Etikettarkiv: Tony Burton

Mar 21 2014

tema: Rocky Balboa (2006)

It aint over til it´s over.
Som taglinen säger. 16 år efter Rocky V fick Stallone ÄNTLIGEN till det sista kapitlet om sin boxarhjälte.

Det som skulle varit slutet 1990 tilltalade aldrig Stallone riktigt. Enligt uppgift kände han direkt att han ville göra ännu en film. Ett sista kapitel. Ett mer ”riktigt” avslut, den sista pusselbiten för att arkivera den ikoniske filmfiguren. Föregångarens svaga insats i biljettkassorna fick dock filmbolag och producenter att dra åt sig öronen lite. Figuren Rocky verkade ju vara historia, en osäker investering.
Men, kanske var det som ett tack för lång och trogen tjänst, till slut fick Stallone ändå grönt ljus för sin sista berättelse om boxaren med det stora hjärtat.

När vi nu möter Rocky har åren satt sina spår.
Han är sliten och härjad. Bor kvar i Philadelphia där han äger en liten kvartersrestaurang.
Adrian, hans älskade, är borta i sviterna från cancer sedan ett par år. Kvar finns bara Rocky, den trötte Paulie (Burt Young) och Rockys nu vuxne son Rocky Jr (Milo Ventimiglia). Där förhållandet mellan Rocky och Paulie är lika grundmurat i hatkärlek som vanligt, är det värre med grabben. Rocky Jr jobbar hårt på att frigöra sig från sin nostalgiske pappas stora skugga som verkar kastas över honom vart han än vistas. Vilket i sin tur fått relationen mellan far och son att bli av det mer ansträngda slaget.

Rocky själv ser uppenbarligen inget större fel i att leva i nostalgin och dra gamla skrönor från förr för den som vill höra. Främst besökare på hans restaurang. Saknaden efter Adrian är också smärtsam vilket får Rocky att nästan dagligen vistas vid hennes grav.

Det är en oerhört nedtonad och stillsam Rocky som Stallone presenterar i denna epilog. En man som verkar ha försonats med sitt öde och….kanske ändå INTE. Saknaden efter försvunna tider finns där och lurar under ytan. Kan det till och med vara så att gamle Rocky rentav längtar tillbaka till boxningsringen en sista gång? Ödet, och Stallones manus, ger vår hjälte chansen igen…när regerande boxningschampen Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) blir förbannad över att i en datorbaserad jämförelse mellan honom och Rocky… får The Italion Stallion de flesta rösterna! Att Dixon dessutom har ett buttert och ganska vrångt sätt mot media och fans kan möjligen också spela in. Smarta affärsmän ser nu chansen till sköna pluringar om ett mästarmöte mellan Dixon och Balboa kan bli verklighet! Dessutom kan Dixon också få chansen att bättra på sitt rykte en aning.

Vad skulle då den gamle champen Balboa få ut av det här pr-tricket?
Jo, mer än man kan tro visar det sig! Rocky har aldrig lämnat boxningen helt i tanken (”I still got the beast inside me…”), och har precis innan han får erbjudandet om matchen mot Dixon börjat fundera på små lokala matcher…för att hålla ”demonen” i schack? Och kan han överhuvudtaget få licens igen att börja boxas? Gamle gubben!

I filmens värld är allt möjligt såklart, och speciellt när Stallone vill ta farväl av sin figur på bästa sätt. Dessutom låter han Rocky hitta tillbaka till gamla kvarter, av en slump återuppta bekantskapen med Marie…en av kidsen från Rockys skamfilade kvarter. Marie (Geraldine Hughes) är nu vuxen och ensamstående med en tonårsson. Rocky lever upp en aning när hans goda hjärta får hjälpa till att ta hand om Marie och hennes grabb….och mura på en ny vänskap. Fyller de tomrummet efter Adrian och Rocky Jr…?

Efter Rockys alla möjliga äventyr i ringen under de 30 år som gått mellan första och sista filmen, kan jag inte låta bli att älska Stallone för att han närmar sig berättelsen på helt rätt sätt. Det blir oerhört low key, figurerna får gott om tid i scenerna, och framför allt låter Stallone Rocky göra det här till sitt avslut med allt och alla. Även Mickey och Apollo. Stallone verkar ha återvänt till -76 års sätt att göra rullen…och lyckats.

Återigen är det bästa som händer, det som händer UTANFÖR ringen.
Det handlar på nåt sätt om Rockys bokslut. Att säga adjö till den värld som kommit att älska honom så galet och villkorslöst. Mycket fint att Stallone en sista gång låter Paulie följa med på resan, både som kamrat på äldre dar…och också vid ringside såklart. Naturligtvis är det lite sorgligt att Adrian inte får vara med Rocky på hans sista utmaning, men å andra sidan inbjuder det till ett par oerhört fina scener vid hennes gravsten. Och kanske ett smart drag i manuset för att ytterligare grunda de kärlekskänslor vi bara måste ha för den här gamle boxarlegenden vid det här laget.

