Etikettarkiv: Demi Moore

Jul 21 2018

#sommarklubben: Skamgrepp (1994)

Michael Douglas i smöret. Michael Douglas som ställer till det för sig själv. Michael Douglas i en typisk….Michael Douglas-roll. En 90-talare som plötsligt blir lika aktuell anno 2018. Om än i något omvänd form. En rulle som kanske till och med har blivit lite bortglömd? Douglas är IT-snubben Tom på det Stora Teknikföretaget i 90-talets Seattle. Tom hoppas på att petas upp ett par pinnhål i karriären när sliskige chefen och skäggapan Donald Sutherland ska tillsätta ny chef. Oturligt för Tom väljer han en kvinna istället, Meredith (Demi Moore), vilken dessutom råkar vara gammal flamma till Tom. Ajaj. Meredith är sådär stentuff brutta i en mansdominerad värld och vet hur ta för sig. En övertidskväll på kontoret vill hon ha Tom tillbaka. Eller i alla fall hans sexuella tjänster. Bara ett sting av plötsligt dåligt samvete verkar till slut kunna hejda honom. Dagen efter börjar Toms helvete när Meredith anklagar honom för nästintill våldtäkt.

Dramat om eventuella sexuella trakasserier håller förvånansvärt bra fortfarande. Att man här försökt vända lite på det och sätta Tom som den utsatte…blir ju lite lagom edgy sådär. Gäller samma regler om en kvinna våldfört sig mot en man? Eller kanske mannen ändå har en viss skuld i sitt både biologiska och mentala agerande? Bäst är såklart filmen när den dribblar med allt det här. Inbakat i storyn finns också en subplot av det mer thrilleraktiga slaget, om oegentligheter på företaget. Där förstås både Tom och Meredith spelar nyckelroller. Den storyn är mera mellanmjölk och hade utan tvekan kunnat strykas helt till förmån för fördjupning i det som händer på det andra planet. Saker man skulle vilja vetat mer om: Merediths bakgrund, hur förhållandet mellan henne och Tom var förr? Varför bröt de med varandra? Mer om Toms problem med att förklara sig på hemmafronten för frun Susan (Caroline Goodall) hade varit smutt. Här får HON alldeles för lite att jobba med.
Dock, en fortsatt underhållande rulle. Intressanta frågor, inlindande i lite annorlunda form av rutinerade regissören Barry Levinson. Från en tid när Douglas gjorde roller där han bevisligen ofta själv satte sig i skiten på ett eller annat sätt…men alltid kom ut som hjälte när eftertexterna började rulla. Anmärkningsvärt bara det ju.

Ett Nej är väl alltid ett Nej i sommarnatten (?)

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 3 2017

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sep 20 2016

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****