Eddie Murphy x3: Snuten i Hollywood 1984-1994

Finfredag igen och varför inte ta några rullar från förr…med gemensam nämnare!

Snuten i Hollywood (1984)

Originalet och den bästa av dem allihop. Den freestylande snuten Foley dyker upp i Beverly Hills när en gammal vän mördas i hemstaden Detroit och spåren leder till västkusten. Han kör sin svada så det ryker alltmedan han nystar upp en skumraskaffär av bara farten,  och historien är i grunden rätt simpel men regissören Martin Brest satsar på en perfekt kombo av humor och lite tyngre action. En av 80-talets bättre filmer faktiskt och kanske lite stilbildande för sin tid? Inte minst med musiken!

Murphy i högform och flankeras snyggt av Judge Reinhold och John Ashton som har fullt upp med att hålla koll på Murphy, medan filmens badass Steven Berkoff egentligen är rätt intetsägande, liksom Lisa Eilbacher…som dock är otroligt 80-talspiffad! Liksom hela filmen!

Roligast av allt med filmen hittar man bakom kulisserna i ett utsökt extramaterial på dvd:n, då en sprallig Jerry Bruckheimer berättar att filmens manus från början skrevs direkt åt Sylvester Stallone, som dock valde att göra Cobra istället. Så här i efterhand är vi nog tacksamma för det. Eller? En finfin thriller i det lättare facket är det allt.

Snuten i Hollywood II (1987)

Naturligtvis var det krattat för en uppföljare. Men hur nu få tillbaka Axel Foley till Beverly Hills? Jo, manuset låter naturligtvis den numera gode vännen polischefen Bogomil i Los Angeles råka illa ut när han undersöker en serie tunga rån som drabbar staden. Murphy dyker upp igen och drar med sig radarparet Rosewood och Taggart av bara farten och snart är de rånarligan på spåren.

Regipinnen nu överlämnad till Tony Scott, som inte irrar iväg i någon traditionell klippfest visuellt, men höjer ribban en aning vad gäller stilen på den action som förevisas. Samma humor, men det kanske börjar det kännas lite klyschigt ju längre filmen rullar på…?

Tyngre laguppställning här med Jürgen Prochnow, Dean Stockwell och amazonen Brigitte Nielsen som livsfarligt hot mot gamängen Murphy och co. Men old school vinner ju alltid trots allt.

Filmen som helhet mer over the top, mer tempo, mer färger och snygg action men också tunnare och ihåligare.

Snuten i Hollywood III (1994)

Nä, den tredje gången gick det helt åt fanders. En som tydligen insåg detta var Bruckheimer som redan innan steg av som producent, liksom John Ashton som tog sin Taggart ur skolan för gott. Murphy behövde väl stålar efter sina övriga filmiska floppar och Judge Reinholds figur skrevs in lite pliktskyldigt i det styltiga manuset, antagligen bara för att man trodde att publiken ville ha honom där ihop med Murphy.

Hämndtema igen när Foleys chef i Detriot blir skjuten och spåren leder återigen till Los Angeles och en falskmyntarliga som håller till i en nöjespark modell Disneyland! Joråsåatt.

Murphy gör vad han kan med det direkt svaga manuset som egentligen bara staplar scener av varierande grad på svagheterna. Det hjälper dessvärre inte alls att man här kallat in Flmr-favvisen John Landis till regissörsstolen, och då också på köpet får med den speciella humorn från denne man. Det vill sig liksom inte alls.

 Och skurksen? Ja de har jag redan glömt bort vilka det var. Igen. Del tre blev antagligen dödsstöten för franchisen om Axel Foley, och Murphy visar inte alls upp samma entusiasm och väloljade käft. Ytterligare ett bevis på att för många uppföljare i en filmserie kan vara förödande.

roliga grabbar från förr!

  

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4