Etikettarkiv: Tony Scott

Jul 28 2015

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Jun 24 2013

Sommarklubben: Unstoppable (2010)

Det som skulle bli regissören Tony Scott´s sista film blev ironiskt nog också en film som mer än någonsin visade upp just de attribut som blivit något av regissörens signum.

Här finns inga skurkar eller onda typer, möjligen ett par sura skitar och några rejäla klantarslen. Det handlar alltså om ett obemannat godståg som genom ett dundermisstag befinner sig ”på rymmen” genom tätbefolkade områden i östra USA. Om inte besten stoppas eller på annat sätt tas kontroll över hotar (naturligtvis) superduperkatastrof vid en krasch då tåget (naturligtvis) innehåller livsfarliga kemikalier. När så allt har skitit sig och trafikkontrollen står där och resignerat studerar järnhästens framfart blir det mer eller mindre av en slump upp till två vanliga knegare (naturligtvis) att lösa krisen.

Den som nu letar efter en tidstypisk Tony Scott-film kan med fördel spana in dagens rulle. Här bjuds på snabba, blixtrande, klipp, ett hetsigt tempo som hela tiden (främst pga. sin tacksamma story) ökar i intensitet ju länge mot stadsbebyggelsen tåget tar sig. Det är samma grälla och kontrastrika färger som Scott skämt bort oss med tidigare. Snygga överflygningar i fotot och en förmåga att klippa ihop filmen så att helhetskänslan icke går förlorad på något sätt tillhör också den bortgångne regissörens stora styrkor. Jag är vän av Tony Scott, och kommer alltid att vara. På något sätt hade han förmågan att göra de mest smala historier väldigt intressanta, och framför allt snygga.  Dessutom verkade Tony vara betydligt roligare att ha att göra med än surmuppen till brorsa, Ridley…

Hustomten hos Tony är uppenbart Denzel Washington som här gjorde sin femte film för regissören. Som vanligt dominerar Dez även när han här slöskådespelar sig igenom manuset, och ändå blir hans gubbe Frank hela tiden roande intressant. Chris Pine får vara rookien Will och den som både ska mästras lite av veteranen och sedan få sina minutrar i rampljuset. En rätt ansträngd sidohistoria med besöksförbud hos fru och barn efter olyckliga omständigheter faller möjligen lite platt, och visst är det lite Armageddon-varning där…?

Dagens manus spiller ingen större tid på lång startsträcka. När det väl börjar rulla på så gör det detta utav helskotta kan man ju lugnt säga. I en rulle där det inte finns några direkta skurkar eller komplotter gäller det istället att fånga upp intresset hos den som tittar på andra sätt. Scott löser det smutt genom att låta tåget självt anta formen av ett enormt vidunder som ”förgör”allt sin väg om det råkar befinna sig på eller intill spåret. Logiken passar sig naturligtvis inte att prata om här. Historien må vara ”inspirerad” av verkliga händelser, men känns självklart fixad och trixad för att passa Hollywoodstuket och den uppställda mallen.

Unstoppable blir kanske lite grabbig (trots Rosario Dawsons tuffa trafikövervakare), men som snyggt tillverkat actionröj står den sig väldigt bra. Trots att den till syvende och sist är stöpt i samma pålitliga form som andra alster i genren, blir det allt lite spännande längs vägen…flåt..spåren. Även vid en sommarklubbs-omtitt.
Tågvisslor i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Apr 17 2012

Spy Game (2001)

Mera CIA. Mera spionraffel.
Och så in med Tony Scott bakom kameran för att säkerställa den raka, snabba och mustiga stilen.

Jag vet att det var något med den här historien som tilltalade mig då när det begav sig för bra många år sedan, och ett föredömligt billigt reainköp har nu resulterat i en återtitt som bekräftade just denna känsla.

 CIA-räven Nathan Muir (Robban Redford) gör sin sista dag på jobbet innan pensioneringen är ett faktum. Jag vet inte hur det är med er andra, men när man slutar på ett jobb brukar man väl på sin höjd bjucka arbetskamraterna på lite tårta till kaffet. När den här historien är över kommer Muir minst sagt att ha bjussat sina kollegor på både det ena och det andra vad gäller trixeri och smartfix, något som garanterat inte uppskattas av den stiffa agentbyrån i fråga.

Muir får reda på att hans fd skyddsling och kollega Tom Bishop (Brad Pitt) har råkat illa ut i Kina under ett synnerligen osanktionerat uppdrag och nu riskerar avrättning. CIA gör allt för att mörka historien och hänga ut Bishop som opålitlig och därmed kasta honom till vargarna. Något som Muir tänker göra allt för att stoppa. Istället drar han igång en fixarcirkus av sällan skådat slag och använder all sin rutin och smartness för att nästan på egen hand uppbåda en räddningsinsats i det dolda utan att ens behöva lämna spionbyråns lokaler, samtidigt som historien varvas med utvalda återblickar på Muirs och Bishops samarbete genom åren.

