Surveillance (2008)

Surveillance_posterÄpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

Survei_pic

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.

Escape from Tomorrow (2013)

Escape_posterStackars Jim. Sista dagen på semestern vid maffiga Disney World ihop med familjen, och han får reda på att han fått sparken från sitt jobb. Han säger dock inget till frun Emily, och snart är de på väg till The Magic Kingdom med sina två barn för en sista dag bland attraktionerna.
Och vilken dag det kommer att bli.

Är den här filmen mest känd för att den är filmad gerilla-style, i hemlighet inne på Disneys domäner? Kanske. Ibland har jag dock svårt att riktigt tro på det då vissa scener är alltför ”snygga” för att vara tagna i lönndom. Konspirationskänslan i mig sjuder…kanske det stora bolaget lät filmmakaren Randy Moore hållas? All uppmärksamhet är väl bra reklam. Eller?
Vad är då detta för film egentligen? Tja, fan vet om man ska vara ärlig. En mycket konstig blandning av något som David Lynch och typ Terry Gilliam skulle kunna ha kokat ihop på fyllan. Bara för att de var förbannade på Disneys smetighet. Eller nåt.

Trots den märkligt konstiga handlingen ligger det nåt olycksbådande över hela filmen. Som gör att man inte kan sluta titta. Små detaljer av obehag. Man vill liksom bara få en sorts förklaring. Fast man inte fattar vad som händer.
Och vad är det med Jim egentligen? Är han bara en gubbsjuk snubbe med medelålderskris eller håller han på att få en mental krasch?

escape-from-tomorrow-1

verkar inte tåla åkturen…?

Svartvitt foto som förstärker den obehagliga känslan mitt i alla obegriplighet. Som sagt, snygga scener från de olika delarna i parken blandas med rejält kackiga green-screen-varianter där skådisarna verkligen inte är till sin fördel. Men återigen, tänk om det är tanken? Att det ska vara så, för att förstärka känslan?
Vilken känsla? Jag vet tusan inte.

Filmen är mycket udda. Konstig och förvirrande. Skådisarna gör ett jobb, ibland ganska bra, ibland rätt amatörmässigt. Jag retar mig på Jim´s (Roy Abramsohn) röst. Knäppt. Och varför ser inte frun (Elena Schuber) att Jim är på väg ut i spenaten kontrollmässigt? Vad är det egentligen som händer i det ständigt leende la-la-land? Och hur i h-e ska man tolka slutet!??!
Indie-mystik när den är som ”bäst”.

Inte bra, men filmjäkeln har nåt underliggande, nåt mörkt och hotfullt, som gör att man sitter kvar.
Märkligt detta. Rekommenderas för den som vill klia sig i skallen.

 

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Filmspanartema: På Väg!

Jahapp, årets första tema lyder som ovan. 
Hur närmar man sig det då?
Som vanligt finns det ju tusen ingångar och vinklar på dessa mustiga ämnen. Vinklar som också gör att man kan ta sig an rubriken på de mest oväntade och väntade sätt, vilket naturligtvis är det roliga i sammanhanget.

Idag kör jag en sorts komboapproach, försöker som vanligt hitta en vinkling till min egen vardag och liv, och avsluta med en med traditionell glimt av vad ett praktexempel inom filmvärlden skulle kunna vara när det gäller ovanstående.

runt Vättern har mången bra formuleringar kommits på!

Förutom att vara kontorsknegare, hobbyrecensent och filmdåre i största allmänhet är jag också sedan ett par år särbo med en alldeles fantastisk kvinna. Vi har rätt många mil mellan varandra, vilket innebär ett antal timmar  i bilen på vägen varannan helg när vi träffas. Ganska snart upptäckte jag att det också gick att förena nytta med nöje under dessa fredagseftermiddagar i bilen när det gäller mitt bloggande om film.

Normalt ser jag på film i veckorna, filurar och  funderar ett tag på bra inlägg, och till slut hamnar orden på bloggen. Nu upptäckte jag också dessutom att istället för att sitta och bara lyssna på musik och  glo ut på den svenska naturen medans jag körde, kunde jag ju istället fundera på hur nöjsamma(nåja) bloggrecensioner i loopen skulle kunna utformas. Här låter jag nu alltså E4:an söderut från Östergötland till Småland vara backdropen för många av mina recensioner som hamnat här på Flmr.

Att se film är ganska underbart som nöje. Att fundera på film och hur man vill formulera sig kring detta fenomen är ock ganska härligt. Här har således funnits många stunder för tankar på vinklingar, infall och beskrivningar på innehållet i de filmer jag älskar att titta på. Givetvis gäller det att ju bevara de oerhört smarta tankar som man kan få i skallen under sin solofärd längs den svarta asfaltsfloden genom vårt land, men det har nästan alltid löst sig med proceduren att vid första bästa tillfälle plita ned speciellt bra funderingar, eller att helt enkelt bevara dem extra bra i minnet. Således kan nu avslöjas att många av de poster som publicerats här på bloggen garanterat har tillkommit genom en nördig tankeverksamhet av en man i en bil PÅ VÄG någonstans i vårt avlånga land.

****

Såja, från denna ansträngda ingång till dagens ämne, raskt över till ett exempel på ett alster som jag personligen anser vara bland de bättre i att väva in dagens rubrik i sin existens:

plattan i botten!

När gamle Alvin Straight plötsligt får för sig att hoppa på sin motorgräsklippare (!) för att bege sig otal mil genom den amerikanska landsbygden mot en sjuk bror och en möjlig försoning, är detta filmmagi med begreppet roadmovie i annorlunda tolkning. I David Lynch´s regi blir det extra trevligt då Lynch för en gångs skull verkar satsa på feelgood nästan hela filmen, och lämnar sin svarta fantasi och dolda agendor utanför. Filmen är naturligtvis The Straight Story från 1999, och visar upp ett USA som banne mig ofta inte skildras…det positiva och vardagliga där välviljan och faktiskt myten om den goda medmänniskan för ett par ögonblick får vara verklighet. Slitne Alvin (Richard Farnsworth i sin sista roll) möter på sin mastiga och långsamma färd ett otal karaktärer som alla har något att berätta och påverkar Alvin på ett eller annat sätt, liksom vice versa.

En film som egentligen låter oerhört banal, men som alltid påverkat mig på ett varmt och hjärtligt sätt. Jag har säkert sett filmen ett par gånger vid det här laget, och slås alltid av hur snäll filmen är, och hur varmhjärtat filmmediet kan utnyttjas. Det är Lynch med finstämd berättarstil och jag tror verkligen på att han velat få till en mjuk och trevlig tro på det som kallas medmänniskan. Kanske han här tar en liten detour runt alla de vanligtvis mörka och gåtfulla historier som annars verkar vara hans signum…?

Alvin är hela tiden PÅ VÄG, men han tar sig också tid att verkligen möta de människor han…eh…möter längs vägen. Det är enkelt i dialogen, men samtidigt levande och vitalt. Att det hela sedan också baseras på en verklig händelse är naturligtvis än mer förtjusande.

Se där, ett exempel på när begreppet PÅ VÄG korsar mitt filmsinne under trevliga former och ljuv musik uppstår. Rekommenderas varmt för alla som ännu inte sett den!

Och nu…., nu hoppas jag att vi är på väg mot den ljusare delen av året med fullt fart!

Joråsåatt!

Och Du:
…nu som vanligt över till de andra Bloggisarna nedan för att kolla deras tolkning av månadens tema.
Seså, skynda!

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte settd en?
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café