tema: Rocky IV (1985)

(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.

I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.

Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.

Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.

Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!

Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?

När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser?  Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!

Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.

Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.

Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.

Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.


Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.

Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.

Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.

I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.

Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?

Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.

Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!

OCH…sagan skulle ju fortsätta.

Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.

Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…

Annonser

7 comments on “tema: Rocky IV (1985)

  1. Som du säkerligen vid det här laget vet är Rocky IV min stora favorit i filmserien, den BÄSTA filmen men också den FÖRSTA jag såg (vilket med objektivt sinne kan förklara varför jag tycker den är bäst).

    När du skriver om ”primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget” så sitter jag bara och ler. Jag tycker så väldigt mycket om filmen, jag tycker om ALLT i filmen och jag tycker om den så mycket att jag inte kan tänka klart och jag känner att det är okej, man får vara lite kockobananas ibland. Jag tycker Dolph som Drago är en av filmhistoriens bästa castingar och jag tycker Brigitte Nielsen funkar jättebra som stenhård rysk manager. Kanske tycker jag det sistnämnda för att jag vid den tiden (1985) gärna hade bytt plats med henne i mitt privata liv och för att jag tyckte hon var superfrän med sitt korta blonda hår och jättelånga ben, om hon var en bra skådespelare eller inte struntade jag i _då_ och faktiskt, jag struntar i det nu också.

    Rocky IV är kärlek för mig men det är också mod. Denna film (och Rambo 2 och 3) är ju superpolitiska och även om gråskalan inte existerar och allt är svart eller vitt, ont eller gott, så tar filmerna ändå ställning. Hur ofta händer det i dagens actionfilmer? Ser man någon actionhjälte uttryckligen visa sin åsikt i internationella politiska frågor? Det är väldigt mycket fegare nu kan jag tycka.

    Så även om jag kan förstå att du och andra ser Rocky IV som lökig, daterad, överdriven och kanske till och med dålig (hemska tanke!) – eller som en musikvideo i långfilmsformat – så får den fem bultande filmhjärtan av fem från mig. ❤

    Gilla

    • UNDERBART skrivet!
      Förtjänar ju nästan att bakas in i recensionen ovan! 🙂
      Jag förstår PRECIS dina känslor. Alla har vi väl sådana filmer i någon form. Där det logiska och pragmatiska inte spelar någon som helst roll! Jag erkänner att jag satt på bion här och jublade som en tok när det begav sig. Även till Rambo-filmerna! (Nja..inte den tredje kanske…)

      Den här delen, liksom trean, låg naturligtvis så rätt i tiden! Utanpå det kluddiga politiska ställningstagandet är det ett stycke SNYGG underhållningstrams som bjuds här. Helt klart!
      Som jag skriver…en Rocky-film är ALLTID en Rocky-film.
      Han är ju snubben vi älskar att älska!

      Ser man rullarna i flock nu som jag gjorde, och ofrånkomligt jämför dem med varandra….går det dock inte att bortse från lökigheten eftersom den är så otroligt utsickande just här.
      Fast det betyder ju såklart inte att filmen inte har sin plats i filmvärlden.

      Jag tycker du ska fortsätta älska Rocky IV så länge du bara kan! 🙂

      Gilla

    • @Fiffi: Här håller jag inte med dig. Jag upplever filmer av den här typen inte så mycket politiska som kategoriskt stöddiga, flåspatriotiska, tvärsäkra på att de tillhör ”de goda”. Den tendensen har generellt mattats och det tycker jag är bra. Gråzoner är intressantare. Det krävs förvisso mod att säga ”if you’re not with us, you’re against us” men det leder ingen vart. All diskussion gör halt vid en sådan hållning.

      Gilla

    • Jag tror man måste se rullen i det tidsperspektiv den hör hemma.
      Som standalone-rulle under patriotiskt 80-tal näst intill perfekt.
      Som en del i sagan om Rocky något helt annat.

      Gilla

  2. Det här är intressant!
    Kan man se en film på olika sätt? Ur olika perspektiv? Ja, klart man kan…men kan det ena sättet ursäktas med stilen och formen filmen är gjord i?
    Kan man se alla ”fel” i en rulle och ändå känna att det är en ”rätt” rulle på säg…en känslomässig skala…eller tar förnuftet automatiskt direkt bort alla övriga sinnens reaktioner..?
    Är det möjligen det vi filmälskare alltid pysslar med…lurar…OCH låter vårt undermedvetna lura …titt som tätt?
    Och blir det vårt förnuft som kommer i kläm då..?

    Gilla

    • Det är klart att man kan reagera känslomässigt även om man inte ”håller med” mentalt. Men då uppstår ju allt som oftast känslan av att ha blivit påtvingad eller allt för uppenbart manipulerad till ett visst känsloläge och så blir det lite avtändande bara för det.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s