Etikettarkiv: Richard Farnsworth

Jun 9 2015

Sommarklubben: Trassel i natten (1985)

Intothenight2Härligt.
En easy-on-the-eye- rulle. Här krävs inte så mycket tankeverksamhet. Bara att hänga med på resan liksom.

Vi får en ung och slimmad Jeff Goldblum som har sömnproblem. Lägg till det upptäckten att frugan är otrogen. Apatiske Ed (Goldblum) sätter sig i bilen och bara kör. Av en slump hamnar en kortklippt Michelle Pfeiffer i hans bil, ohälsosamt nog jagad av ett gäng tokiga torpeder från mellanöstern! Oj! Varför?! Nu är det plötsligt upp till Ed och Diana (Pfeiffer) att hålla sig vid liv när jakten genom ett nattligt Los Angeles sätter igång.

Bakom filmen ligger ju John Landis, den sköne regisnubben från yesterday. Den här rullen gjordes när Landis var i smöret, med rullar som (mästerverket) Blues Brothers, Ombytta Roller och En amerikansk varulv i London på pluskontot. Här verkar han mest bara vilja tjoa och tjimma lite…och framför allt hitta en ursäkt för att stoppa in så många stjärnor och regikollegor i så många små roller han bara kan (för övrigt ett av hans trademarks)!
Observanta spotar därför veteraner som Dan Aykroyd, David Bowie (!), Richard Farnsworth, Paul Mazursky, Roger Vadim, Jim Henson, Rick Baker, Vera Miles, Lawrence Kasdan, David Cronenberg….för att nämna några! Kolla om du hittar några fler! Plus herr Landis själv som iransk torped (det är han som inte har några repliker under hela filmen)!

Papperstunn story såklart, men det är istället just de små detaljerna och 80-talscharmen som gör hela rullen från början till slut. Goldblum ser coolt nollställd ut mest hela tiden och hänger på Pfeiffer. Viss charm finns mellan de två och visst blir det en ganska mysig natt i det glittriga Los Angeles. Som vanligt varvar Landis våldsamheter med lite beprövad slapstick då och då.

En av 80-talets mer trevliga rullar. Jag gillade den redan vid premiären.
Och damn nice musik från esset B.B. King!

Trassel i sommarnatten!

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Jan 30 2013

Filmspanartema: På Väg!

Jahapp, årets första tema lyder som ovan. 
Hur närmar man sig det då?
Som vanligt finns det ju tusen ingångar och vinklar på dessa mustiga ämnen. Vinklar som också gör att man kan ta sig an rubriken på de mest oväntade och väntade sätt, vilket naturligtvis är det roliga i sammanhanget.

Idag kör jag en sorts komboapproach, försöker som vanligt hitta en vinkling till min egen vardag och liv, och avsluta med en med traditionell glimt av vad ett praktexempel inom filmvärlden skulle kunna vara när det gäller ovanstående.

runt Vättern har mången bra formuleringar kommits på!

Förutom att vara kontorsknegare, hobbyrecensent och filmdåre i största allmänhet är jag också sedan ett par år särbo med en alldeles fantastisk kvinna. Vi har rätt många mil mellan varandra, vilket innebär ett antal timmar  i bilen på vägen varannan helg när vi träffas. Ganska snart upptäckte jag att det också gick att förena nytta med nöje under dessa fredagseftermiddagar i bilen när det gäller mitt bloggande om film.

Normalt ser jag på film i veckorna, filurar och  funderar ett tag på bra inlägg, och till slut hamnar orden på bloggen. Nu upptäckte jag också dessutom att istället för att sitta och bara lyssna på musik och  glo ut på den svenska naturen medans jag körde, kunde jag ju istället fundera på hur nöjsamma(nåja) bloggrecensioner i loopen skulle kunna utformas. Här låter jag nu alltså E4:an söderut från Östergötland till Småland vara backdropen för många av mina recensioner som hamnat här på Flmr.

Att se film är ganska underbart som nöje. Att fundera på film och hur man vill formulera sig kring detta fenomen är ock ganska härligt. Här har således funnits många stunder för tankar på vinklingar, infall och beskrivningar på innehållet i de filmer jag älskar att titta på. Givetvis gäller det att ju bevara de oerhört smarta tankar som man kan få i skallen under sin solofärd längs den svarta asfaltsfloden genom vårt land, men det har nästan alltid löst sig med proceduren att vid första bästa tillfälle plita ned speciellt bra funderingar, eller att helt enkelt bevara dem extra bra i minnet. Således kan nu avslöjas att många av de poster som publicerats här på bloggen garanterat har tillkommit genom en nördig tankeverksamhet av en man i en bil PÅ VÄG någonstans i vårt avlånga land.

****

Såja, från denna ansträngda ingång till dagens ämne, raskt över till ett exempel på ett alster som jag personligen anser vara bland de bättre i att väva in dagens rubrik i sin existens:

plattan i botten!

När gamle Alvin Straight plötsligt får för sig att hoppa på sin motorgräsklippare (!) för att bege sig otal mil genom den amerikanska landsbygden mot en sjuk bror och en möjlig försoning, är detta filmmagi med begreppet roadmovie i annorlunda tolkning. I David Lynch´s regi blir det extra trevligt då Lynch för en gångs skull verkar satsa på feelgood nästan hela filmen, och lämnar sin svarta fantasi och dolda agendor utanför. Filmen är naturligtvis The Straight Story från 1999, och visar upp ett USA som banne mig ofta inte skildras…det positiva och vardagliga där välviljan och faktiskt myten om den goda medmänniskan för ett par ögonblick får vara verklighet. Slitne Alvin (Richard Farnsworth i sin sista roll) möter på sin mastiga och långsamma färd ett otal karaktärer som alla har något att berätta och påverkar Alvin på ett eller annat sätt, liksom vice versa.

