Etikettarkiv: Spike Lee

Feb 8 2019

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

Okt 22 2014

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Apr 17 2014

Oldboy (2013)

Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.

 

Enhanced by Zemanta