Det blir också en fantasifull mix av både nutidspolitik och sci-fi-utsvävning på samma gång. De räliga Heavis som finns i området ser lagom hotfulla ut…och kanske/kanske inte har de dessutom viss kontroll över delar av lokalbefolkningen. Vad ska detta betyda?

”take this, alien scumbags!!”

Finalen kommer med sedvanlig lite over-the-top-känsla…men vad fan…det är ju hittepå-film! Då köper man det också!

Snyggt filmat, man tänker inte på att det förmodas vara en ”på-platsen-fotograf” som dokumenterar. Bra flow i rullen som inte saggar alls skulle jag vilja påstå. Ser otroligt snygg ut för att inte komma ut från Hollywoods popcorns-rullband!

Överraskande bra!