Etikettarkiv: Western

Aug 2 2019

#sommarklubben: The Sons of Katie Elder (1965)

Rejäl Hollywood-western från det snygga året 1965! Fyra bröder återförenas för att begrava sin mamma. Ganska snart upptäcks fuffel och båg i den lilla staden, vilket gjort att modern tidigare förlorat familjegården och tvingats bo i litet kyffe. Äldste brodern, beryktad revolverman och allt, beslutar sig för att leta upp de skyldiga till skurkheterna. Kosta vad det kosta vill. Paradroll förstås för gamle John Wayne. Här var han tillbaka efter två års frånvaro från filmduken på grund av lungcanceroperation. Att han är närmare 60 men ska föreställa strax över 40 är såklart nåt man får ta i sådana här gamla nostalgirullar. Dean Martin är en annan av bröderna, skojaren och spelaren. Stabil han också. En ung George Kennedy får vara skurksens henchman. En ännu yngre Dennis Hopper är nervös son till till storskurken.

Trivsamt ändå med sådana här gamla westerns. Man vet precis vad man får, och resan är sällan ute på några krokiga omvägar. Allt är liksom uppställt enligt de rätta och sedvanliga formulären. Fräsig westernmusik som sig bör, shootouts och snygga bilder över westernlandskap. Bakom kameran rutinerade Henry Hathaway (De Sammanbitna) och han vet ju exakt hur en kameralins i Vilda Västern ska bete sig.

Hemvändare i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Apr 10 2019

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

Feb 6 2017

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Nov 21 2016

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Maj 24 2016

Bone Tomahawk (2015)

BONE-TOMAHAWK-One-Sheet-692x1024Märklig mix av western och…kannibalhorror.
Men likväl..en western.
Räcker för mig för att fokusera.

Filmen lirar dessutom med små medel. Ingen överdådig superbudget här inte. 90% av handlingen ute i ett kargt stenlandskap. Men feelingen blir bra. Det finns en obehaglig atmosfär över hela rullen. Kanske beror det på det något ovanliga (?) upplägget för att vara en western. En kvinna tycks bortrövad av ett gäng indianer…som mer verkar ha släktdrag med…eh…kannibaler..typ. Ruggigt.

Rollistan går dessutom inte av för benyxor; vi får Patrick Wilson som den äkta maken vilken ska ha tag i frugan till varje pris, Kurtan Russell med omgångens fetaste musche i nyllet som bister och rättrådig sheriff, samt Matthew Fox i snygg finlirar-kostym som besitter färdigheter i hantera skjutvapen på bästa sätt. Denna udda trio, plus oldtimern Richard Jenkins (som nästan stjäl hela filmen!) är således laguppställningen som är ute på räddningsuppdrag.

BoneTomahawk

Kurtan sportar givetvis slips i ödemarken

Återigen, märklig kombo av ingredienser. Ibland ett ganska sävligt drama. Ibland en gorig tillställning med blod och kroppsdelar som flyger lite huller om buller. Ibland rysliga övernaturliga vibbar. Och ibland ren och skön westernfeeling.

Jag sitter dock nöjd. Gillar blandningen. Som en bra påse smågodis med både salt, surt, hallonbåtar och geléråttor i mixen. Russell och gänget är stabila och stoiska utan att det blir töntigt. Den märkliga storyn och regin kommer från en lirare som heter S. Craig Zahler och det här är enligt uppgift hans debut bakom kameran. Kunde varit mycket sämre, tack och bock. Kanske lite för lång för sitt eget bästa? Men annars så!

Möjligen inget för den som väntar sig en traditionell western.

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Dec 1 2014

recension: The Salvation (2014)

the salvation_posterEn dansk hämnare i 1870-talets Amerika.
En….dansk…western med Mads Mikkelsen i frontlinjen! WTF!?
Men…det funkar. Behagligt bra dessutom!

Danske regimannen Kristian Levring yxar till en klassisk western med hämnartema. Fredlige dansken Jon (Mikkelsen) utvandrade med sin bror Peter (Mikael Persbrandt !) till det förlovade landet i väster för att skapa en ny framtid. Nu, ett antal år senare, vill Jon ha över hustru och son. Dags att möta framtiden tillsammans.
Trodde han alltså.

Snabbare än man kan säga ”RatatamöterbrödernaDalton” har olyckliga omständigheter slagit till och allt skiter sig fullständigt. Jon väljer mellan att bli galen eller ta till paybacktime.
Turligt nog för oss som tittare väljer han det senare.

