The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Annonser

Rush (2013)

I mitten på 70-talet hade jag precis passerat 10-årsstrecket, och läste då och då tidningar om motorsport. Mest för att det alltid fanns färgglada posters med på fräcka bilar. Speciellt på Formel 1-bilar. Så jäkla intresserad av själva sporten Motorsport var jag nog inte.

Men Teknikens Värld hade ett år med en jätteplansch på alla Formel 1-bilar och dess förare (minnet!) Assnygga bilar såklart i alla möjliga färger. Det var ju självklart Ronnie Peterson som gällde. Hans svarta Lotus. Den tuffa. Men det fanns ju också den där mystiske österrikaren Niki Lauda, som dessutom senare såg lite läskig ut efter sin svåra brännskada. Och så fanns det ju den där tjommen som man inte riktigt hade koll på; James Hunt. Tyckte faktiskt han liknade Ronnie, och under senare år skulle jag mest komma ihåg honom som snubben som på dramatiska tv-bilder drog ut Peterson ur dennes brinnande bil efter den tragiska kraschen på Monza 1978 då svensken omkom. Samt att han var med i det engelska tv-tramset Plankan som enögd lastbilschaffis!

Desto trevligare då att via pålitlige regissören Ron Howard få lära känna en annan James Hunt. Och en annan Niki Lauda. Dagens manus gör något rätt smart; går inte in för att i detalj beskriva de här gubbarnas liv och karriär. Det blir ingen sedvanlig uppställning av bestämda checkpoints som måste klaras av. Howard och storyn fokar istället mer på den rivalitet som rådde mellan raceressen. Såklart att det spetsas till och filas en aning för filmen, men överlag känns det som att det absolut är ett trovärdigt scenario som spelas upp. Att filmens fokus mer ligger på nedslag i förarnas envisa ”envig” mellan varandra gör såklart att övriga racereliten i mitten på 70-talet mest flimrar förbi i utkanten av handlingen. Inget som stör alls dock. Men visst känner man igen namnen när de dyker upp (och såklart kan man fortfarande se den där planschen på väggen för sina ögon…), Clay Regazzoni, Jody Scheckter, Emerson Fittipaldi, Jochen Mass, Mario Andretti….

Trots att vikten här ligger på personligheterna glömmer filmräven Howard  inte bort att ge bang för bucksen. Sekvenser svämmar över av snygga racermoment, smart klippta scener, snygga retrodetaljer på både bilar, depåer, folk och annat fä. Det känns trovärdigt som tusan helt enkelt! Den ökända kraschen och debaclet på Nürburgring 1976 finns naturligtvis med och känns helt autentiskt återgivet.

Snygg spelat också i huvudrollerna av både Chris Hemsworth och Daniel Brühl som de två antagonisterna Hunt och Lauda. Varandras motsatser i det mesta, men ändå karaktärer som gör att det inte går att tycka mindre bra om någon av dem. Förvånansvärt ”opladdrig” i sitt manus och dialoger, enligt rykten träffades manusförfattaren Peter Morgan och Niki Lauda över en ansenlig mängd middagar för att diskutera förhållandet Lauda/Hunt under de här aktuella åren.

snyggt värre när Howard öser på med detaljer

Själv gillar jag ju också Ron Howard som regissör. Han tycks ha en förmåga att alltid leverera stabila produkter vilken genre han än rör sig i. Här blir det aldrig direkt klyschigt polerat, mer raka rör och faktabaserat i storydriven (även om möjligen vissa detaljer i Hunts privata liv och leverne har fått sig en liten knuff i rätt manusriktning för att motsvara bilden av en raceråkande playboy). Vad man ändå utläser både här och förmodligen i verkliga livet är att både Lauda och Hunt troligen tyckte om varandra trots den stiffa rivaliteten. Dessutom skvallrar verkligen filmen om en svunnen tid när det mer handlade om att KÖRA en racerbil än att sitta och ratta en mekanisk best som ställts in med tusentals datorer i förväg.

Och tänk va…samma år som den här filmens klimax utspelas gick en av GP-deltävlingarna i Anderstorp Sweden!  (som vanns av…..Jody Scheckter)

Rush drar hem otaliga poäng på att blanda snyggt filmad adrenalinpumpad raceraction (finalen är oerhört läcker) med drama och personer som man direkt fattar ett genuint intresse för i handlingen. Man bryr sig om båda läger i kampen mellan fartfantomerna.
En sällsynt bra BOATS där man faktiskt inte behöver vara så  intresserad av Formel 1 för att uppskatta historien!