Etikettarkiv: Oscars 2018

Feb 11 2019

If Beale Street Could Talk (2018)

Moonlight-Barry Jenkins slår till igen med ny känslorulle. Eller gör han inte  det? Kanske kommer det att finnas två läger ang den här rullen, en del förståsigpåare hyllar villkorslöst…medans andra möjligen intar lite mer distans. Själv kommer jag på mig med att göra en omvänd Roma! Om uttrycket tillåts och förstås. Båda filmerna bär anmärkningsvärda likheter! En sorts flytande story utan riktig början, mellanparti och konstruktiv final. Ytterligare bara ett nedslag i en sorts vardag. Så varför funkar inte den HÄR storyn fullt ut på mig?? Vi får berättelsen om de två unga älskande Tish och Fonny. Platsen är Harlem på 70-talet. Strax åker Fonny i häktet, anklagad för en våldtäkt på en kvinna! I samma ögonblick avslöjar Tish att hon är gravid. Tuffa papper! Jenkins öser på med elände. Plus lite lagom dos av samhällsåskådning och sedvanliga rasproblem i ett skitigt och fördomsfullt New York med den där grittiga och slitna 70-talsstämpeln.
Mitt i allt vill Jenkins göra det till nå sorts poetisk berättelse. Långa scener med tyst agerande och uttrycksfulla ögon. Och tiden bara går! Och jag bara känner otåligheten med jämna mellanrum. Men varför reagerar jag så??! Älskade jag inte Roma!? Gjorde inte Alfonso Cuarón PRECIS nästan samma sak i sina scener!? Jorå, jag är den första att erkänna detta. Men här…flyger det liksom inte. Logik har inget med film att göra. Ibland finns det där, ibland inte.

Tish mumlar fram sina repliker, sömnig som ett vilset rådjur. Fonny ser mest bedrövad ut. Läget är problematiskt. Liksom för mig som tittar. Som att allt står och stampar (jaja…som sagt sagt…ni behöver inte påminna mig om Roma…jag håller ju med!) Allt är inte bonkers och tristess. Det finns scener som fastnar. Hemma-hos-föräldraskapet-scenerna är rätt lyckade. Kanske mest tack vare Colman Domingo och Regina King som får briljera några minuter som just föräldrar. Såklart att Jenkins har fångat tidstypiska detaljer i scenografin också. Fan vore väl annars. Liksom propert foto.
Men i matchen om att beröra mig som tittare med nedslag i en vardag i en film utan klara manusgränser…vinner Roma lätt. Yes sire Bob!

Feb 8 2019

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

Jan 25 2019

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Jan 11 2019

Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.

Jan 9 2019

Roma (2018)

Undrens tid är icke förbi!
Tänk att få börja 2019 med att dänga upp en fullpoängare. Det såg man inte komma. Och på en film som jag från början inte såg fram emot att glo på. Bara en sån sak!
Vi får regissören Alfonso Cuaróns Magnum Opus, eller nåt. Filmen han enligt egen utsaga velat göra sen 90-talet. Filmen om hans barndoms upplevelser. Vi tar oss till Mexico City 1970. Till stadsdelen Roma och den tystlåtna hushållerskan Cleo (formidabelt spelad av väna Yalitza Aparicio) i tjänst hos en medelklassfamilj. Det är stökigt och rörigt och kaosartat. Så där som det är på film. Cleo blir filmens observatör. Ständigt där som backup för allt som händer. En klippa för familjen att luta sig mot. Men vem tar hand om Cleo när det händer saker i hennes privatliv?
Handlar filmen om något speciellt? Kanske inte. Vardagen? Det räcker ju gott så om utförandet är så fantastiskt som här.

Filmen suger mig rakt in i hjärtat. Jag kan inte motstå känslorna som väller över mig. Jag tar in varenda sekund av rullen. Cuarón målar tavlor med sina bilder. Stora magnifika tavlor med oerhörd rörelse, där personer i bilden vet precis vad att göra i precis rätt sekund. Filmen är i svartvitt, och detta har aldrig varit en vackrare nyans än här. I färg hade filmen blivit betydligt blekare. I shit you not! Två timmars drama som äter sig in i sinnet, jag föll som en fura för filmen och utser den utan tvekan till 2018 års bästa film! En formidabel upplevelse!

 

Feb 23 2018

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.