Klart det skulle komma en uppföljare. Bra eller dåligt? Man vet ju aldrig sånt. En del av mig tycker ofta att det kanske räcker med en första film, att få vårda minnet av den goa känslan som infann sig. En annan del av mig har hela tiden sett fram mot att få hänga en liten stund till med gamle Sly, unge Creed…och när det avslöjades att självaste Ivan Drago skulle dyka upp igen..ja då blev det förstås lite pepp ändå. Det här är dock helt klart en sämre rulle än sin omedelbara föregångare. Därmed inte sagt att den är dålig. Vi får en uppdaterad spegelversion av gamla Rocky 4. Bra eller dåligt? Unge Adonis, numera världsmästare och på väg att bilda familj, blir utmanad av Viktor Drago, sonen till Ivan (som givetvis är med som coach). Rocky avråder från att möta monstruöse Viktor (han vet ju vad Drago-släkten är kapabel till), Creed lyssnar (såklart) inte. Kaos och nederlag (ingen spoiler). Nu börjar livet tillbaka för den deprimerade Adonis. Kan en graviditet tillsammans med sambon Bianca (Tessa Thompson) vara lösningen? Eller kommer det att sluta med att gamle Rocky återigen måste träna upp Creed enligt gammal hardcore-modell för att sedan gå den obligatoriska returmatchen? Vad tror du? Ryan Coogler har klivit av regissörsjobbet och lämnat över till en Steven Caple Jr, och jag kan nog förstå varför. Coogler berättade ”sin” story i förra filmen. Nu är det mer finlir för fansen.
Som vanligt apsnygga boxningsscener. Och som vanligt en fröjd att få hänga med Rocky i Sly Stallones beprövade skepnad, numera är han ju som bäst när han får avlossa sina visdomsord på sitt alldeles egna sätt. Michael B Jordan funkar stabilt som Creed. Bäst är ändå att återse Dolph Lundgren som Drago. Snacka om att man vill se en film om hans liv! Några minuters återförening väntar mellan Rocky och Ivan, men den som hoppas på kärvänlighet på ålderns höst kan glömma det. The cold war lever kvar hos de här gubbsen. Trots det är det faktiskt Drago som står för filmens absolut finaste scen. Oväntat!
Stabilt berättat från Rocky-universumet, men kanske…kanske borde det räcka nu…?
Amrisarna gillar sina sportdramer. Helst based on a true story. Och inte mig emot, är det något Hollywood kan så är det just det. Fast nu kan ju Sverige också, med Borg!
Idag historien om Vince Papale, fd lärarvikarie som knäcker extra som bartender i ruffiga södra Philadelphia. Året är 1976 och det är allmänt deppigt. Lågkonjunktur i staden, strejker och arbetslöshet. I arbetarstadsdelarna i södra Philly är det extra tufft. Papale måste dessutom hantera motgången när hans fru lämnar honom med orden ”du kommer ändå aldrig att bli något i livet”. Aj! MEN, smack on! Hon ska strax få se! I staden huserar det en gång så stolta amerikanska NFL-fotbollslaget Philadelphia Eagles. Just nu, i mitten på 70-talet, ordentligt på dekis. Fansen suckar och svär och hånar. Ny tränare införskaffas och ett av hans första, udda, drag blir att införa open tryouts, där vem som helst kan testa lyckan och kanske få ett kontrakt med klubben. Mest i reklamsyfte för laget, men kanske också med förhoppning om att hitta en okänd talang. Och viss finns han! I Papale, som ju dessutom är ett hängivet diehard-fan av Eagles. Vänner övertalar honom såklart till att testa….och vips klarar han första cutten! Ska han lyckas ta sig ända in i laget?? Vad tror du??
Jajamensan, inga som helst nya dörrar i storyn att öppna här. Som vanligt framstår det mesta som en sorts påhittad saga där allt tycks falla på plats ju länge filmen rullar på. Men lite snokande på internetzet ger faktiskt att producenterna varit verkligheten trogen. Det mesta som händer Vince i filmen, hände på riktigt. Vi får en riktigt stabil Mark Wahlberg i huvudrollen. Här innan han pumpat upp sig till de värsta popcornsrullarna. Marky Mark kan spela lugn som som en filbunke på ett synnerligen trivsamt sätt. Funkis här. Förutom de obligatoriska sportscenerna från träningar och matcher, blir det vardagsdrama från hemkvarteren. Elisabeth Banks är hans eventuella framtida kärleksintresse, Greg Kinnear tar rollen som den nye tränaren med lite udda idéer. Men kanske han ser nåt i den tystlåtne Vince trots allt. Förvänta dig inga himlastormande ögonblick. Mer sådana där snygga sportsekvenser som vet vilka strängar att spela på. Hur kackiga storys än manusnissarna trollar fram i sportfilmer….så är själva sportsekvenserna alltid apsnygga. Liksom de är här. Återigen; amerikansk fotboll ÄR bland det tacksammaste att återge på film.
Inget nytt under solen, men trivsam värme i magen.
Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?
Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?
Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang
Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.
Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?
Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.
Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.
Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.
Dags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?
Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.
Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.
Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!
Jake vrålar ned motståndet
Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.
Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.
Åren går så fort.
Nyss var det 2006 och en gammal filmhjälte tog, vad vi trodde då, ett avsked från filmduken. Men ack vad man kan bedra sig. Och saker kan hända.
För vem lufsar omkring där, på sin egen restaurang, anno 2015 och lever pensionärslivets lugna dagar..om inte den gamle mästerboxaren från Philadelphia!
Nästan på pricken 40 år efter det första kapitlet skrevs om underdogen från de lusiga gatorna i södra Philly, får vi otroligt nog ännu en installation i sagan. Och detta med en film där fokuset inte ens ligger på Rocky Balboa! Huh!?
Regissören Ryan Coogler (Last Stop Fruitvale Station) fick en känsla, en idé. Han ville berätta storyn om Apollo Creeds (remember him?) arv. I form av en son som aldrig fick växa upp med farsan, men desto mer höra om alla skrönor, alla legender, alla shining moments. Klart grabben dras till boxningsringen för att prova egen karriär. Dessvärre utan större framgång. Men Adonis Creed/Johnson (Michael B. Jordan…så oerhört mycket bättre här än i fiaskot Fantastic Four!!) har en plan. För att förstå fadern och HANS arv…och lära sig mer om sin egen inneboende vilja…måste han ta sig till den som kanske kände den gamle fightern Apollo bäst…Rocky!
Sådär, där har ni upplägget. Som såhär på papperet sannerligen inte ser ut att vara nåt speciellt eller nyskapande…inser jag nu när jag skrivit orden. Tur då att Coogler har både ett öga och ett sinne för hur han vill berätta sin story. För det här, filmvänner, är en magnifik ”återkomst” till Rocky-världen! En film som lyckas som stand-alone-film SAMTIDIGT som vi får ännu ett litet kapitel om Rocky själv. Visst, han spelar idag andrafiolen…men i en rulle som är både engagerande och inspirerande med huvudkaraktären Creed/Johnson i fokus….växer rullen banne mig ytterligare så fort gamle Sylvester Stallone kliver in i bildrutan! Har Stallone nånsin varit bättre!? Kanske tveksamt! Han gör ett fenomenalt porträtt, utstrålar en värme som inte går att slå bort. Tiden må ha sprungit ifrån Rocky, men det är inget fel på hans enkla vardagsfilosofi. Nåt som dessutom tycks smitta av sig på den unge Adonis ju mer filmen rullar på.
lektioner om så mycket mer än bara boxning
För första gången nånsin medverkar Stallone i en Rocky-film där han inte haft ett finger med i manuset, och se det funkar ju helt galant. Coogler har petat ihop en story som mer än väl handlar om att ta sig ur skuggor, hitta sig själv…och dessutom vårda nostalgiska arv på bästa sätt. Det är inte bara en film om boxning, det är också ett drama om livet och att tro på sig själv. Anything goes som jänkarna så gärna vill ha inpräntat i pannan.
