That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

Annonser

Creed (2015)

creed-posterÅren går så fort.
Nyss var det 2006 och en gammal filmhjälte tog, vad vi trodde då, ett avsked från filmduken. Men ack vad man kan bedra sig. Och saker kan hända.

För vem lufsar omkring där, på sin egen restaurang, anno 2015 och lever pensionärslivets lugna dagar..om inte den gamle mästerboxaren från Philadelphia!
Nästan på pricken 40 år efter det första kapitlet skrevs om underdogen från de lusiga gatorna i södra Philly, får vi otroligt nog ännu en installation i sagan. Och detta med en film där fokuset inte ens ligger på Rocky Balboa! Huh!?

Regissören Ryan Coogler (Last Stop Fruitvale Station) fick en känsla, en idé. Han ville berätta storyn om Apollo Creeds (remember him?) arv. I form av en son som aldrig fick växa upp med farsan, men desto mer höra om alla skrönor, alla legender, alla shining moments. Klart grabben dras till boxningsringen för att prova egen karriär. Dessvärre utan större framgång. Men Adonis Creed/Johnson (Michael B. Jordan…så oerhört mycket bättre här än i fiaskot Fantastic Four!!) har en plan. För att förstå fadern och HANS arv…och lära sig mer om sin egen inneboende vilja…måste han ta sig till den som kanske kände den gamle fightern Apollo bäst…Rocky!

Sådär, där har ni upplägget. Som såhär på papperet sannerligen inte ser ut att vara nåt speciellt eller nyskapande…inser jag nu när jag skrivit orden. Tur då att Coogler har både ett öga och ett sinne för hur han vill berätta sin story. För det här, filmvänner, är en magnifik ”återkomst” till Rocky-världen! En film som lyckas som stand-alone-film SAMTIDIGT som vi får ännu ett litet kapitel om Rocky själv. Visst, han spelar idag andrafiolen…men i en rulle som är både engagerande och inspirerande med huvudkaraktären Creed/Johnson i fokus….växer rullen banne mig ytterligare så fort gamle Sylvester Stallone kliver in i bildrutan! Har Stallone nånsin varit bättre!? Kanske tveksamt! Han gör ett fenomenalt porträtt, utstrålar en värme som inte går att slå bort. Tiden må ha sprungit ifrån Rocky, men det är inget fel på hans enkla vardagsfilosofi. Nåt som dessutom tycks smitta av sig på den unge Adonis ju mer filmen rullar på.

Creed11021.dng

lektioner om så mycket mer än bara boxning

För första gången nånsin medverkar Stallone i en Rocky-film där han inte haft ett finger med i manuset, och se det funkar ju helt galant. Coogler har petat ihop en story som mer än väl handlar om att ta sig ur skuggor, hitta sig själv…och dessutom vårda nostalgiska arv på bästa sätt. Det är inte bara en film om boxning, det är också ett drama om livet och att tro på sig själv. Anything goes som jänkarna så gärna vill ha inpräntat i pannan.
Utfört på ett alldeles makalöst varmhjärtat sätt. Och Rocky får dessutom gå en långt mycket tuffare match än han nånsin gjort under sin aktiva karriär.

En film om boxning måste också förstås innehålla svettiga gym och fullproppade boxningsarenor. Självklart får vi det här också. En finalfight som andas ”Rocky-aura” in i minsta bildruta, en annan match som är filmat på kanske det häftigaste sätt jag skådat. Här finns inget att anmärka på om man är ute efter sportdrama med tillhörande klyschor, på ett bra sätt!

Och gamle Stallone då! Vilken härlig gubbe han blivit! Hyllningskören har inte låtit vänta på sig, och kanske får Stallone såhär 40 år senare ytterligare ett bevis på att hans figur är en av filmhistoriens största och mest godhjärtade personer nånsin!

Jag lyfter på den gamla svarta Rocky-hatten!

#22I filmpoddens avsnitt 22 kärleksbombar yours truly och Fiffi dagens rulle ännu mer så det står härliga till….och den varma magkänslan går nästan att TA på! Mumma!

Chronicle (2012)

Tänk om man som vanlig svennebanan helt plötsligt skulle få enorma krafter.
Superkrafter. Kunna flyga, flytta föremål och ha sig. Hur skulle tillvaron te sig då?

