#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Sommarklubben: The Princess Bride (1987)

Princess_Bride_posterKom till Sverige med en av de knasbolligaste svenska titlar man skådat; Bleka dödens minut!
Hu!

Här har vi oss något så underhållande som en hysterisk frejdig saga…nästan för vuxna!
Eller, okej storyn kan avnjutas av alla åldrar och innehåller en lömsk prins, en Jätte (nåja), en maskerad hämnare, klantiga skurkar, mystiska slott och läbbiga träsk, svärdsfajter…och SÅKLART en snygg prinsessa-to-be! Dialogen och viss del av humorn är dock skönt skruvad och bjuder på en sällsam blandning av valfri Errol Flynn-film och valda delar av Monty Python…utan att det blir larvigt!

Vad handlar det om då!?
Jo, en ung grabb i modern tid är sjuk och upp dyker farfar för att läsa en saga! Till en början måttlig roligt tycker grabben (Fred Savage…kommer ni ihåg honom!?), men farfar (Peter Falk) står på sig och utlovar en saga utöver det vanliga. Vilket det såklart blir och sjuklingen blir plötsligt väldigt intresserad. Trots att sagan innehåller kärlek också! Heja!

Det är härlig charm, det är fart, det är lite jönsigt och det är framför allt ROLIGT hela vägen!
Bygger på en bok och visualiserad av stabile Rob Reiner! Och där du hittar Reiner, hittar du också alltid Billy Crystal! Håll utkik efter honom i en liten men asrolig cameo!
I övrigt, en då okänd Cary Elwes, en slimmad Mandy Patinkin, en opålitlig Chris Sarandon och en långfilmsdebuterande Robin Wright.
En skitbra film helt enkelt.

Ridderlighet i sommarnatten!

återtitten: När Harry mötte Sally… (1989)

Fortfarande lika Woody-Allensk-charmig i utseendet.
Hösten i New York är oslagbar på film.

Fortfarande är Meg Ryan sådär genomgullig som man bara vill att en filmhjältinna ska vara. Fortfarande är skägget Billy Crystals snyggaste detalj. Fortfarande bevisar Norah Eprons charmigt vassa manus och Rob Reiners glädjelätta regi att män och kvinnor KAN vara både vänner och älskande. På samma gång.

Fortfarande en av de BÄSTA relationsromantiska komedier jag sett. Plus Carrie Fisher och Bruno Kirby som trivsamma sidekicks! Humor, kärlek och ett ljuvligt soundtrack. Harrys och Sallys långa (12 år) och underhållande knixiga resa mot varandras famnar är snyggfilm från sin bästa sida!
”I´ll have what she´s having..!”

 

 

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

full starfull starfull star

Lida (1990)

Tänk ändå vad man kan få reda på genom åren.
Dagens aldrig sinande informationsflöde, som dessutom kan förse ett törstande sinne med detaljer från det förgångna. Detaljer som känns rätt perfekt att ha till hands när man gör ännu ett dyk ned i den ökända återtittssäcken.

Vad jag alltså inte visste då, men vet nu, är att dagens synnerligen olustiga historia har en ovanlig bakgrund. Visst kände man till boken av den formidable Stephen King och förundrades över vilket slug fantasi denne författare besatt. I efterhand har dock King själv avslöjat att det hela egentligen var en omskrivning av författarens egna rätt kaotiska liv vid tidpunkten. En sorts metafor för hur King hade problem med verklighetsuppfattningen och att han kände sig alienerad från omvärlden (dessutom under påverkan av diverse substanser enligt eget erkännande), likt en fånge i sin egen berömdhet. Oj, vad det blev djupt där…men visst växer historien till sig en aning när man nu får ”hela sanningen” bakom Kings hjärntänk i fallet med dagens olycklige huvudperson.

Och vill man nu inte bli så djup, filosofisk eller för avancerad i sin tankegång kan man ju helt enkelt bara se filmen som förbannat spännande och dramatisk historia med synnerligen oviss utgång i det längsta. Ett sorts kammarspel, en viljornas kamp mellan två figurer i varsin ände av livsspektrat men ändå lika på något sätt vad gäller isolering och uppfattning av verkligheten runtom dem.

Författaren Paul Sheldon (James Caan) är rätt nöjd med sig själv. Äntligen har han skrivit klart sin STORA roman. Det verk som betyder biljetten bort från den börda han har som påhittare av tantsnusk om den unga Misery´s öden och upplevelser i den romanserie han hittat på. Nu ska Paul en gång för alla bli tagen på allvar. Synd då bara att han envisats med att skriva på romanen i en stuga i Colorados bergstrakter, att en snöstorm överraskar honom när han är på väg till civilisationen igen med sitt nya alster, att han kör av vägen, kraschar och håller på att bli en ex-författare bara sådär. Miraklet kommer i form av Annie Wilkes (Kathy Bates) som räddar honom, tar hem honom till sin stuga och vårdar stackars Paul tillbaka till livet igen. Och vilken tur att Annie är en stor beundrare av Paul och rent besatt av hans fantasiskapelse Misery och hennes äventyr! Eller…kanske inte.

vård med oroväckande tendenser…

För snart visar det ju sig att Annie är en ängel från helvetet. Skogstokigare människa får man leta efter och Paul gör helt rätt i att se sådär orolig ut med blicken i var och varannan filmruta. Här kan vad som helst hända, och gör det också när Annie med jämna mellanrum får fullständiga spel, och plötsligt undrar nog Paul om det kanske inte var bättre att sakta frysa ihjäl i bilvraket trots allt.

Bates gör naturligtvis sitt livs insats i rollen som den bindgalna Annie, och Oscarn lät inte vänta på sig. Sällan har en person verkligen känts så labil på riktigt. James Caan ligger mest och lider till en början innan han morskar upp sig och fattar att det gäller att spela spelet om han ska ha en chans till överlevnad. Mysfabrorn Rob Reiner har regisserat och satsat på ett tätt drama med thrillerinslag och lite gammeldags hederlig spänning. Komplett också med effektiv traditionell klippning som hoppar mellan vår hjälte och hans dödsängel. Svettigt värre blir det minsann. Lägg till detta en lagom tilltagen sidohistoria om traktens gamle sheriff (Richard Farnsworth) som vägrar tro på att Paul omkommit och ligger begravd i snön någonstans.

Lida känns finfin att avnjuta igen så många efter första upplevelsen. Inget fel på spänning och intensitet. Storyn tar aldrig ut onödiga svängar utan håller sig på den smala, mörka och olycksbådande stigen. Komplett också med lagom våldsamma scener som förstärker olusten. Känslor och galenskap som går att ta på. Trots att man till slut föraktar den hysteriska Annie går det inte att låta bli att älska Bates fantastiska föreställning. En av Kings bästa historier helt klart!