Utfört på ett alldeles makalöst varmhjärtat sätt. Och Rocky får dessutom gå en långt mycket tuffare match än han nånsin gjort under sin aktiva karriär.
En film om boxning måste också förstås innehålla svettiga gym och fullproppade boxningsarenor. Självklart får vi det här också. En finalfight som andas ”Rocky-aura” in i minsta bildruta, en annan match som är filmat på kanske det häftigaste sätt jag skådat. Här finns inget att anmärka på om man är ute efter sportdrama med tillhörande klyschor, på ett bra sätt!
Och gamle Stallone då! Vilken härlig gubbe han blivit! Hyllningskören har inte låtit vänta på sig, och kanske får Stallone såhär 40 år senare ytterligare ett bevis på att hans figur är en av filmhistoriens största och mest godhjärtade personer nånsin!
Jag lyfter på den gamla svarta Rocky-hatten!
I filmpoddensavsnitt 22 kärleksbombar yours truly och Fiffi dagens rulle ännu mer så det står härliga till….och den varma magkänslan går nästan att TA på! Mumma!
Sportfilmsdrama. The American Style.
På det där, numera, vuxna sättet.
Tänk dig Moneyball. Fast här om amerikansk fotboll. Då har du en rätt bra hum om vad det här handlar om. Jag skrev nyss ”på det vuxna sättet” (knasigt ordval kanske..men du fattar..?). Kanske för att den här rullen i första hand vänder sig till alla som är mer intresserade av spelet bakom kulisserna med att sköta och forma ett lag, än att ta del av själva spelet.
Och liksom i Moneyball funkar det lysande! För den som är rätt såld på ämnet alltså bör tilläggas..
Kan filmer om siffror, statistik och andra märkliga uppgörelser och turer i den amerikanska proffsidrotten verkligen vara underhållande?
Tja, jobba fram ett manus som lyckas komba allt ovanstående, viss realism om hur det KAN gå till i de olika ”war-rooms” i klubbarna, ta in en rutinerad regissör och slutligen sätt en skådis som har brutalkoll på läget i centrum…så är du nästan hemma. I alla fall bland de som gillar dialogdrivna rullar där tonvikten läggs på vad som SÄGS, inte hur många smällar eller skottsalvor eller biljakter som får plats under två timmar.
Idag får vi Kevin Costner, här den stabile Costner, som ikläder sig rollen som Sonny Weaver Jr, General Manager för fotbollslaget Cleveland Browns. Den stora drafting-day står för dörren, ni vet den dagen när alla klubbar ska välja i olika rundor och försöka knyta till sig framtida supertalanger. Här har vi en pressad GM nu då som måste försöka komma fram till hur han vill ha det. Givetvis finns staben runt honom som försöker råda och analysera. Där finns också ägaren till laget (Frank Langella) som har sina synpunkter, coachen (Dennis Leary) som vill säga sitt, fansen som kräver ett rätt beslut som kan betyda en framgångsrik säsong.
Och så har vi Sonny själv, lite i skuggan av sin legendariske far i klubben. Vi har också hans privatliv som även inbegriper den alerta klubbadvokaten Ali (Jennifer Garner).
Med andra ord, lite som vanligt i sportdramer.
coachen och GM inte helt överens, och klockan tickar…
Är detta en film för alla? NEJ säger jag direkt! Du måste tycka speciellt mycket om den där sortens drama som just filmer om sport, som inte visar själva sporten, kan trolla fram i sina bästa lägen. Här bygger nästan allt på spelet i styrelserummen, de olika överenskommelserna man tycks ägna sig åt mellan klubbarna, vem som ska få välja vem i de olika rundorna osv. Det sedvanliga rävspelet.
Jag är ju en sucker på just sådant, och icke helt obevandrad i den amerikanska fotbollsmiljön njuter jag totalfokuserat av det som händer! Ivan Reitman (ja DEN Reitman!) bakom kameran vet PRECIS hur han ska styra ett sportdrama som är ”on the clock”, filmen börjar ju när det är prick 12 timmar kvar till den stora Draften. Alla rutinerade rävar, från Costner till Leary, Garner, Langella och en hoper andra i större och mindre biroller, ser till att det stundtals, KANSKE, känns som det är ett Aaron Sorkin-manus jag skådar. Vilket det alltså inte är.
JAG ger en totalfokuserad STOR tumme upp för den här rullen.
Jag älskar amerikansk sportdramatik. Speciellt den som utspelas i kontorsrum, över telefonledningar, genom walk-and-talk-dialog i korridorer och som även lyckas innehålla en härlig dramatisk final från den stora Draft-galan i New York. Costner genomstabil här. En klippa. Det måste bli kanonbetyg på rullen.
MEN…har du svårt för genren kanske du ska undvika. Märk väl.
It aint over til it´s over.
Som taglinen säger. 16 år efter Rocky V fick Stallone ÄNTLIGEN till det sista kapitlet om sin boxarhjälte.
Det som skulle varit slutet 1990 tilltalade aldrig Stallone riktigt. Enligt uppgift kände han direkt att han ville göra ännu en film. Ett sista kapitel. Ett mer ”riktigt” avslut, den sista pusselbiten för att arkivera den ikoniske filmfiguren. Föregångarens svaga insats i biljettkassorna fick dock filmbolag och producenter att dra åt sig öronen lite. Figuren Rocky verkade ju vara historia, en osäker investering.
Men, kanske var det som ett tack för lång och trogen tjänst, till slut fick Stallone ändå grönt ljus för sin sista berättelse om boxaren med det stora hjärtat.
När vi nu möter Rocky har åren satt sina spår.
Han är sliten och härjad. Bor kvar i Philadelphia där han äger en liten kvartersrestaurang.
Adrian, hans älskade, är borta i sviterna från cancer sedan ett par år. Kvar finns bara Rocky, den trötte Paulie (Burt Young) och Rockys nu vuxne son Rocky Jr (Milo Ventimiglia). Där förhållandet mellan Rocky och Paulie är lika grundmurat i hatkärlek som vanligt, är det värre med grabben. Rocky Jr jobbar hårt på att frigöra sig från sin nostalgiske pappas stora skugga som verkar kastas över honom vart han än vistas. Vilket i sin tur fått relationen mellan far och son att bli av det mer ansträngda slaget.
Rocky själv ser uppenbarligen inget större fel i att leva i nostalgin och dra gamla skrönor från förr för den som vill höra. Främst besökare på hans restaurang. Saknaden efter Adrian är också smärtsam vilket får Rocky att nästan dagligen vistas vid hennes grav.