- har du hört den om spionen som kom in från kylan....?

Med Tony Scott bakom kameran ser man också till att det hela har fått ett snyggt utseende med  patenterade klippningar och användandet av hela färgskalan, från murrigt färgrikt till blekt avskalat, i fotot. Han håller också bra koll på tempot i historien som väl i sämsta fall kan beskrivas som lite väl otrolig. Men för tusan, underhåller det så låt gå!

Till syvende och sist är det här ju också ett glasklart fall av en snabbt berättad historia där du inte förväntas tänka alltför mycket på historiens logik, utan mer på vad du ser och hur du tar in det. Syna storyn under lupp en aning och alltför många tillrättalagda moment och tillfälligheter hjälper vår pensionär att klara skivan. Och gott om sura kostymnissar på högkvarteret finns det men eftersom Muir är dagens go-to-guy ligger han alltid ett steg före och har minst ett underhållande ess i backfickan att spela ut. Fattas bara annat. Och framför allt blir det rätt bra underhållning.

Spy Game känns trots sina hopp i handlingen rak och effektiv. Robert Redford och Braddan agerar stabilt och Scott har superkoll på sin produkt. Historien är tempostinn och snyggt berättad på ett sådant där ytligt och plastigt sätt som man kan unna sig ibland utan att skämmas. Nöjsam Hollywoodprodukt enligt pålitligt formulär.

Mar 9 2012

Eddie Murphy x3: Snuten i Hollywood 1984-1994

Finfredag igen och varför inte ta några rullar från förr…med gemensam nämnare!

Snuten i Hollywood (1984)

Originalet och den bästa av dem allihop. Den freestylande snuten Foley dyker upp i Beverly Hills när en gammal vän mördas i hemstaden Detroit och spåren leder till västkusten. Han kör sin svada så det ryker alltmedan han nystar upp en skumraskaffär av bara farten,  och historien är i grunden rätt simpel men regissören Martin Brest satsar på en perfekt kombo av humor och lite tyngre action. En av 80-talets bättre filmer faktiskt och kanske lite stilbildande för sin tid? Inte minst med musiken!

Murphy i högform och flankeras snyggt av Judge Reinhold och John Ashton som har fullt upp med att hålla koll på Murphy, medan filmens badass Steven Berkoff egentligen är rätt intetsägande, liksom Lisa Eilbacher…som dock är otroligt 80-talspiffad! Liksom hela filmen!

Roligast av allt med filmen hittar man bakom kulisserna i ett utsökt extramaterial på dvd:n, då en sprallig Jerry Bruckheimer berättar att filmens manus från början skrevs direkt åt Sylvester Stallone, som dock valde att göra Cobra istället. Så här i efterhand är vi nog tacksamma för det. Eller? En finfin thriller i det lättare facket är det allt.

Snuten i Hollywood II (1987)

Naturligtvis var det krattat för en uppföljare. Men hur nu få tillbaka Axel Foley till Beverly Hills? Jo, manuset låter naturligtvis den numera gode vännen polischefen Bogomil i Los Angeles råka illa ut när han undersöker en serie tunga rån som drabbar staden. Murphy dyker upp igen och drar med sig radarparet Rosewood och Taggart av bara farten och snart är de rånarligan på spåren.

Regipinnen nu överlämnad till Tony Scott, som inte irrar iväg i någon traditionell klippfest visuellt, men höjer ribban en aning vad gäller stilen på den action som förevisas. Samma humor, men det kanske börjar det kännas lite klyschigt ju längre filmen rullar på…?

Tyngre laguppställning här med Jürgen Prochnow, Dean Stockwell och amazonen Brigitte Nielsen som livsfarligt hot mot gamängen Murphy och co. Men old school vinner ju alltid trots allt.

Filmen som helhet mer over the top, mer tempo, mer färger och snygg action men också tunnare och ihåligare.

Snuten i Hollywood III (1994)

Nä, den tredje gången gick det helt åt fanders. En som tydligen insåg detta var Bruckheimer som redan innan steg av som producent, liksom John Ashton som tog sin Taggart ur skolan för gott. Murphy behövde väl stålar efter sina övriga filmiska floppar och Judge Reinholds figur skrevs in lite pliktskyldigt i det styltiga manuset, antagligen bara för att man trodde att publiken ville ha honom där ihop med Murphy.

Hämndtema igen när Foleys chef i Detriot blir skjuten och spåren leder återigen till Los Angeles och en falskmyntarliga som håller till i en nöjespark modell Disneyland! Joråsåatt.

Murphy gör vad han kan med det direkt svaga manuset som egentligen bara staplar scener av varierande grad på svagheterna. Det hjälper dessvärre inte alls att man här kallat in Flmr-favvisen John Landis till regissörsstolen, och då också på köpet får med den speciella humorn från denne man. Det vill sig liksom inte alls.