En film som egentligen låter oerhört banal, men som alltid påverkat mig på ett varmt och hjärtligt sätt. Jag har säkert sett filmen ett par gånger vid det här laget, och slås alltid av hur snäll filmen är, och hur varmhjärtat filmmediet kan utnyttjas. Det är Lynch med finstämd berättarstil och jag tror verkligen på att han velat få till en mjuk och trevlig tro på det som kallas medmänniskan. Kanske han här tar en liten detour runt alla de vanligtvis mörka och gåtfulla historier som annars verkar vara hans signum…?

Alvin är hela tiden PÅ VÄG, men han tar sig också tid att verkligen möta de människor han…eh…möter längs vägen. Det är enkelt i dialogen, men samtidigt levande och vitalt. Att det hela sedan också baseras på en verklig händelse är naturligtvis än mer förtjusande.

Se där, ett exempel på när begreppet PÅ VÄG korsar mitt filmsinne under trevliga former och ljuv musik uppstår. Rekommenderas varmt för alla som ännu inte sett den!

Och nu…., nu hoppas jag att vi är på väg mot den ljusare delen av året med fullt fart!

Joråsåatt!

Och Du:
…nu som vanligt över till de andra Bloggisarna nedan för att kolla deras tolkning av månadens tema.
Seså, skynda!

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte settd en?
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Aug 30 2012

Lida (1990)

Tänk ändå vad man kan få reda på genom åren.
Dagens aldrig sinande informationsflöde, som dessutom kan förse ett törstande sinne med detaljer från det förgångna. Detaljer som känns rätt perfekt att ha till hands när man gör ännu ett dyk ned i den ökända återtittssäcken.

Vad jag alltså inte visste då, men vet nu, är att dagens synnerligen olustiga historia har en ovanlig bakgrund. Visst kände man till boken av den formidable Stephen King och förundrades över vilket slug fantasi denne författare besatt. I efterhand har dock King själv avslöjat att det hela egentligen var en omskrivning av författarens egna rätt kaotiska liv vid tidpunkten. En sorts metafor för hur King hade problem med verklighetsuppfattningen och att han kände sig alienerad från omvärlden (dessutom under påverkan av diverse substanser enligt eget erkännande), likt en fånge i sin egen berömdhet. Oj, vad det blev djupt där…men visst växer historien till sig en aning när man nu får ”hela sanningen” bakom Kings hjärntänk i fallet med dagens olycklige huvudperson.

Och vill man nu inte bli så djup, filosofisk eller för avancerad i sin tankegång kan man ju helt enkelt bara se filmen som förbannat spännande och dramatisk historia med synnerligen oviss utgång i det längsta. Ett sorts kammarspel, en viljornas kamp mellan två figurer i varsin ände av livsspektrat men ändå lika på något sätt vad gäller isolering och uppfattning av verkligheten runtom dem.

Författaren Paul Sheldon (James Caan) är rätt nöjd med sig själv. Äntligen har han skrivit klart sin STORA roman. Det verk som betyder biljetten bort från den börda han har som påhittare av tantsnusk om den unga Misery´s öden och upplevelser i den romanserie han hittat på. Nu ska Paul en gång för alla bli tagen på allvar. Synd då bara att han envisats med att skriva på romanen i en stuga i Colorados bergstrakter, att en snöstorm överraskar honom när han är på väg till civilisationen igen med sitt nya alster, att han kör av vägen, kraschar och håller på att bli en ex-författare bara sådär. Miraklet kommer i form av Annie Wilkes (Kathy Bates) som räddar honom, tar hem honom till sin stuga och vårdar stackars Paul tillbaka till livet igen. Och vilken tur att Annie är en stor beundrare av Paul och rent besatt av hans fantasiskapelse Misery och hennes äventyr! Eller…kanske inte.

vård med oroväckande tendenser…

För snart visar det ju sig att Annie är en ängel från helvetet. Skogstokigare människa får man leta efter och Paul gör helt rätt i att se sådär orolig ut med blicken i var och varannan filmruta. Här kan vad som helst hända, och gör det också när Annie med jämna mellanrum får fullständiga spel, och plötsligt undrar nog Paul om det kanske inte var bättre att sakta frysa ihjäl i bilvraket trots allt.

Bates gör naturligtvis sitt livs insats i rollen som den bindgalna Annie, och Oscarn lät inte vänta på sig. Sällan har en person verkligen känts så labil på riktigt. James Caan ligger mest och lider till en början innan han morskar upp sig och fattar att det gäller att spela spelet om han ska ha en chans till överlevnad. Mysfabrorn Rob Reiner har regisserat och satsat på ett tätt drama med thrillerinslag och lite gammeldags hederlig spänning. Komplett också med effektiv traditionell klippning som hoppar mellan vår hjälte och hans dödsängel. Svettigt värre blir det minsann. Lägg till detta en lagom tilltagen sidohistoria om traktens gamle sheriff (Richard Farnsworth) som vägrar tro på att Paul omkommit och ligger begravd i snön någonstans.

Lida känns finfin att avnjuta igen så många efter första upplevelsen. Inget fel på spänning och intensitet. Storyn tar aldrig ut onödiga svängar utan håller sig på den smala, mörka och olycksbådande stigen. Komplett också med lagom våldsamma scener som förstärker olusten. Känslor och galenskap som går att ta på. Trots att man till slut föraktar den hysteriska Annie går det inte att låta bli att älska Bates fantastiska föreställning. En av Kings bästa historier helt klart!