Det är en oerhört nedtonad och stillsam Rocky som Stallone presenterar i denna epilog. En man som verkar ha försonats med sitt öde och….kanske ändå INTE. Saknaden efter försvunna tider finns där och lurar under ytan. Kan det till och med vara så att gamle Rocky rentav längtar tillbaka till boxningsringen en sista gång? Ödet, och Stallones manus, ger vår hjälte chansen igen…när regerande boxningschampen Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) blir förbannad över att i en datorbaserad jämförelse mellan honom och Rocky… får The Italion Stallion de flesta rösterna! Att Dixon dessutom har ett buttert och ganska vrångt sätt mot media och fans kan möjligen också spela in. Smarta affärsmän ser nu chansen till sköna pluringar om ett mästarmöte mellan Dixon och Balboa kan bli verklighet! Dessutom kan Dixon också få chansen att bättra på sitt rykte en aning.
Vad skulle då den gamle champen Balboa få ut av det här pr-tricket?
Jo, mer än man kan tro visar det sig! Rocky har aldrig lämnat boxningen helt i tanken (”I still got the beast inside me…”), och har precis innan han får erbjudandet om matchen mot Dixon börjat fundera på små lokala matcher…för att hålla ”demonen” i schack? Och kan han överhuvudtaget få licens igen att börja boxas? Gamle gubben!
I filmens värld är allt möjligt såklart, och speciellt när Stallone vill ta farväl av sin figur på bästa sätt. Dessutom låter han Rocky hitta tillbaka till gamla kvarter, av en slump återuppta bekantskapen med Marie…en av kidsen från Rockys skamfilade kvarter. Marie (Geraldine Hughes) är nu vuxen och ensamstående med en tonårsson. Rocky lever upp en aning när hans goda hjärta får hjälpa till att ta hand om Marie och hennes grabb….och mura på en ny vänskap. Fyller de tomrummet efter Adrian och Rocky Jr…?
Efter Rockys alla möjliga äventyr i ringen under de 30 år som gått mellan första och sista filmen, kan jag inte låta bli att älska Stallone för att han närmar sig berättelsen på helt rätt sätt. Det blir oerhört low key, figurerna får gott om tid i scenerna, och framför allt låter Stallone Rocky göra det här till sitt avslut med allt och alla. Även Mickey och Apollo. Stallone verkar ha återvänt till -76 års sätt att göra rullen…och lyckats.
Återigen är det bästa som händer, det som händer UTANFÖR ringen.
Det handlar på nåt sätt om Rockys bokslut. Att säga adjö till den värld som kommit att älska honom så galet och villkorslöst. Mycket fint att Stallone en sista gång låter Paulie följa med på resan, både som kamrat på äldre dar…och också vid ringside såklart. Naturligtvis är det lite sorgligt att Adrian inte får vara med Rocky på hans sista utmaning, men å andra sidan inbjuder det till ett par oerhört fina scener vid hennes gravsten. Och kanske ett smart drag i manuset för att ytterligare grunda de kärlekskänslor vi bara måste ha för den här gamle boxarlegenden vid det här laget.
Stallone avslutar i fin stil som vanligt med att fixa både manus och regi själv.
Så att allt blir precis som han vill ha det.Vad den lågmälda filmen faktiskt lyckas med i all sin nostalgi då och då, är att ta hela Rocky-sagan till EXAKT den tidpunkt där du som tittare också kan känna att det verkligen är ett värdigt sätt att ta avsked av en karaktär. Utan att det på något sätt behöver kännas pajigt..eller sorgligt besvärligt. Mer som ett fint och trevligt avsked.
Finalen går naturligtvis i boxningens tecken! But of course! Som att Stallone ändå ville lämna en sista liten fin karamell till oss! Även här verkar han tänkt om, borta är det svulstiga och vräkigt flashiga. Stallone och produktionen hyrde sonika in sig på Mandalay Resort and Casino i Las Vegas efter en riktig PPV-match som tv-kanalen HBO arrangerade (vilket också gjorde att hela fighten är tv-style-filmad) och utnyttjade den riktiga publiken. Borta är också den overkliga boxningen med fantasifulla rundpallar och teaterboxning av fläskigaste märke. Denna sista film hyllades faktiskt till höger och vänster för sin realistiska fight mellan Stallone och Tarver. Att Tarver är boxare i verkligheten hjälper förstås säkerligen till. Borta är också de galna ljudeffekterna vid slagväxlingar och närkontakter. Enligt Stallone själv ville man istället att det skulle låta som det faktiskt låter på riktigt. Och visst är det snyggt…igen. Rocky, den gamle, får lita på rutinen och hårdheten i slagen. Dixon kör på snabbhet. Realismen i fighten går såklart alltid att syna i sömmarna. Eller inte. Och visst, kunde George Foreman vid sin ålder 1994…så skulle väl Rocky kunna i en fiktiv värld 2006.
Båda kämparna har naturligtvis sina egna agendor att slåss för här.
Dixon vill visa alla att han minsann har the eye of the tiger och kan slå ut den gamle mästaren utan krusiduller. Rocky vill bevisa, kanske mest för sig själv, att han fortfarande har DET i sig. Och för att låta ”the beast” få komma till tals en sista gång. Stallone väver ihop slutet, knyter säcken om du så vill, på ett formidabelt sätt gentemot originalfilmen. Han låter Rocky till och med vara den som delar ut det absolut sista slaget innan gonggongen slår för sista gången. Mycket symboliskt. Finalen är sådär genombra igen. Båda boxarna får äras på sina respektive sätt (fyra olika slut filmades för att ingen skulle kunna vara säker på vilket Stallone ämnade att använda i den färdiga filmen…!), och den nu nöjde Rocky kan ta emot publikens rörande kärlek en sista gång. Paulie finns där vid hans sida, gamle Duke (Tony Burton) finns där också, Marie och hennes son och såklart…Rocky Jr! NU kan äntligen Rockys nya liv börja. Mycket fina scener när man ser dem, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av det jubel i filmen som faktiskt är på riktigt här…från en publik som älskat sin figur genom alla åren som gått…? Litet stänk av filmmagi där igen för ett par sekunder.
Det absoluta slutet på dagens film knyter också ihop hela sagan på det mest rörande sätt.
Rocky vid Adrians gravsten, en blomma, repliken ”Yo Adrian….WE did it” (en fantastisk sista koppling till de första filmerna!), den gamle kämpen vänder sig om och går iväg…för att en sista gång vända sig mot oss (och gravstenen) igen och höjda handen i en vinkning.
Hur kan man inte ÄLSKA det slutet!?
Missa heller inte de härliga bilderna under eftertexterna då ett collage av vanliga människor springandes uppför de nu berömda trapporna vid Philadelphia Museum of Art visas. I extramaterialet på den skiva jag har finns dessutom en rörande fin sekvens som berättar om tillfället i dagens film när Stallone själv skulle göra den ikoniska spurten uppför trappstegen en sista gång. Faktiskt det ABSOLUT sista som spelades in, då Stallone ville göra det till en speciell stund. Dessutom: den enda av Rockyrullarna där ”Gonna Fly Now” spelas fullt ut under eftertexterna!
Bonus!
Rocky Balboa slutar på ett oerhört fint sätt.