Stallone avslutar i fin stil som vanligt med att fixa både manus och regi själv.
Så att allt blir precis som han vill ha det.Vad den lågmälda filmen faktiskt lyckas med i all sin nostalgi då och då, är att ta hela Rocky-sagan till EXAKT den tidpunkt där du som tittare också kan känna att det verkligen är ett värdigt sätt att ta avsked av en karaktär. Utan att det på något sätt behöver kännas pajigt..eller sorgligt besvärligt. Mer som ett fint och trevligt avsked.

Finalen går naturligtvis i boxningens tecken! But of course! Som att Stallone ändå ville lämna en sista liten fin karamell till oss! Även här verkar han tänkt om, borta är det svulstiga och vräkigt flashiga. Stallone och produktionen hyrde sonika in sig på Mandalay Resort and Casino i Las Vegas efter en riktig PPV-match som tv-kanalen HBO arrangerade (vilket också gjorde att hela fighten är tv-style-filmad) och utnyttjade den riktiga publiken. Borta är också den overkliga boxningen med fantasifulla rundpallar och teaterboxning av fläskigaste märke. Denna sista film hyllades faktiskt till höger och vänster för sin realistiska fight mellan Stallone och Tarver. Att Tarver är boxare i verkligheten hjälper förstås säkerligen till. Borta är också de galna ljudeffekterna vid slagväxlingar och närkontakter. Enligt Stallone själv ville man istället att det skulle låta som det faktiskt låter på riktigt. Och visst är det snyggt…igen. Rocky, den gamle, får lita på rutinen och hårdheten i slagen. Dixon kör på snabbhet. Realismen i fighten går såklart alltid att syna i sömmarna. Eller inte. Och visst, kunde George Foreman vid sin ålder 1994…så skulle väl Rocky kunna i en fiktiv värld 2006.

Båda kämparna har naturligtvis sina egna agendor att slåss för här.
Dixon vill visa alla att han minsann har the eye of the tiger och kan slå ut den gamle mästaren utan krusiduller. Rocky vill bevisa, kanske mest för sig själv, att han fortfarande har DET i sig. Och för att låta ”the beast” få komma till tals en sista gång. Stallone väver ihop slutet, knyter säcken om du så vill, på ett formidabelt sätt gentemot originalfilmen. Han låter Rocky till och med vara den som delar ut det absolut sista slaget innan gonggongen slår för sista gången. Mycket symboliskt. Finalen är sådär genombra igen. Båda boxarna får äras på sina respektive sätt (fyra olika slut filmades för att ingen skulle kunna vara säker på vilket Stallone ämnade att använda i den färdiga filmen…!), och den nu nöjde Rocky kan ta emot publikens rörande kärlek en sista gång. Paulie finns där vid hans sida, gamle Duke (Tony Burton) finns där också, Marie och hennes son och såklart…Rocky Jr! NU kan äntligen Rockys nya liv börja. Mycket fina scener när man ser dem, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av det jubel i filmen som faktiskt är på riktigt här…från en publik som älskat sin figur genom alla åren som gått…? Litet stänk av filmmagi där igen för ett par sekunder.

Det absoluta slutet på dagens film knyter också ihop hela sagan på det mest rörande sätt.
Rocky vid Adrians gravsten, en blomma, repliken ”Yo Adrian….WE did it” (en fantastisk sista koppling till de första filmerna!), den gamle kämpen vänder sig om och går iväg…för att en sista gång vända sig mot oss (och gravstenen) igen och höjda handen i en vinkning.
Hur kan man inte ÄLSKA det slutet!?

Missa heller inte de härliga bilderna under eftertexterna då ett collage av vanliga människor springandes uppför de nu berömda trapporna vid Philadelphia Museum of Art visas. I extramaterialet på den skiva jag har finns dessutom en rörande fin sekvens som berättar om tillfället i dagens film när Stallone själv skulle göra den ikoniska spurten uppför trappstegen en sista gång. Faktiskt det ABSOLUT sista som spelades in, då Stallone ville göra det till en speciell stund. Dessutom: den enda av Rockyrullarna där ”Gonna Fly Now” spelas fullt ut under eftertexterna!
Bonus!

Rocky Balboa slutar på ett oerhört fint sätt.
Hela filmen är egentligen en enda lång resa för att ta den gamle boxaren i mål och få honom att känna frid. Stallone har här mer än någonsin fattat grejen med att faktiskt göra ett värdigt och rejält avslut på en karaktär. Nånstans hoppas man nu på att Rocky Balboa lever sina lugna dagar på sin lilla restaurang där i Philadelphia. Och när lusten faller på kan han alltid ta fram de här Rocky-rullarna från trettio års boxande och njuta av dem. En episk resa han absolut inte behöver skämmas för.

Jag lyfter på gubbkepsen och bugar.

Tack för allt Rocky.

Mar 19 2014

tema: Rocky IV (1985)

(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.

I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.

Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.

Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.

Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!

Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?

När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser?  Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!

Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.

Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.

Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.

Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.


Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.

Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.

Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.

I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.

Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?

Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.

Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!

OCH…sagan skulle ju fortsätta.

Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.

Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…