Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4