Hela filmen är egentligen en enda lång resa för att ta den gamle boxaren i mål och få honom att känna frid. Stallone har här mer än någonsin fattat grejen med att faktiskt göra ett värdigt och rejält avslut på en karaktär. Nånstans hoppas man nu på att Rocky Balboa lever sina lugna dagar på sin lilla restaurang där i Philadelphia. Och när lusten faller på kan han alltid ta fram de här Rocky-rullarna från trettio års boxande och njuta av dem. En episk resa han absolut inte behöver skämmas för.
(here be spoilers…)
Med Rocky III och Rocky IV blev Rocky Balboa oslagbar och världsberömd.
På toppen av berget. Inget kunde hota hans ställning.
I filmvärlden en av de största ikonerna någonsin också. Stallone hade drivit sin enkle boxare från gatorna i Philadelphia till den ultimata framgången. Folkets kärlek och rikedomen. Kunde man ta det här vidare? Ville Stallone överhuvudtaget göra det?
Som så många gånger förut i den här filmsagan hjälpte Slys privata situation till att lösa problemet.
80-talet och Sylvester Stallone i samma mening var i stort sett lika med ekonomisk framgång. Rocky-figuren, Rambo-krigaren..och en hoper andra tuffingar. Stallone var esset i Hollywood. Lika starkt förknippad med decenniet som tex Arnie S. Nya vindar blåste dock in under början av 90-talet, Stallones popularitet minskade och plötsligt var folkets demand efter honom inte lika starkt som det brukat vara.
Tanken på en Rocky i samma dilemma föddes.
Hur göra sin store, modige, boxare liten och obetydlig igen? Jo, ta ifrån honom allt. I de tidigare kapitlen hade ju gamla kära figurer fått respass av Stallones manuspenna. Nu var det dags att låta hans ekonomi och rikedom fara all världens väg. Rocky skulle tillbaka till gatorna! Ett manustrick senare var Rockys förmögenhet borta via en spekulerande mindre pålitlig investerare. Dåligt läge för familjen Balboa såklart, då Rocky ÄNTLIGEN bestämt sig för att sluta boxas och njuta av de surt ihoptjänade pengarna. Lägg till detta att man (äntligen) tog hänsyn till hans hälsa, där vissa signaler skvallrat om att mästarens förmåga att uthärda smärta i ringen kanske ändå kom med ett pris.
Jag ska villigt erkänna att jag länge hade lite problem med den här filmen.
Såg den på premiären när det begav sig, och den spontana reaktionen var besvikelse. VAR var den Rocky man hade vant sig vid? Hur skulle det här gå? Ett mönster som bröts rakt av, gick helt emot Stallones övriga manus om fightern som aldrig gav upp. Att Rocky förtvivlat försökte hitta sig en ny tillvaro i livet, att han faktiskt inte gav upp i den här rullen heller…det var liksom inget som man direkt tog till sig där i salongen.
Det har tagit sina år.
Jag har sett den några gånger under 2000-talet, och så nu inför det här temat. Och först nu kan jag nog tycka att filmen ändå blir ett ganska motiverat kapitel i sagan. Med sina svagheter givetvis. Frågar du Stallone själv, vilket en journalist gjorde för ett antal år sedan, om betyget på den här rullen i jämförelse med de andra…ger han en ganska bitter tumme ned. Vilket jag kan tycka är lite orättvist mot filmen. Visst den har sina ganska sjabbiga sjok av inslag, klyschorna haglar när den skumme boxningspromotorn Duke (Richard Gant) i en sanslös illa dold parodi på gamle skojaren Don King försöker tvinga Rocky till comeback genom att smörja honom, utnyttja honom och till sist förolämpa honom. Den hejdlösa finalen då Rocky till slut tar till nävarna i en hederlig gammal streetfight mot sin svikare till protegé, Tommy Gunn (Tommy Morrison), känns helt onödig och bara larvig.
Fram till dess har historien haft sina stunder. Familjen Balboa tvingas sälja huset och flytta in på den gamla gatan igen. Tålmodiga Adrian (Talia Shire) får till och med tillbaka sitt jobb i djuraffären (bara att den finns kvar är ju lite komiskt)! Rocky försöker hitta kvalitétstid med sonen Rocky Jr (Sage Stallone), vilket går sådär. När Rocky plötsligt får korn på att han faktiskt kan bli tränare, gå i Mickeys fotspår, blir han som ett barn på julafton. Den nye talangen Tommy Gunn har ju alla förutsättningar. Klart Stallone tar den enkla vägen och låter historien upprepa sig en aning. Vad annat var att vänta? Den enda som tycks se vad som håller på att hända är gamle pålitlige Paulie (Burt Young) som givetvis flyttat med hem till kvarteret igen. När junior inser vartåt hela håller på arr barka, blir det upp till Paulie att trösta grabben.
Vad Stallone nu alltså gjorde var att ta Rocky tillbaka till de gamla gatorna, göra filmen lite enklare igen. Lite mörkare och mer dyster. Borta var 80-talets glättighet och svulstiga anything goes. Kanske ville Stallone hitta tillbaka till början, kanske han ville knyta ihop säcken. Som för att göra detta hyrdes regissören till originalet in igen, John G. Avildsen. Stallone koncentrerade sig på manuset och karaktären. Avildsen satte fokuset på familjen Balboa, där Rocky nu gjorde allt för att passa in i det vardagliga livet igen.
Kärleken till ringen driver honom dock som sagt tillbaka till boxningen som coach, hans adept Gunn firar triumfer och hans rykte stiger. Rocky lever upp igen och att Rocky Jr, och för den delen Adrian också, saknar hans närvaro verkar spela mindre roll. Till och med när Rocky sviks på det tarvligaste av sätt, vägrar han först ta in sanningen.
Klart man kan vara kritisk mot det superklyschiga och störtenkla manus Stallone kastat ur sig här. Klart man kan ha synpunkter på att hela idén om att en gammal mästare plötsligt bara flyttar in i gamla slumkvarteren igen…känns lite lagom jönsiga. Herregud, till och med den pajiga hatten och svarta skinnjackan åker fram igen! Om man dock bortser från alla ytligheter och billiga manustrix, så är det stundtals en lätt okomplicerad skröna om livet efter strålkastarna. Och hur lätt det är att lockas av oseriösa löften och möjligheter. Rocky börjar fundera på om han verkligen har gett allt i ringen. Finns det ändå inte något litet kvar att bevisa? Promotorn Duke kanske inte har så dumma förslag trots allt…? Bara en fight till..?
Mindre boxning och mer fokus på vardag och det sociala livet.
Adrian och Paulie får lite mer utrymme här. Vilket känns tacksamt. Både Talia Shire och Burt Young hade ju varit med sedan starten på sagan, så det kändes väl inte mer än rätt att de fick komma till tals lite mer.
Stallones riktiga son Sage fick chansen mot farsan i rollen som junior. Något som han klarar riktigt bra tycker jag. Dessvärre gick ju Sage tragisk nog bort 2012 bara 36 år gammal.
Dagens rulle funkar således absolut bäst när den fokar på Balboas hopplöst positiva inställning till vad som än verkar komma i hans väg, familjen och dess nya liv. Den ansträngda sidostoryn om planerna att locka Rocky tillbaka, och sveket från Tommy Gunn, känns mer tillgjord och ganska platt. Burgess Meredith får chansen att dyka upp i en sorts drömsekvens, och det känns väl lite nostalgiskt småkul.
Av rätt naturliga skäl är dagens boxningsscener de svagaste som visats upp i franchisen.
