Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:


 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 


Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing


SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Tema Western: Rio Bravo (1959)

Här kom så John Wayne´s och regissören Howard Hawks´ svar på Gary Cooper´s insats i High Noon. Det var ingen större hemlighet att Wayne avfärdade Coopers film som mjäkig och inte alls i stil med hur han tyckte att en sheriff skulle bete sig inför en hotande konflikt. (Att han sedan erkände långt senare att han nog i alla fall skulle ha velat spela Coopers roll är ju ändå lite småroligt…)

Nåväl, dagens historia är dessutom en av de där riktigt berömda westernfilmerna från epoken 50-60-talet. Helt klart i samma klass som både just High Noon och The Searchers. Stöpt i samma patenterade form; ett hot, överdramatiska dialoger, ett rejält klimax mot slutet och en släng av den rätt absurda men inte oävna humorn. Wayne känns ju som något av en expert på att avlossa syrliga kommentarer i tid och otid just runt dessa årtionden när hans stjärnstatus peakar ordentligt. Regissör Hawks var både en legendar och känd som lite hårdflörtad. I den här filmen fick tex en av birollsskådisarna kicken redan innan filminspelningen börjat på allvar då han dels hade dykt upp med stadig baksmälla och dessutom haft fräckheten att kalla regissören vid förnamn! Hårda bud.

här käbblas det mest hela tiden

Själva historien då? Jo, här är Wayne den stabile och tuffe sheriffen John T. Chance som i filmens början arresterar den fräcke Joe Burdette (Claude Akins) vilken helt skamlöst skjutit ned en oskyldig cowboy på saloonen. Burdette förpassas snabbt till finkan där han nu får invänta att en US Marshal rider förbi och tar med sig honom till en rättegång. Problemet är bara att statssheriffen dröjer ännu ett par dagar och att Joe Burdette´s bror är en mäktig ranchägare som kommer att göra allt för att försöka förhindra att Joe förs ur staden. Läge att barrikadera sig på sheriffkontoret alltså för vår hjältesheriff och försöka hålla stånd. Till sin hjälp har han krymplingen Stumpy (Walter Brennan), utrustad med en osande svada, och den alkade ex-vicesheriffen Dude (Dean Martin) som i början mest ser ut som något katten kräkts upp. Vartefter ökar också möjligen oddsen till framgång något när det unga revolveresset Colorado Ryan (Ricky Nelson) ansluter sig i gänget.

Det blir en rätt rak historia, det hela handlar om väntan. Hjältarna avvaktar och spejar. Skurksen ligger ständigt på lur och försöker då och då överlista den stoiske Chance som dock oftast är beredd. Enda gånger han tappar kontrollen är egentligen när han konfronteras med den mystiska kvinnan Feathers (en ung Angie Dickinson) som han dras till. Jojomen, upplagt för lite romantik mitt i alla skumraskheter alltså. I övrigt följer filmen uppställd mall där till och med lite social omsorg visas då Chance tar hand om den försupne Dude och ser till att han tar sig i kragen, givetvis efter att det kärvat till ordentligt under ett par minuter. Samspelet mellan Wayne, Martin och gamle Brennan är riktigt underhållande. Speciellt Dean Martin gör nog en av sina bästa filmroller här som den försupne Dude.

the duke med tunghäfta framför snygg-angie

Ja du behöver naturligtvis inte fundera speciellt mycket på hur det ska gå. Filmen är rätt lång för vad den har täckning för, då handlingen egentligen inte är så speciellt komplicerad. John Wayne knallar mest runt och ser ömsom arg, ömson förvånad ut. Hans skådespel går lite på halvfart, men å andra sidan hade han ju vid den här tidpunkten sådan pondus att det egentligen räckte med att han bara visade sig rakt upp och ned. Dåtidens popidol Ricky Nelson och entertainern Martin missar naturligtvis inte chansen att, när läget är som mest spänt, stämma upp i lite lagom käcka countrydängor när det sällskapet sitter och häckar på sheriffkontoret. Realistiskt bisarrt men naturligtvis helt logiskt enligt 50-talets westernprinciper.

Rio Bravo är rätt klämkäck, lite ansträngt konstruerad i manuset där bla Wayne genom nästan hela filmen håller en stenhård attityd. Blev då The Dukes svar på Coopers film en ordentlig känga? Njae, det kan man nog inte säga. High Noon framstår fortfarande som den mest seriösa av de två. Men en rejäl western från en gyllene tidsålder är detta dock och underhållningsvärdet är fortfarande nostalgiskt trevligt. En av de mer minnesvärda historierna från förr.