Now You See Me 2 (2016)

now_you_see_me_two_ver18Sorteras snabbt in i facket ”onödiga och intetsägande filmer”.
Så pass är det. Frågan att ställa sig efter att ha kikat på dagens alster är självklar: varför?

Men svaret är också enkelt. Alla vi som såg den första (underhållande) rullen får nu åter en chans att hänga med det finurliga gänget. The Four Horsemen. Alla är tillbaka, utom Isla Fisher som är ersatt med Lizzy Caplan. Absolut inte ett fel val. Hon funkar. Utan att avslöja storyn i film nr 1….är alltså the gang tillbaka igen. Och hamnar via mystiska omständigheter i Macau där en märklig bratboy (Daniel Radcliffe) mer eller mindre tvingar in Jesse Eisenberg, Dave Franco, Woody Harrelson, Caplan och förstås Mark Ruffalo i nya åtaganden som inbegriper lite sköna tricks.

För tricks blir det ju igen såklart. David Copperfield-style. Inget du showar off med hemma i vardagsrummet inför släkten på julfesten. Men det visste ni ju redan. Mönstret återupprepas från första rullen.
Har jag tråkigt? Nä, kanske inte. Men filmen bjuder sannerligen inte på något nytt. Som sagt, kanske producenterna helt enkelt räknat med att det är gött att bara få hänga med kufarna igen. Av 129 minuters MTV.klippande och hysteriska effekter är det kanske en scen som sticker ut lite extra. Som blir lite extra snygg sådär. I övrigt; återanvändning.
Men ok, det visste jag ju mer eller mindre om när jag bänkade mig.

Ingen gör bort sig, ingen utmärker sig. Jo kanske Woody som plötsligt dyker upp i dubbel upplaga. Varför manuset envisas med att trycka in Merritts (Harrelson) tramsige tvillingbror i handlingen är en gåta. Sabbar helt klart mer än tillför.

now-you-see2

”vaddå..vi fick ju åka till Macau!”

Dessutom, Morgan Freeman och Michael Caine skohornas in i rullen sådär ansträngt uppenbart att man morrar lite i mungipan. Ett trött manus. Ett slött manus. Hantverket dock rätt snyggt utfört av nye regimannen Jon M. Chu.

Troligen mest intressant för dem som såg originalet. Fast, det är lite kantboll på den också om man ska vara ärlig.

Annonser

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

London Has Fallen (2016)

london-has-fallen_posterHahaha. Klart man vet vad man ger sig in i här.
Den som möjligen tror att det  ska bli sensation och nyskapande…känner inte sitt Hollywood.

Föregångaren, Olympus has Fallen, var en stunds hjärndöd popcornsaction med smällande och tunga skottsalvor. Då var Vita Huset i fara. Här är det hela London som faller offer för illvilliga skumraskterrorister. I centrum återigen il Presidente (Aaron Eckhart) och hans lojala secret service-man Mike Banning (Gerard Butler). Idag är de, tillsammans med stora delar av västvärldens övriga ledare, inbjudna till London på statsbegravning där the PM hastigt gått bort. Men säg den lugna och värdiga sorg som får råda..strax bryter helvetet löst och London sprängs bokstavligen nästan i bitar. Tillsammans med sina digniteter. Bang för bucksen! Typ!

Det märks att rullen är en löpande-band-produkt för att sätta pangpang och actionsekvenser i första rummet. Men skit i det, manus går på rutin, säkra stigar. Banning måste skydda presidenten mot attacker när paret försöker ta sig till säker mark. Ven kan man lita på? Skummisar finns i varje hörn.

Är det ens värt att klaga på logiken?
Njet säger jag. Filmen finns till av en enda anledning, att tillhandahålla ett jävla skjutande och sprängande! Får man dessutom upp ett godkänt driv i storyn, som ju såklart ryms på ett A4, räcker det gott för stunden.
Butler springer, skjuter och ser bister ut. Precis som han ska. Eckhart får den här gången vara lite tuffare president än i förra rullen och hanterar skjutvapen som anstår en deltagare i en popcornsrulle.

London-Has-Fallen_pic

nyttja tuben, smart trix..eller?

Säkra kort på hemmabasen behövs alltid, så därför in med stoiske Morgan Freeman igen som trygg röst. Hahah, ja allt är med andra som vanligt när ytlig hittepåaction ska tillverkas. Idag av regissören Babak Najafi minsann! Snabba Cash II och Sebbe! Hur hamnade han i den här grytan!? Skit i det, han gör jobbet. Precis vad som förväntas av honom.

Vilt skjutande i 100 minuter. Big Ben får sig en mörsare och blir grus (jodå, det ser visst snyggt ut). Kalabalik på datorskärmar. Förrädare. De goda grabbarna vinner alltid.

Fantasilöst, men helt okej actionunderhållning för stunden.

Min poddpartner Fiffi skådade också dagens actionröj. Vad tyckte hon?

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?


skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom ävenEarthquakeoch rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget Titanic på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murrigaKnowingockså från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.


Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:


 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 


Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing


SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Lucy (2014)

LucyposterJävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Lucy1

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

full starfull starfull star

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star