Matcherna som Gunn går med Rocky som coach är mer ögonblicksbilder och alltför ytliga för att locka något åskådarintresse. Mer än någonsin spelar själva actiondelen i en Rocky-rulle en betydligt mindre roll i helheten. Stallones manus känns på det hela lovärt, och Avildsen regi håller det enkelt och lite mer gritty än de två tidigare delarna. Vilket filmen både tjänar och förlorar på.
Kanske är det helt enkelt så att man behöver ta in Rockys nya situation på ett annat sätt?
Reaktionerna från biopubliken var inte de bästa.
Inte helt otippat är det här den rulle i serien som spelat in minst pengar, till och med gått med FÖRLUST! Stallone verkar också ha känt att det var dags att göra bokslut med sin figur. Hans manus innehöll helt enkelt Rocky Balboas död i slutet, med ett brandtal av Adrian om att Rocky var en enkel man som bara älskade sin boxning…och att hans minne skulle leva för alltid.
Filmbolaget ville dock inte alls veta av sådana dumheter. Även om detta skulle vara den sista delen i sagan, kunde man inte bara döda en såpass stor ikon som Rocky! Stallone böjde sig för protesterna och lät således istället Rocky få sista ordet i filmen via det oerhört styliga slagsmålet med Gunn i slutet. Och på köpet spöade han upp badasset Duke också! Och naturligtvis gjorde han allt detta efter att ha kommit till sans med tillvaron och bett sin familj om förlåtelse.
Slutet gott allting gott. Typ.
Rocky V sticker ju naturligtvis idag ut som den udda fågeln i sagan om Rocky. Kanske den rulle som Du minst av allt tänker på när Rocky nämns som karaktär. Olik sin föregångare på många sätt. Men också lik i vissa stunder! Därför också lite intressant, och på sina ställen både helt ok…OCH pajig…på samma gång.
Borta är de stora motståndarna i ringen, de som gick att ta på.
Här är Rocky själv sin största fiende.
En film som hos mig kanske ändå växt liiite i efterhand, ju mer år den fått ligga till sig.
Den som suktar efter boxarens galna mod i ringen lär möjligen bli besviken ganska ordentligt. Stallone försökte sig verkligen på att göra ett avslut med sin figur, det är känslan efter att sett rullen.
Och vem kunde här tro att 16 år senare skulle Stallone äntligen få till det där slutet på sagan i alla fall…
Härnäst:
Slutet på en era…Rocky finner frid med sig själv…och får lite revansch i ringen!
(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.
I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.
Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.
Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.
Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!
Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?
När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser? Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!
Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.
Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.
Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.
Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.
Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.
Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.
Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.
I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.
Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?
Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.
Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!
OCH…sagan skulle ju fortsätta.
Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.
Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…
(med obligatorisk Spoilervarning….)
När Rocky-sagan tar klivet in i 80-talet gör den det med besked.
En ny tidsepok. Nytt sätt att flasha en story. MTV-generationen. Stallone hade enligt uppgift redan manuset klart för en del tre när han jobbade på del två.
Nu gällde det att visa upp en Mästares nya fräcka vardag.
Rocky är the Man.
Tillvaron går på räls, rena autostradan. Familjen njuter och har för länge sedan lämnat south Phillys mörka och dystra miljöer. Livet framlivs nu i vräkig villa i väl anpassad och skyddad miljö med sedvanligt antal lyxprylar inom armlängds avstånd.
Som vanligt på film, och i verkligheten, mäts framgången i materiella investeringar. Typ.
Den populäre mästaren från Philadelphia är en miljonindustri med merchandise, bilder, reklam, exponering, spel i olika former (nåt som bl.a. Paulie (Burt Young) har en dålig erfarenhet av då han i något bladigt tillstånd ger ett Rocky-flipperspel en rejäl omgång innan det blir fyllecellen…!).
I boxningsringen firar Rocky ständiga triumfer och slår ut hugade utmanare på löpande band, till tidningsrubrikernas glättiga trumpetande. Inget tycks kunna stoppa den ENORMT populäre gamängen i boxhandskar. Ständigt med ett leende. Bistra tider är dock att vänta.
Som vanligt använde sig Sylvester Stallone av knepen att väva in en del av sin egen tillvaro i sagan. I verkligheten var Stallone större än störst vid det här tillfället i Hollywood. Vilket också innebar att han var ”allas” egendom…vilket också innebar att han kom längre och längre bort från den ”normala” tillvaron. Liksom Rocky gör. Borta är den lite timide, lätt klumpige, och naive mannen av gatan. Av folket. Han som alltid kunde förlika sig med den verklighet som rådde.
Här är Balboa en snygg stilare, alltid med ett kaxigt leende där autografskrivande tycks gå före hård träning och disciplin.
När Rocky så faktiskt börjar fundera på att pensionera sig från sporten, till tålmodiga Adrians (Talia Shire) lättnad, dyker hindret på vägen mot en behaglig tillvaro upp.
In på banan med den råstarke och synnerligen otrevlige utmanaren Clubber Lang, som i överspelande Mr T:s (filmdebuten) skepnad kräver en titelmatch mot mästaren.
Stolthet och irritation över hånet från Lang gör att Rocky naturligtvis inte kan stå emot, trots trogne och slitne tränaren Mickeys (Burgess Meredith) invändningar. Den hårda sanningen uppdagas, självlögnen Rocky matat sig själv med (och för den delen matats med) är han är oövervinnerlig….när Mickey egentligen sett att mästaren förlorat sin ”eye of the tiger” för länge sedan.
De segerrusiga matcher han gått har alla varit precist utvalda mot sämre motstånd för att ”passa” hans lagom mätta hunger.
Ajdå.
Stallone hade som vanligt ansvar för både manus och regi, och satsade på symboliska kontraster för att framhäva skillnaderna och konflikterna i manuset.
Plötsligt blir Rocky den figur som en gång i tiden Apollo Creed var….mästaren som hellre ville synas på bild och showa med allt och alla. Lang sliter stenhårt i ensamhet och underkastar sig en furiös träning, ständigt med ilska i ansiktet. Kan utgången bli på något annat sätt än det förväntade? Naturligtvis inte. Det var dags för Stallones karaktär att betala priset för sin framgång och sin bekvämlighet.
Som för att visualisera för mycket mättnad hos mästaren? Trots risken att en ny utmanare möjligen kan beröva Rocky honom på det största han har, kan han inte riktigt ta det hela på allvar. För mycket skygglappar? FÖR skyddad av alla ja-sägare runt honom?
Stallone använder sig mer än någonsin av enkla men effektiva berättarknep i manuset, som egentligen är det tunnaste av dem alla hittills i sagan.
Här om något tar Stallone till det simpla knepet att försätta huvudpersonen i taskiga sitsar, näst intill knäcka honom, för att sedan låta honom komma tillbaka. Störtenkelt berättat, nästan lite fånigt…men också effektivt och framgångsrikt. Första stopp på vägen, att låta Rocky hit rock bottom.
Dubbla olyckor drabbar Rocky när Mickey försvinner ur handlingen och en tjurilsken Lang gör processen kort med honom i ringen i utmanarmötet. Balboa en skugga av sitt gamla jag, hinner inte med, har inte hjärtat, och Lang är som en hungrig hänsynslös varg. Fiaskot ett faktum och Rocky glider in en sorts depression.
