Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)

Zac Efron ÄR Ted Bundy! Jäklars alltså. Gör han sitt livs roll i sin hittills unga karriär? Kan vara så.
Vi får en Netflixare om den galne seriemördaren. Igen. Den här gången som spelfilm, vilken under knappa två timmar beskriver filuren bakom fasaden och ”monstret” Bundy. Istället för goriga mördarscener fokuserar filmen helt på Bundy som person, både mellan morden han begår och framförallt under tiden han sitter i fängsligt förvar och den tungt mediabevakade rättegången. Regissören Joe Berlinger (dokumentärnisse som bla gjort just dokumentär om Bundy förut) satsar på att återge historien så autentiskt det bara går. Bakom manus finns en bok skriven av kvinnan som levde med Bundy under ett antal år. I filmen spelas hon stabilt av Lily Collins. Efron briljerar i rollen som knäppgöken Bundy, och känslan av en manipulerande och charmig (!) tokskalle går verkligen fram genom rutan. Hade verkligen den riktige Bundy lyckats med alla sina charmoffensiver om han såg ut som en vandrande katastrof eller som källarslusk? Såklart inte.The looks var på hans sida. Minst sagt. Vilket också skapade kändishysteri hos ett antal unga kvinnor under rättegången. Varför dras de alltid till de värsta typerna? ”Snälla killar får aldrig kyssa vackra kvinnor?” Rättegången leds med stor pondus av gamle John Malkovich, som äntligen fått en rejäl Netflixroll! Ofrivillig komik uppstår när Bundy propsar på att vara sin egen advokat under rättegångsdagarna!

Bakom den dialogtunga ytan döljer sig en smutt bra rulle, som verkligen lyfter fram seriemördargalenskapen hos dåren Bundy. Den som väntar på obehagliga mordscener får vänta förgäves. Här anas grymheterna i text och ord. Vilket också funkar alldeles utmärkt! Berlinger litar till sina skådisar och ett mycket bra dialogdrivet manus.
Bra rulle ändå….som verkligen lyfter fram obehagligheterna hos den ökände seriemördaren, vilken alltså mötte sitt öde i elektriska ”old sparky” i Florida 1989. Över 10 år efter att han blivit dömd.

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!