Erkänn att du också har tänkt tanken av och till. Jag gjorde det mycket i yngre år, och även som äldre kan ju fantasiloopen dra igång lite både då och nu. För egen del kan jag ju säga det skulle vara mums att kunna flyga superfort, eftersom jag tillbringar varannan helg nere i Småland och det är en bilresa på runt tre timmar…skulle ju en snygg flygtur medelst egen maskin vara betydligt smuttare att föredra.

Nåväl, här då en historia som leker med fenomenet på ett ovanligt och sannerligen inte alltid kul sätt. Likaväl som det är en häftig upplevelse är det här en mörk historia, för att inte säga tragisk, om ansvar, omdöme och kanske bristen på sådant.

Andrew (Dane DeHaan) är vad populärt brukar benämnas ”a troubled young man”, allmänt mobbad i skolan, inbunden och en blek person. Hemmaförhållanden är inte något att prata glatt om, en pappa som dricker och slåss och en mamma märkt av sjukdom och sängliggande hela tiden. Klart grabben har instabilt psyke. Som kanske för att komma tillrätta med detta skaffar han en videokamera och dokumenterar allt han företar sig, i skolan och privat, och det är genom denna lins vi nu upplever resten av historien (åhh ett nytt Cloverfield tänker du nu…men lugn… riktigt den stilen blir det inte).

Än så länge mest ett traditionellt vardagsdrama alltså, men det växlar upp när plötsligt Andrew, hans kusin Matt (Alex Russell) och skolans populärkille Steve (Michael B. Jordan) hittar vad som verkar vara en sorts meteor, strålande av något märkligt ljus och plötsligt bara utan förvarning har trion försetts med dessa hiskeliga och galna superkrafter som verkar härstamma från den lysande tingesten.

Galna upptåg och experimenterande med de nyfunna krafterna dominerar nu Andrews kameradokumenterande och som tittare bjuds man på läckra specialeffekter i parti och minut. Uppåt värre för vännerna som känner att nästan vad som helst är möjligt. På minuskontot, men inget han pratar högt om, är att Andrew upptäcker att krafterna sakta håller på att äta sig in i hans mörkare del av psyket och gör honom mer osårbar för både känslor och medkännande…

Här har vi nu ett praktexempel på att det då och då bara liksom dyker upp filmer som bokstavligen tar en med storm. Helt från ingenstans. I sorts galen mix av läckra effekter och tung cgi-action berättar debuterande långfilmsregissören Josh Trank egentligen en historia om utanförskap och längtan efter känslor och uppmärksamhet. Någonstans hade det antagligen lika gärna kunna vara ett vardagsdrama med mörka undertoner. Men kanske ack så tristare.

De mystiska krafterna blir både en förbannelse och en välsignelse för Andrew som sakta håller på att förlora fästet i tillvaron, något han själv naturligtvis inte håller med om. Vänskap testas, vardagen blir sig aldrig mera lik och frågan är till slut om Andrew kommer att kunna skilja på gott och ont?

mörkare delar av kraften utforskas

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på, och när man dessutom nås av uppgifterna att filmen ”endast” kostat runt 12 miljoner dollar att göra undrar man ju stillsamt vad i hela friden tex Michael Bay lägger sina stålars på egentligen!? Effekterna här är minst lika snygga, och slutet blir ett galet klimax av allehanda cirkuskonster listigt fixtrixade av cgi-folk på topphumör.

Svårt att säga om det är en actionfilm med drama eller ett drama med actioninslag. Skala bort actiondelen och du har kvar ett mörkt drama om tonår, besvikelser, utanförskap och förmågan/oförmågan att känna empati. Lägg till detta mycket bra skådespel av framför allt DeHaas som Andrew.

Chronicle är snygg att titta på, likväl obehaglig att titta på. Under ytan ligger mörkret och lurar och dess första offer i filmen blir Andrew som antagligen borde ha tagit ett snack med Peter Parker om devisen ”med oanade krafter följer ett stort ansvar”. Läckert tillverkad historia med mörk ton (och vissa klyschor) som inte lämnar mig oberörd, och som framför allt är rätt oviss in i det längsta och visar att filmer om superkrafter inte alls behöver vara så superduperpositiva.
Mycket bra som filmupplevelse.