Återigen smart skrivet av Stallone, om än en smula fantasilöst.
Oväntade hjälpen kommer från just Apollo Creed (Carl Weathers) som blir Rockys långsamma väg tillbaka till revansch och ett nytt möte om titeln.
Stallone tog sin figur till nya fysiska miljöer. Bytte östkust mot västkust. Nästanpå komedi när Rocky med entourage ska slipas in i Apollos hood och försöka anamma den nya stilen att träna och förhålla sig. Creed som figur ersatte Mickey som den drivande coachen. Till en början dock inte helt smärtfritt. Rocky tycks bära på oerhört tunga stenar. Inga glada miner här inte, trots chansen till återkomst i stjärnljuset. Dock är det Adrian som SJÄLVKLART får sista ordet och är den som hjälper Rocky över det sista hindret mot en fullskalig comeback. Också på tiden att HON fick lite utrymme i storyn. Fram till nu hade hon endast varit en ytterligare reducerad bifigur i manuset. Synd förstås med en karaktär som ändå varit en sådan stor del av den fina sagan om den enkle boxaren. Okej, här får hon i alla fall leverera det obligatoriska talet som gör att Rocky väcks ur sin mentala dvala och försöker nå tigerblicken igen!
Den där härliga magin och närvaron som genomsyrade första filmen, och delar av andra, lyser tyvärr med sin frånvaro.
Men annat var väl inte att vänta. Just den matiga berättelsen UTANFÖR boxningen som varit lite av grejen med Rocky-sagan är överlag borta. De dramatiska checkpoints som passeras är just nödvändiga ingredienser som pressats in i en ganska ansträngd handling. Stallone och producenterna visste ju vad publiken ville ha. Ytan var liksom viktigare än djupet.
Dollarn och krutet satsas inte helt otippat på filmens klimax, finalen.
Boxningsscenerna är återigen tagna till en ny nivå om man jämför med föregångaren.
Kroppsfixeringen verkar ha gått i spinn utom all kontroll, Stallone har aldrig sett slimmare och ändå musklig ut..och jag kan sakna den lite ”normalare” Balboa. Mr T ser ut som ett frustande lok på kollisionskurs, och ganska snart inser man att filmmakarna övergett allt vad realistisk boxning på film heter. Rundpallarna ekar i arenan, slagen är så tunga att man inte kan låta bli att skratta till när de två kombattanterna bara ruskar på sina huvuden och går vidare in mot nästa attack. Att Rocky en gång i tiden led av en ögonskada som kunde ge honom men för livet snuddar inte ens manuset vid!
Att mjölka ett redan vinnande koncept är förstås helt naturligt, och Stallone ju naturligtvis ingen anledning att ändra på dessa planer. Fighten ÄR snygg och hetsig. Den enda av Rocky-rullarna som faktiskt visar en HEL match i finalen. Vilket i och för sig beror på att dagens finalfight inte alls är lika lång eller utdragen som de andra två varit. Vi vet som åskådare redan VAD Rocky kan, vad han är kapabel till under rätt förutsättningar och humör.
Nu ska det ristas i sten en gång för alla!
Här bryter möjligen Stallone mönstret lite.
Vilket blir till dess fördel. Fighten känns plötsligt mer ursinnig, personlig och hatisk än tidigare.
Boxningselegansen (om det nu någonsin funnits någon) är borta. Det är råstyrka och mod som gäller! Rocky verkar strunta i alla taktiska knep som Apollo givit order om från ringhörnan. Symboliskt slåss nu Rocky för sig själv, för Mickey och för den heder han en gång tappat på vägen från Phillys gator.
Rocky skiter (som vanligt) i allt vad gard och kroppsskydd heter, lägger krutet på att badmoutha Lang som en envis retsticka…och tar de hårda slagen som en klyschig fighter.
Såklart! Synnerligen galet överdrivet. Men i helt i linje med sagans utveckling.
De BÄSTA detaljerna i dagens installation ligger inte helt otippat i filmens upplösning.
Filmpubliken får vad den vill ha, Rocky får upprättelse och gör en solklar variant på den amerikanska drömmen på film om hjälten som alltid reser sig. Stallone som regissör är tillräckligt mycket proffs i ringen för att ge oss den tyngsta fighten dittills. Återigen är klippning och dramats utveckling i snygg synk. Rundpallarna är som vanligt HELT overkliga, men fyller på sitt galna sätt ändå precis den funktion de ska. Rockys svar på den mentala förnedringen i filmen blir kraftfullt, snabbt och effektivt! Det är en helt annan Rocky som står där nu när domaren räknat ut den tillintetgjorde Clubber Lang.
En urstark och kalkylerande Rocky.
Till och med Adrian i publiken känns mer avslappnad och lugnare än någonsin.
Rocky III fokade efter en ganska stabbig handling på en STENHÅRD Stallone som kom tillbaka från avgrunden och visade var skåpet skulle stå.
Manusförfattaren Stallone avpolletterade Burgess Meredith´s Mickey ur sagan på ett ganska dramatiskt, men inte töntigt, sätt och…återinförde den lagom kaxige Apollo Credd i Rocky-världen igen.
Trots att denne kanske egentligen skulle ha varit ute för gott. Kvar då också Paulie (Burt Young) och Adrian som huvudkaraktärens två stora stöttepelare.
Kommersiellt en säker framgång såklart, tillsammans med den efterföljande delen under 80-talet de rullar som spelat in MEST pengar i hela sagan.
Filmiskt nu inget som de större prisjurygrupperna direkt tittade åt. Lite pliktskyldigt nominerades låten ”Eye of the Tiger” av Survivor till en Oscar. Det var liksom allt. Den där lockande blandningen av finstämt drama och sportaction upphörde nog i och med Rocky II.
Från här handlade det bara om att gjuta boxarkaraktären i hårdare material än någonsin förut. Kanske då tyvärr på bekostnad av ett seriöst manus.
Å andra sidan skulle kanske sagan om Rocky bara ha berättats i (högst) två akter?
Just greppet med en något annorlunda final här, och Stallones ändå snygga förmåga att piska upp spänningen, adrenalinet och stämningen, gör att rullen ändå trots allt måste anses som underhållande och bitvis rafflande.
Och därmed tjänat sitt syfte.
Som SPORTACTION läckert snygg och effektiv mot slutet. Som BERÄTTELSE den svagaste länken so far.
Härnäst;
Rocky tvingas uppleva ny tragedi…lägger sig plötsligt i världspolitiken på sitt egna, inte direkt diskreta, sätt…och möter sin hotfullaste (?) motståndare någonsin…!
(som vanligt: Spoilervarning…)
Det bästa med uppföljaren är att den tar vid precis efter att första filmen slutat.
Man är fortfarande kvar i den behagliga känslan runt Rocky. Den lilla recapen från första rullen hjälper såklart till att sätta moodet.
På sjukhuset försöker Rocky repa sig så gott det går. Han är hela Philadelphias hjälte, och media står i kö för att ösa lovord över denne boxare från ingenstans som mörbultat mästaren Creed så pass att det för ett ögonblick var osäkert VAR titeln skulle hamna till slut.
