Etikettarkiv: John Travolta

Nov 21 2016

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Jul 13 2016

Sommarklubben: Broken Arrow (1996)

BrokenarrowRejält over-the-top-action från regissören John Woo, här i början av sin ”Hollywoodkarriär”. Men också rätt lagom underhållande. Med en överspelande John Travolta. Man kan liksom inte tycka illa om hans insats. Han är bara..för mycket. Men också jäkligt sevärd.

Christian Slater får vara hans motpol. Den sansade hjältetypen. Båda är här piloter och kompisar. Tills Travolta får spelet, försöker döda Slater och snor de kärnvapen som deras stealthplan är bestyckat med under en till synes rutinartad övning över öknen i västra USA. Klassiskt upplägg. Travolta har ett band av badass-snubbar till sin hjälp, Slater överlever och får förlita sig på hjälpen från parkrangern Samantha Mathis. Kamp mot klockan, hårda smällar, vitsiga oneliners som haglar. Speciellt från dåren Travolta som spelar ut sitt knasbolleregister på bästa sätt. Totalt moralbefriad kräver han lösensumma för de rövade raketerna om inte närliggande städer ska få känna på vreden i form av detonationer och ödeläggelse. Vad göra? Militären sitter i ett skruvstäd och bryr sina huvuden. Men lugn, den ihärdige Slater tänker inte låta detta hända i första taget.

Absolut inget sensationellt filmskapande här från Woo.
Men inte mindre underhållande för det. Hela ensemblen, inklusive Woo, verkar mer leka fram storyn och tar all ologik och manusbrister med ett ryck på axlarna. Och det funkar på mig som tittar. Istället kan man gotta sig lite åt friskheten, knasigheterna och den rätt snygga upplösningen på ett framrusande tåg. Lite Indiana Jones-feeling där.

Klart det är en harmlös bagatell detta.
Å andra sidan en rätt trevlig sådan. Som håller för en sommaråtertitt.

Försvunna missiler i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

 

Nov 5 2013

Killing Season (2013)

Att en tillräckligt stark story understundom kan bli riktigt bra trots avsaknaden av kända nyllen i rollistan är väl ingen större nyhet.
Bra där också egentligen, det är ju trots allt historien som är viktigast. Eller?

Att kända skådisansikten per automatik inte alltid gör en rulle top notch är också en ganska vardaglig sanning. Ibland räcker det ju liksom inte att ställa ut skorna på plan. Och ibland dyker dessa kända nunor upp i produktioner där man inte direkt tänkte sig hitta dom.

Vad som lockade Robert DeNiro och John Travolta till den här rullen får man väl fundera vidare på, men inte kan det ha varit den konstnärliga approachen direkt väl? Ville de hemskt gärna jobba med varandra? Köra lite betald semester och hänga runt lägerelden för att klämma några pilsner? Eller var det kanske insikten om att bankkontot skulle fyllas på med dollars för lite lagom halvhjärtat arbete? Både DeNiro och Travolta börjar ju lite lätt att förfalla i branschen, om ni ursäktar uttrycket. De har sina bästa år bakom sig, och visst kan de gnistra till i ett och annat projekt men nog känns det här som en rulle-för-brödfödan-insats.

Visst spott och spä kan möjligen också uttalas då man inser att det är regissören Mark Steven Johnson som står bakom dagens händelser. En gång utskälld för sin version av Daredevil på film (dock inte av mig då jag tycker den är ganska ok!).

Nån kallade den här rullen för pensionärs-Rambo, och varför inte? DeNiro är Ben Ford, gammal krigsveteran från i början på 90-talet då USA lade sig i kriget i Bosnien. Givetvis dras han med plågsamma minnen och trivs bäst i sin ensamhet högt uppe Appalacherna där han kan sitta och häcka i sin jaktstuga och gå promenader i naturen. Snart ändring på dagsrutinerna då den serbiske ex-soldaten Emil Kovac (Travolta sportandes en underbar skäggvariant och med hysteriskt rolig serbdialekt!) plötsligt dyker upp från ingenstans. Bara sådär. En trevande vänskap övergår dock snabbt i otrevligheter då det visar sig att Kovac knappast av en slump knallat in i Fords livscirkel.

Dags för katt- och råtta-lek där båda får visa upp sina gamla trix och knep till beskådan och att ha övertaget. Inte utan att man tänker på den gamla John Boorman-rullen Duell i Söderhavet  från -68. Det handlar naturligtvis om gamla oförrätter och två män som bär på minnen de inte vill ha. Lite nödtorftigt drama förklätt som light-action.