 Och skurksen? Ja de har jag redan glömt bort vilka det var. Igen. Del tre blev antagligen dödsstöten för franchisen om Axel Foley, och Murphy visar inte alls upp samma entusiasm och väloljade käft. Ytterligare ett bevis på att för många uppföljare i en filmserie kan vara förödande.

roliga grabbar från förr!

  

Mar 1 2012

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.

Feb 28 2012

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Dec 27 2010

Unstoppable (2010)

Ok. Nu tar vi fram lilla kontrollistan här och checkar av;
Tony Scott gör en film.
Vilket numera betyder Denzel Washington i huvudrollen.
Vilket betyder det karaktäristiska, ryckiga sättet, att förhålla sig till filmbilderna.
Liksom det matta och filtrerade färgvalet.
Liksom det snabba tempot, hetsiga klippningen som möjligen leder till att alla karaktärer känns som lite på avstånd. Som att man aldrig kommer dem nära.

Det ostoppbara är ett förarlöst skenande tåg.
Denzel är veteranen som varit med om det mesta.
Chris Pine är rookien med lite hemligheter i bagaget, men som ändå kommer rätt bra överens med Denzel.
Tillsammans sitter de på ett annat tåg som jagar ifatt det första med avsikten att, som de rättskaffens järnvägsanställda de ändå är, hindra det skenande toktåget (givetvis lastat med oändligt mycket farliga explosiva ämnen) spåra ur och orsaka en katastrof modell större.

Inga skurkar.
Inga terrorister.
Inget skjutande.
Bara lite vanlig hederlig Tony Scott-action (vilket oftast märkligt nog  inbegriper bilar som flyger genom luften..)
Totalt förutsägbart.
Totalt oöverraskande.
Precis som att se någon av Scotts tidigare rullar.

Men.

Det är satans underhållande.

Unstoppable är ingen film för finlirare eller finsmakare. Det är tempo, snabba bilder, over-the-top-story och en (!) stark kvinna i manuset. I övrigt är det en Denzel på rutin, en intressant Chris Pine, en regissör som vet exakt precis hur mycket han behöver vrida på storyn för att den ska dra in stålarna. Och det roliga är ju att trots att jag vet allt detta nästan från början så är det en underhållande fest för ögat och precis vad som behövs för en trivsam kväll i tv-soffan.
Vilken sucker man är….

Feb 24 2010

The taking of Pelham 123 (2009)

Dags igen för en äkta Hollywood-återanvändning. Nu är det regissören Tony Scott (Man on fire) som väljer att hotta upp denna gamla 70-talsthriller på sitt eget sätt. En helt vanlig dag kapas plötsligt ett tåg i tunnelbanan av den smarte och hänsynslöse Ryder (John Travolta), och han kräver 10 miljoner kronor av staden New York för att inte avrätta passagerarna.
Det blir Walter Garber (Denzel Washington), tjänsteman på trafikledningen för tunnelbanan som får i uppgift att försöka förhandla med Ryder och få honom att ta sitt förnuft tillfånga och ge upp det till synes dödsdömda företaget att komma undan i de avspärrade tunnlarna under jord. Ryder är dock en hal ål som inte drar sig för att använda både smarthet och ren råhet i sin strävan efter pengarna.

Filmen börjar i ett rasande tempo och snart dras man in i regissör Scotts starka kärlek för snabba klipp varvat med slowmotion-bilder. Hans stil är helt klart säregen, men har genom åren blivit lite av hans signum.
Där originalfilmen var mer satirisk och långsam i sitt berättande, väljer Scott att ösa på med snabba turer och visuella fyrverkerier så gott det nu går i en tunnelbanemiljö.
Mycket av filmens intensitet hänger på just samspelet mellan Garber och Ryder i varsin ände av kommunikationsradion, och både Travolta och Washington gör stabila insatser av sina karaktärer. Kanske Washington t o m är aningen nedtonad, vilket i det här fallet känns helt rätt. Travolta å andra sidan gör ytterligare en nästan charmig tolkning av en brottsling på gränsen mellan genialitet och vansinne.

Där filmen börjar bra och snurrar på i stabilt tempo, är sista tredjedelen dock den svagare. Som om bränslet börjar ta slut, och en avslutning måste tvingas in i den sedvanliga actionfållan. När nu manus faktiskt inbjuder till dolda agendor både hos Garber och Ryder, tycker jag att man kunde ha tagit tillvara dessa lite bättre. Men man kan inte få allt, och The Taking of Pelham 123 är trots allt en proffsigt hantverkad thriller med actioninslag som håller spänningen vid liv långt in i filmen. Snyggt fotad och stabila skådisinsatser ned till birollerna gör denna film till en rejält underhållande stund.

Betyget: 3/5