Rocky deklarerar att hans boxningskarriär är över (ha!), och nu vankas det goda Svensson-livet. Giftermål väntar med Adrian (Talia Shire) och livet känns med ens lite lättare! Klart man måste få spendera lite av stålarna som boxningsmatchen inbringade, vilket bl.a. resulterar i en svart Trans Am, ett par pälsar till Adrian, ett nytt hus…och ännu ett förskräckligt bidrag till den potentiella titeln som Philadelphias verkligen sämst klädde man när Rocky investerar i en svart skinnjacka med ett gult tigeransikte på ryggen. Hu! Giriga penningplacerare vill förstås ta hand om Rocky nu, placera hans smärtsamt intjänade pengar. Behövs inte tänker vår hjälte, men går med på att göra lite reklam. Vilket inte går så bra. Plötsligt gör sig hans bakgrund sig påmind, med uppenbara lässvårigheter. När pengarna börjar sina är det inte lika muntra miner. Att söka jobb blir ingen hit. Vem vill ha en tjomme som knappt gått ur grundskolan?
Stallone själv tog här över regipinnen och satsade på att visa vad som händer när strålkastarna slocknar lika fort som de tändes. Hur snabbt gårdagens hjältar glöms bort. Vad gör en kille med sitt liv, när det kanske inte innehåller nånting annat än boxning? Och aldrig gjort något annat. Mickey (Burgess Meredith) vill absolut inte veta av Rockys spirande tankar på att kanske så smått börja FIGHTAS lite igen. Matchen mot Apollo fick ju också med sig den otrevliga bieffekten av en skada på Rockys ena öga som kan göra honom blind om han fortsätter boxas. Tuffa tider således för Rocky. Kanske kan faktumet att han snart ska bli pappa väga upp lite? Och att hjälpa till på gymet. Manuset tar Rocky in på den förväntade vägen och Stallone plöjer sin figur längs de obligatoriska stoppen och svårigheterna. Naturligtvis handlar mycket av det som händer bara om att sätta Rocky i den positionen att han inte har något val än att dra på sig handskarna igen.
Det lovvärda med den här filmen är alltså det fortfarande finns mycket av värde att berätta om Rocky, Adrian och för all del Paulie (Burt Young).
Hur tungt det än blir för Balboa låter han aldrig kärleken till Adrian grumla hans sätt mot henne. Som att han bär sin smärta med ett sorts skal, även om det krackelerar vid något tillfälle. Hos Mickey kommer dock känslorna fram, och vi fattar ju snabbt att han aldrig kommer att kunna hålla sig från ringen igen. När inget annat återstår.
Här tar kanske Stallone i liite för mycket när han till slut påstår att Rocky behöver boxningen för att få känna sig som en ”riktig man” igen.
En person som kan ta hand om sin kvinna på rätt sätt. Inte vara en belastning. Hrm..klyschorna haglar således.
Att karln riskerar skador och men för livet tycks plötsligt inte vara så viktigt. Inte ens nu när han ska få barn.
Apollo Creed (Carl Weathers) har det inte heller lätt. Hånad och bespottad för att han lät en rookie spöa upp honom. Var verkligen matchen INTE fixad? Är Apollo VERKLIGEN en mästare fortfarande? Saken är klar, Rocky MÅSTE ställa upp på returmatch så Apollo en gång för alla får visa var skåpet ska stå. Att håna the italian stallion offentligt är alltid ett bra sätt att få igång snacket…och till slut kan ju såklart inte Rocky hålla sig.
Slys manus går här som på räls. Varje obligatorisk checkpoint passeras, men en sista svårighet på vägen behövs slängas in. Adrian i koma och katastrofen hotar. Ett för tidigt fött barn, i kuvös, och plötsligt visar Rocky ändå vad som betyder mest. Boxningen hamnar i skymundan när allt handlar om Adrians tillstånd. Smart drag av Stallone. Och moraliskt såklart. Till och med Mickey, som hittills bara haft matchen i huvudet, släpper det och vakar över Adrian tillsammans med Rocky.
En märkbar skillnad i dagens rulle är annars att Mickey får lite större plats, kanske på bekostnad av just Adrian.
Fortfarande är Stallone och Talia Shire dock nära varandra i agerandet, men man märker ändå att hon förpassats lite till bakgrunden. Som för att vara Rockys samvete….när storyn kräver det.
Naturligtvis är det ändå Adrian som vaknar ur koman och säger de magiska orden till Rocky när rullen står där och väger…(”There´s one thing I want you to do for me…win!”)
På med träningsbrallerna igen, och de där storslagna löpningarna längs Phillys gator…och den stilenliga rusningen uppför trapporna (jajamensan) vid museét!
Framgångens recept, här gällde det att baka med samma patenterade populära smak!
Trots de kanske billiga knepen Stallone trycker in lite här och där, känns det ändå som att historien om Rocky fortfarande faktiskt har något att förmedla.
Precis som i förra filmen använde sig Stallone av just egna erfarenheter för att vässa manuset. I det här fallet just att man ganska snabbt glöms bort i det stora bruset. Att man aldrig är större än sin senaste insats. Efter första Rocky gick ju Stallone på några ordentliga smällar med filmerna Paradise Alley (hans regidebut) och F.I.S.T, båda mediokra dramer från 1978. Bättre då att vända sig till det som gått hem i stugorna förut kanske.
Plus att det ändå fanns en del kvar att avhandla om Rocky och hans familj.
Om boxningsfajten var lite average i originalet så blev det andra bullar här!
Både Rocky och Apollo ser tuffare, hårdare och mer slimmade ut. Sekvenserna är hetsigare filmade, snyggare konstruerade och överlag ser hela matchen mycket mer proffsig ut. Stallone verkar ha sett till att varenda detalj, från färgen på ringhörnan till materialet på boxarnas brallor, ser top notch ut. Fighten i sig är också hårdare nu. Slagen landar tyngre, ljudeffekterna grövre…och framför allt är hela fighten längre och intensivare. En försmak av vad kommande Rocky-rullar skulle ha att visa upp?
Kameran känns mer närgången och en form av….grittyhet blandad med viss elegans sprider sig. Inget snack om att Stallone velat överträffa fighten från förra filmen.
Som det naturligtvis är med sportfilmer, handlar det mesta om känslor. Apollo är snabbt ute här och tänker golva Rocky en gång för alla. Balboa tar stryk på sedvanligt manér, går i golvet ett antal gånger men står ut med smärtan. Som vanligt finns ingen gard med i matchen hos nån av boxarna. Den här gången har ju dock Rocky lärt sig ett par nya trix av gamle Mickey (”You´re gonna eat lightnin´…you´re gonna crap thunder!!!”), och överraskningen sitter fint när filmen går in i sitt klimax. Ingen Adrian vid ringside den här gången, hon är ju hemma och vilar upp sig efter barnafödsel och koma och allt. Paulie finns också hemma i soffan och kör sitt vanliga osande ”trevliga” språk. Främsta orsaken till Adrian inte var plats under filmens final berodde dock mest på att hon var upptagen med en annan filminspelning, hennes och Burt Youngs scener hemma vid tv:n filmades senare.
Kanske hade Stallone lärt sig av regissören Avildsen från förra rullen hur man lägger upp bästa flowet i actionscenerna.