Inte direkt upplyftande som filmupplevelse. Johnson kan dock inte beskyllas för att inte leverera snygga naturbilder när nu epitet ”vildmarksaction” ska stämplas in hårt. Inte heller kan man gnälla FÖR mycket på Travolta, som vanligt ÄR han bäst när han får spela buse eller ondskefull typ med dold agenda. Att han sen spelar över (som vanligt) är man ju nästan lite van vid nu. Tröttast i gänget känns DeNiro som kanske inte visste vad han gav sig in på..?

Gubbsen drar lite Jäger innan otrevligheterna

Historien är såklart det svagaste kortet, engagerar knappast fullt ut och den moraliska taken på de båda männens bakgrund och minnen berör knappast mig som glor. Men jag ger ändå Johnson viss cred för att han ändå inte råslarvar bort sin film eller hemfaller åt alltför simpla knep. En säck knyts ihop till slut och även om finalen kanske hos vissa känns slajmig och larvig…kunde det ha varit värre. Mycket värre till och med.

Killing Season är en genuin mellanmjölksrulle. Mest förvånande är att just DeNiro och Travolta ens ville ägna en sekund åt den. När de stod på toppen av sina karriärer hade de förmodligen hånskrattat åt erbjudandet. Så kan det gå.
Inte bra. Inte usel. Viss underhållning för stunden för den som är försonande mot de båda åldrande skådisarna.
Snabbglömt.

Maj 13 2013

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Mar 5 2013

Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!

Feb 15 2013

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…

 

Aug 28 2012

Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Apr 11 2012

Wild Hogs (2007)

Ack ja, att åldras är inte lätt.
Att åldras med värdighet kanske är ännu svårare. Att åldras med värdighet som en man kan möjligen vara rent jävla omöjligt. Att sakta se sin möjligen havda pondus och tuffhet blekna, känna den räfflade och rebelliska ytan som sakta slipas ned till stugsittarmentalitet där insikten om den förlorade spänstigheten gör sig allt mer påmind.

Allt detta tar dagens komediförsök fasta på och sätter kvartetten Tim Allen, John Travolta, Martin Lawrence och William H Macy (bäst i sällskapet) i fokus för åldrandets fasor. Det tuffaste dessa gubbs vet är att samlas och finåka lite på sina motorcyklar och kanske, kanske för en sekund få känna sig som riktiga bikers.
Som tittare blir kontrasten rätt magstark när man precis plöjt sig igenom alla säsongerna av magiska Sons of Anarchy kan jag ju säga…

Nåväl, skit samma. Gamle Travolta lyckas övertala de andra att en sorts roadtrip absolut måste göras för att hitta glädjen och meningen med livet igen. Och ja… det är väl det filmen går ut på i stort sett. Naturligtvis kryddas hela anrättningen upp med diverse komiska komplikationer och att det bakom varje tvivlande man finns en förstående (nåja) hustru.

Det går inte att dölja att dagens manus är sådär genomtunt att det nästan blir skämmigt. Det finns absolut ingenting nytt att förtälja, noll djup i historien och berättelsen smäller naturligtvis upp den politiska korrektheten i att man ska vara glad att man lever och är den man är.

real bikers kollar ALLTID bensinen...

MEN…men, det går inte heller att komma ifrån att det är förbannat trivsamt att sitta och glo på dessa medelålders titaner som gör sitt bästa för att njuta livets sköna dagar fast det mesta bara är besvärligt. Humorn blir sådär lagom gubbigt skön, skrattsamma pinsamheter sköljer över hjältarna som ju längre historien rullar på BLIR just hjältarna för dagen.

Triviala problem blandas också med lite mer fartiga besvärligheter när gänget konfronteras med ett riktigt MC-gäng, ledda av härligt överspelande Ray Liotta,  vilka lägger sig i handlingen och plötsligt är det ingen hejd på mixen av humor, romantik, fulaction och åldersnoja.

Wild Hogs är inget mästerverk i någon som helst kategori, men bra mycket roligare än när jag såg den sist. Riktigt mystrevlig med fin eftersmak kan jag skämmigt påstå och undrar tyst för mig själv om det möjligen beror på att jag själv är…ehh…medelålders!? Och bra musik är det också!

Aug 8 2010

From Paris with Love (2010)

Kombinationen fransk actionregissör, inhyrd Hollywoodstjärna och galet mycket effekter visade sig vara ett framgångsrikt koncept i Taken 2008, så varför inte upprepa konceptet ännu en gång? Liam Neeson är utbytt mot John Travolta som under några dagar får förvandla den franska huvudstaden till sitt eget lilla slagfält och leva efter devisen ”skjuta först och aldrig fråga”.