Vi får en liten dammig håla ute på prärien. Plus de kuvade invånarna som alla lider under traktens självutnämnde Big Man (Jeffrey Dean Morgan) och hans henchemen (där man bla hittar självaste Eric Cantona!). Vi får också en skum borgmästare (Jonathan Pryce). Samt FÖRSTÅS en mystisk, vacker och stum kvinna (Eva Green).
Således som om Levring lusläst alla klyschiga westernpockets som finns och sedan vävt ihop en egen diger soppa.

The-Salvation1

kunde varit High Chaparall i Småland!

Och återigen, det roliga är att det funkar.
Inget tjafs, inga större döda stunder. Handlingen drivs framåt av Mikkelsens farmer-turned-avenger utan krusiduller. Det blir heller ingen bombastisk fjant-western, mer en lågmäld, lite gritty, men ändå kraftfull mörkare typ av drama. Bra skådisar hela vägen och Persbrandt gör inte bort sig alls. Dessutom bra mycket mer speltid här för honom än hos en viss herr Jackson.

Snygga bilder över en prärie som egentligen är Sydafrika men det märks sannerligen inte. När man väl vant sig vid att det faktiskt är en dansk rulle som går the western-style blir det stabil underhållning hela vägen.
Vänner av western-shootouts blir inte besvikna.
Dejligt!

Okt 12 2014

Helgklassikern: Mot Fort Humboldt (1975)

HumboldtHelger är ju rätt trevliga tillställningar.
Förutom alla möjliga aktiviteter man kan hänge sig åt, passar de också bra till att användas för att återstifta, eller göra ny, bekantskap med filmalster från förr. Alltså, sådär rejält tillbaka i filmhistorien.

Som idag.
En rejäl 70-talswestern, signerad romanesset Alistair MacLean. Var han kanske detta årtiondes störste spänningsförfattare i bokform? Här har han dessutom tagit hand om filmmanuset själv till dagens story om ett tåg på väg genom Klippiga Bergen. Målet är det avlägsna Fort Humboldt där en epidemi härjar. Ombord finns medicin och förnödenheter. Men också en skara människor med olika agendor.  Som det ska vara i en MacLean-berättelse med andra ord.

Naturligtvis är inte allt som det tycks och vissa element vill uppenbarligen dessutom inte att tåget ska nå sin destination. Stenansiktet Charles Bronson fick ta hand om huvudrollen som den efterspanade rymlingen Deakin vilken ska eskorteras till Fortet för vidare transport och inlåsning. Då Bronson ju har huvudrollen i en MacLean-historia fattar ju både du och jag att han troligen är lite mer än ”bara” en vanlig skurk..

Det är kärvt, det är korthugget utan större utsvävningar. Som vanligt i 70-talsproduktioner av lite mellanmjölksklass satsas krutet mer på de få effekter som rullen har, än trovärdig och djupare dialog. Bronson ger dock valuta för pengarna som fåordig mystisk fixare. Såklart. Med styltig action a la 70-tish model.

Ingen MacLean-historia utan dolda agendor och onda uppsåt, och rullen gör dig inte besviken på den punkten. Annars är det ingen av de större historierna av författaren som blivit film. Ok dock som lite slö nostalgiunderhållning för stunden.
Typ en helg.

Sep 30 2014

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.

 

 

 

 

 

Jul 16 2014

A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.

 

Feb 25 2014

Sweetwater (2013)

Lite återbesök i western-land igen. Tiden går alltså. Känns ju plötsligt som det inte alls var länge sedan mitt westerntema rullade för fullt. Hade dagens film varit aktuell då hade den naturligtvis ingått i ”utbudet”.

Som den westernälskare man nu är går det såklart inte att låta den här rullen passera förbi obemärkt. Idag hålls det kort…och koncist. Racka puckar och knappast något lullull eller tjabbiga detours. Som att läsa en serietidning…sort of. Kanske är det också så bröderna Logan och Noah Miller hade tänkt sig det hela i sitt nedplitade manus. Logan är den av dem som betrotts med regipinnen och han kör på med en hämnarhistoria av ganska klassiskt snitt. Mot en snygg backdrop av ökenlandskap och solnedgångar på prärien.