För visst osar det av spänning här. De två frustande boxarna landar otaliga slag mot varandra och filmen använder sig av alla knep, från snygg klippning till smart användande av soundtracket, för att locka in oss som tittar på rätt spår. Just klippningen var något Stallone ville få till på absolut bästa sätt…och det tog 8 månader (!) innan han var nöjd med resultatet. Och just resultatet…tja…fighten är såklart större och grannare än i första filmen. Borta är nu också alla eventuella kill your darlings i manuset. Apollo är en gårdagens man. Nu är det Rockys tur att kliva fram i rampljuset, och Stallone låter honom göra det under den mest dramatiska form man kan tänka sig! Och när det är över känner man sig så där härligt utpumpad som åskådare igen.
Rocky II blir som en smart och stabil förlängning av Rocky. Stallone är redan här tillräckligt rutinerad i karriären att fatta att det gäller att spela vidare på Rockys varma karaktär och allt som redan finns cementerat.
Större delen av filmen har fortfarande en bra och meningsfull story att berätta (med några små tramsiga klyschor såklart), och det känns fortfarande som ett drama med visst djup….om än bara som en väntan på den stora finalfighten.
Dessvärre var kanske det här sista gången på ett antal år just DEN känslan kunde bokföras på Rocky-kontot.
Succén ett faktum igen förstås. Publiken älskade sin Rocky. Mannen av folket som löper längs Phillys gator och bevisar att med stort hjärta och mod kommer man långt.
Nu var Rocky på tronen för att stanna. Stallone tog i och med denna film sin karaktär högst upp på pallen, där han skulle komma att stanna ett bra tag framöver. Redan här hade Stallone börjat fundera på en tredje del i sagan. Frågan bara…hur tar man storyn vidare från den HÄR triumfen…?
Liksom sin föregångare slutar filmen på en high note, i ringen, med en lycklig Rocky som mörbultad och misshandlad tackar allt och alla…och framför allt Adrian; ”Yo, Adrian!! I did it..!”
Och visst är det en rätt härlig, engagerande och samma sköna triumf hos mig i soffan i slutänden.
En värdig uppföljare….men långt ifrån lika magisk som föregångaren.
Härnäst:
Rocky får känna på bistra tider, förnedring…och längtan efter revansch.
Dessutom möter han sin kanske….otrevligaste motståndare någonsin…!
Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?
Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.
Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!
Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.
Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!
Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren. Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.
Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.
Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.
Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.
Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!
Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!
Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.
Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!
Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.
Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.
Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!
Insåg plötsligt under min lilla genomgång av månadens Sport-tema i Filmspanarna, att jag är skyldig er en lite längre text om dagens film. Om man nu tar med en rulle och tipsar om dess fördelar, så får man väl också se till att det finns några hållbara argument för det.
Och det gör det ju här. Segskinnet Clint Eastwood är ju dessutom en riktig skön gammal surgubbe i dagens alster. Som han för det mesta har varit i manus i de filmer han figurerat i under de sista åren. På nåt sätt kommer väl hans ruffiga personlighet kanske till sin rätt här? Annars hade ju den långe legendaren pensionerat sig från skådespelandet i och med Gran Torino…men lockas här tillbaka för en sista (?) insats av regissören Robert Lorenz, mångårig samarbetspartner till Eastwood.
Och visst är det skräddarsytt för Clintan här.
Som den rävige och rutinerade baseball-scouten Gus tycks han egentligen bara spela sig själv. Sort of. Baseball-säsongen står för dörren och lagen ska börja rusta sina spelartrupper. Det är nu det gäller att ha koll på talangerna, de där som kan göra det lilla extra, för att kunna signa dem i den förestående draften. Naturligtvis vilar ett superduperstort ansvar på rutinerade talangscouter som vet vad de ska glo efter hos alla de förhoppningsfulla lirarna i gärdsgårdsserierna…som alla drömmer om feta kontrakt och publikens jubel. Men det gäller att imponera på de som kan sporten.
Just Gus är en sådan räv. Full med erfarenhet och rutin. En tjomme som vigt sitt liv åt sporten (som fortfarande är en av de mest gåtfulla för en oinvigd Svedala-bo…med alla sina termer och påhitt), vilket dessvärre också haft den tråkiga effekten att han har en synnerligen ansträngd kontakt med vuxna dottern Mickey (Amy Adams). Gus rustar för ytterligare ett par veckor på landsbygden där han ska kolla in talanger, hälsan är dock ett problem och Gus börjar se illa. Inget han vill ta upp med sin arbetsgivare Atlanta Braves, som dock har sina dubier angående Gus eventuellt försvagade omdöme. Kanske det är dags att pensionera gubben efter årets draft är avklarad? I hemlighet lyckas Gus gamle vän och kollega Pete (John Goodman) med visst besvär övertala just Mickey att slå följe med Gus under roadtrippen för att hjälpa honom med jobbet, uppväxt med baseballens alla hemligheter som hon är.
Om det tilltaget uppskattas av den kärve Gus? Skiter björnarna i skogen?
Som sagt, baseball-filmer ÄR märkliga skapelser. Med uttryck och termer och företeelser där man sitter som ett fån. Fast ännu märkligare är kanske det faktum att sådana här rullar ALLTID har en tendens att vara underhållande och engagerande. Ta bara Moneyball. Här finns samma stabila känsla som i DEN filmen. Och kanske till och med lite SPÄNNING när det drar ihop sig till en och annan nyckelscen. Naturligtvis handlar det här om så mycket annat än bara baseball. Både Gus och Mickey fattar båda, om än motvilligt, att det här är deras chans i livet att göra upp med varandra och möjligen komma liiite närmare i relationen. Inte utan tandagnisslan dock.
ikonen jobbar på relationen med låtsasdottern
Jaha ja. Det blir således en ganska trivsam liten tripp det här, även för mig som glor. Eastwood är kärv som ett gammalt rostigt hjul och verkar spotta spik i varenda kommentar han fäller, Amy Adams känns helt rätt i rollen som frustrerad karriärkvinna (möjligen förbigången på jobbet precis i förestående klivet på statusstegen) vilken plötsligt får chansen att sporta helt andra kvalitéer..typ sådana som legat i träda under en lång tid.
Ok, här bjuds sannerligen inte på några större överraskningar i avdelningen relationsdramer, men både Eastwood och Adams förvaltar manuset riktigt engagerat och man känner för båda karaktärerna och deras respektive problem.
Förutom ansträngd far-dotter-relation får man sig till livs lite snygga bilder från den amerikanska landsbygden, små intima baseballfält, stapplande romantiska trevanden mellan Mickey och den ständigt uppdykande unge scouten Johnny (Justin Timberlake av alla lirare!), ruffiga motell och slitna hak längs de mindre landsvägarna i USA. För att inte sportkänslan ska försvinna helt i storyn bakas en liten lagom nöjsam sidostory in också där både Gus rutin och Mickeys arv efter sin uppväxt med pappa får fira lite sköna triumfer. Lägg till detta trivsamma insatser av John Goodman och Timberlake (!), den senare riktigt bra som envist bollplank för Mickeys frustrationer.
Trouble with the Curve får sin titelförklaring mot slutet i ett par sköna scener. Fram till dess är det absolut en underhållande historia om familjerelationer, svek och chansen till möjlig förståelse och försoning. Dessutom lite lagom svårmodigt kul också. Och så allt inbakat i denna märkliga brännbollsmiljö. Perfekt.
Bra manus. Bra skådisar. Bra film.
Dags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
Åren går så fort.
Flmr - Om film och serier. Mest. 