Etikettarkiv: Gary Cooper

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Sep 17 2012

Tema Western: High Noon (1952)

Först ut i höstens tema en film som av många anses höra hemma däruppe på den absoluta toppen när det gäller klassiska westernfilmer. Premiär i Sverige den 7 juli 1952, då med det lagom avancerat försvenskade namnet Sheriffen.

Handlingen är lika enkel som den blir dramatisk; på sin självaste bröllopsdag får den lilla staden Hadleyville´s sheriff Will Kane (Gary Cooper) reda på att banditen och råskinnet Frank Miller har släppts fri från statsfängelset och sitter på nästa tåg mot staden för att hämnas på Kane, vilken naturligtvis var den som satte Miller bakom lås och bom från början. Och som av en händelse har Millers gäng spotats vid tågstationen där de inväntar sin ledare…

Kanes nyblivna fru Amy (Grace Kelly) vill naturligtvis inget hellre än att paret omedelbums ska laga sig ur staden innan Miller dyker upp, sedan länge är det också bestämt att Kane ska lämna in sin bricka när han gifter sig. Kommer Amy att få som hon vill? Kommer Kane att bara kunna åka ifrån staden utan vidare? Naturligtvis ICKE! Stoiskt och med en sorts stolthet som bara kan hittas i Hollywoodproduktioner från denna period bereder sig vår sheriff på en sista insats för att en gång för alla rensa staden från Miller och co. Problemet är dock bara att invånarna i staden inte alls är pigga på att ställa upp för Kane när han ber om hjälp i form av lite vicesheriffer, inte ens hans ordinarie vicesheriff (en ung och slimmad Lloyd Bridges) vill ställa upp på grund av att Kane inte förordat honom som naturlig efterträdare på posten.

ikon, hårding, modelejon

Ok, den som väntar sig en rejäl skjutglad historia här blir besviken. Regissören Fred Zinnemann satsar istället krutet på den dramatiska upplägget om förhållandet mellan Kane och invånarna i staden. När slutuppgörelsen avhandlas går det fort och utan större krusiduller, filmens kärna och känslocentrum ligger istället på det som SKA hända. Man kan till exempel notera hur skickligt Zinnemann väver in en klocka i nästan varenda filmruta, som hela tiden visar hur visarna kryper närmare det klockslag när tåget ska anlända. Fokuset blir denna väntan och hur Kane förgäves försöker hitta lite backup bland stadens invånare.

Gary Cooper, stor stjärna naturligtvis vid den här tidpunkten, gör sig finfint i rollen som den envise Kane. Han har en sorts bisterhet och beslutsamhet i hela sitt sätt att agera. En riktigt hårding. Hans inställning till det förestående får ju dessvärre också lite komplikationer i umgänget med den nyblivna frun Amy. Grace Kelly ser lagom vän och sårad ut, men i sann mansdominerad Hollywoodanda a´la 50-talet inser hon att det är lönlöst att få huvudpersonen att ändra sig. Sheriffen vet ju alltid bäst, eller…?

Stor framgång vid premiären förstås och storyn hyllades för sin dramatik och sättet den är upplagd på. Vad kanske dock inte många visste från början är att Zinnemanns film egentligen är en snyggt förklädd allegori om det rådande tillståndet i filmfabriken under den här tiden, när svartlistningar pga misstänkta politiska vänstersympatier var på tapeten, kommunistskräcken smög sig naturligtvis också in i Hollywood…vilket flera oskyldiga fick erfara. Manuset till filmen skrevs av en Carl Foreman, som innan filmen ens var färdig var tvungen att fly landet och bosätta sig i England, och skildrar lite lagom slugt hur det är att stå ensam mot ett hot och inte få stöd eller hjälp i någon form.

Helyllepatrioten John Wayne gillade naturligtvis inte alls filmen (är vi förvånade att han stödde utrensningarna Hollywood…?) och menade på att en sheriff aldrig skulle bete sig på det” mesiga” (mänskliga?) sättet som Cooper gör i  handlingen. Som ett sorts svar på dagens film gjorde Wayne ett par år senare Rio Bravo (mer om just DEN längre fram i temagenomgången) där han visade hur det hela skulle ha styrts upp enligt honom (ändå erkände Wayne på äldre dar att han helst av allt skulle ha vilja ha haft huvudrollen i stället för Cooper..)

frugan lägger sig i

Nåväl, trots Waynes griniga åsikter hittas här bra ödesmättad stämning igenom hela historien i kombination med stilenligt foto och snygga kulisser. Skurkgänget (där falkögda hittar en repliklös Lee Van Cleef i sin första filmroll) väntar tålmodigt på sin ledare och blir rätt anonyma igenom hela filmen, vilket möjligen också är lite avsikten.

Till och med badasskaraktären Miller blir egentligen bara en parentes i hela historien, det sista hindret på Kanes väg till själslig ro innan han kan lägga sheriffyrket på hyllan.

High Noon är såklart mumma för en nördig westernälskare. Det svartvita fotot förstärker och ger filmen sin tidstypiska känsla med traditionell musik och för första gången med fenomenet med ett speciellt ledmotiv som lanserades. Gary Cooper visar naturligtvis att ingen bråkar med en sheriff, men vägen till the showdown är faktiskt mer intressant i sig. Dramatiskt värre och kanske lite ovanligt mot den gung ho-känsla som annars alltid tycktes genomsyra westernfilmer på 50-talet. En bra film, om än lite kantstött av tidens tand, och en lagom start på nedstigningen i westernträsket vill jag hävda.