Det börjar förstås lugnt, James Reece (Jonathan Rhys Meyers) lever ett inrutat liv i Paris som anställd på den amerikanska ambassaden. I lönndom är han också anställd av CIA men får mest pyssla med enahanda och tråkig informationsinsamling. Annat blir det när han plötsligt en kväll får order om att bege sig ut till flygplatsen för att hämta och bistå en nyanländ kollega från CIA. Denne någon är ingen mindre än Charlie Wax (Travolta), kollegan från helvetet med ett väloljat munläder som på bara ett par minuter lyckas förolämpa hela franska befolkningen och smuggla in sitt skjutvapen i läskburkar!
James order är att hänga på Wax i Parisnatten, vilken förklarar sin närvaro med att han är där för att spana på en internationell narkotikaliga med förgreningar ända bort till USA.
Ganska snart märker James att Charlies uppfattning om att begreppet ”spana” markant skiljer sig från hans egen, och det dröjer inte länge förrän en vilt skjutande actioncirkus tar sin början där de båda herrarna får tillfälle att göra Paris på allehanda sätt. Sakta börjar James förstå att Charlies närvaro i själva verket handlar om något mycket djupare och allvarligare än jakten på en knarkliga, och dessutom verkar hans eget privatliv dras in i karusellen.

Att försöka ta den här filmen på det minsta lilla uns av allvar går naturligtvis inte. Om man står ut är det bara att koppla på popcornsinställningen och hänga med på den totalt galna actionfärden. Travolta, med rakat huvud och illasittande skägg, spelar över så han blir yr i mössan och blir en skön parodi på allt vad godhjärtade knäppgökar heter. Rhys Meyers figur får finna sig i att spela andrafiolen och stå för tvivlen och tveksamheten i den här lövtunna storyn. Noll hjärna men desto mer franskt actionhjärta när Luc Bessons skyddsling Pierre Morel slår med taktpinnen och låter den franska stuntindsutrin leverera i parti och minut.

From Paris With Love har inget att berätta, vill bara underhålla under sin korta speltid, och kan man svälja logiska luckor och dumheter i allmänhet funkar filmen helt ok. Taken var bättre, spännande och oviss in i slutet. Den här filmen vill bara lägga en bredsida fläskig action mitt i ansiktet på oss. Förlåt dumheten i filmen och njut av lite äkta actionporr utan substans. Ibland räcker det så.

Betyget: 2+

Feb 24 2010

The taking of Pelham 123 (2009)

Dags igen för en äkta Hollywood-återanvändning. Nu är det regissören Tony Scott (Man on fire) som väljer att hotta upp denna gamla 70-talsthriller på sitt eget sätt. En helt vanlig dag kapas plötsligt ett tåg i tunnelbanan av den smarte och hänsynslöse Ryder (John Travolta), och han kräver 10 miljoner kronor av staden New York för att inte avrätta passagerarna.
Det blir Walter Garber (Denzel Washington), tjänsteman på trafikledningen för tunnelbanan som får i uppgift att försöka förhandla med Ryder och få honom att ta sitt förnuft tillfånga och ge upp det till synes dödsdömda företaget att komma undan i de avspärrade tunnlarna under jord. Ryder är dock en hal ål som inte drar sig för att använda både smarthet och ren råhet i sin strävan efter pengarna.

Filmen börjar i ett rasande tempo och snart dras man in i regissör Scotts starka kärlek för snabba klipp varvat med slowmotion-bilder. Hans stil är helt klart säregen, men har genom åren blivit lite av hans signum.
Där originalfilmen var mer satirisk och långsam i sitt berättande, väljer Scott att ösa på med snabba turer och visuella fyrverkerier så gott det nu går i en tunnelbanemiljö.
Mycket av filmens intensitet hänger på just samspelet mellan Garber och Ryder i varsin ände av kommunikationsradion, och både Travolta och Washington gör stabila insatser av sina karaktärer. Kanske Washington t o m är aningen nedtonad, vilket i det här fallet känns helt rätt. Travolta å andra sidan gör ytterligare en nästan charmig tolkning av en brottsling på gränsen mellan genialitet och vansinne.

Där filmen börjar bra och snurrar på i stabilt tempo, är sista tredjedelen dock den svagare. Som om bränslet börjar ta slut, och en avslutning måste tvingas in i den sedvanliga actionfållan. När nu manus faktiskt inbjuder till dolda agendor både hos Garber och Ryder, tycker jag att man kunde ha tagit tillvara dessa lite bättre. Men man kan inte få allt, och The Taking of Pelham 123 är trots allt en proffsigt hantverkad thriller med actioninslag som håller spänningen vid liv långt in i filmen. Snyggt fotad och stabila skådisinsatser ned till birollerna gör denna film till en rejält underhållande stund.

Betyget: 3/5