Sent 1800-tal i snustorra New Mexico. Hur ex-prostituerade Sarah (January Jones) och hennes man Miguel (Eduardo Noriega) hade tänkt sig att bruka den dammiga jorden går ju en annan citysvenne förbi, men där trälar de på iaf. Livet vore också bra mycket bättre om de inte hade fanatikern och religionstomten Prophet Josiah (Jason Isaacs) som närmsta granne. En dåre som utropat sig själv till Guds ställis i trakten. På sedvanligt manér predikas det i starka ord, lydiga henchemen håller ställningarna och tuktade kvinnor vet sin plats. Naturligtvis fördömer Josiah synd i alla former men det hindrar honom inte att avverka kvinnsen i sängen med rena löpande-bandet-metoden.

Att utmana denne galning är såklart inte dagens bästa val, men när Miguel gör det går det synnerligen illa. Han mördas kallblodigt av Josiah (kom igen..det är ingen spolier…hela filmens setup BYGGER ju på det!) och när Sarah får reda på katastrofen går hon bananas på sitt eget handgripliga sätt. In på banan från vänster också med den märklige ”mobile” sheriffen  Jackson (Ed Harris) som har sina randiga skäl att vistas i området. Också han upptäcker ganska snart vad Josiah är för lallare.

Ja, svårare än så är alltså inte dagens upplägg. När väl konflikterna är etablerade är det bara att ge sig på problemlösningen. Sarah tror verkligen inte på den gamla devisen att förlåta eller vända andra kinden till. Här jävlar ska stämmas i bäcken! The hard way! Predikant eller ej!

Vad jag gillar med den här historien är helt klart tempot, storyn segar aldrig till sig. Klippningen är kanske lite otraditionell i vissa lägen för att vara en western . Men det stör ju absolut inte. Ed Harris gör en mycket märklig kuf till sheriff. Ibland känns han ditstoppad för att fylla ut tiden, ibland gör han den mest oväntade sak. Och kom igen, allt som retar upp en dåre som Josiah måste ju bara bli underhållande. Jason Isaacs spelar kanske dagens roligaste roll? Att vara en elak jävel, och dessutom se riktigt illvillig ut, måste ju vara hur kul som helst. Josiah blir en sån där karaktär man omedelbart hatar när han kommer i bild. Vår hjältinna Sarah kör mer med de tysta känslorna. Uttrycken i hennes ögon skvallrar dock om vad hon känner och vad som är på gång. January Jones gör henne till en effektiv ..men kanske lite endimensionell hämnerska.
Å andra sidan bygger hela storyn på att det är paybacktime, så vem är jag att klaga.

det sista du lär se om du är ett badass

När allt obligatoriskt har avhandlats är det alltså business as usual. Det är ryckvis våldsamt och effektfullt blodigt, som det anstår en hämnarwestern….och Sarah drar sig inte för att skjuta mot kreti och pleti. Alla som står i förbund med Josiah är plötsligt lovligt byte.
Inte utan att filmen i sina bästa stunder faktiskt påminner om de otaliga 70-talare i genren som var sådär lagom stilistiskt våldsamma och spelade på känslor och krut mer än på realism. Till och med lite svart humor trycks in i handlingen, inte minst tack vare den udda sheriffen Jackson.

Sweetwater, aka Sweet Vengeance, är snyggt gjord, matar på i fint tempo och är precis så våldsam som en serietidningsstylad historia kräver. Tillför inget nytt i genren, men det behövs ju å andra sidan inte. Bara att en ny western ser dagens ljus är trevligt värre. Här kan man inte annat än luta sig tillbaka och njuta av hämnar-Sarah i lila finklänning…och hennes blodiga payback!
Smutt!

Hobby-cowboyen filmitch har också skådat hämndens timme, tyckte vi lika..?

Enhanced by Zemanta
Aug 25 2011

Mannen utanför lagen (1976)

Dags för western igen.
Kan man någonsin tröttna på westerns? Säkert, men jag tillhör inte den skaran.

Tvärtom, eftersom de kan komma i så många former finns det fortfarande så mycket att tjusas av i denna synnerligen mytologiska del av det amerikanska arvet, ibland dramarealism, ibland oerhört fantasifullt och grovt tillyxat enligt mallens alla stilkoncept men för det mesta enligt den djupa traditionen som omgärdar denna genre.

70-talets westernfilmer känns kanske inte direkt som hämtade ur en möjlig verklighet. Det fanns gott om klyschor, stabbiga repliker och rätt förskönande drag som inte riktigt hör hemma i dagens betraktelser. Sanningen är kanske också att westernfilmen som sådan var på väg att dö ut inom den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet i USA var rätt hårt i krisens 70-tal och den romantiska bilden av westernmyten ordentligt naggad i kanten. Som varumärke i Hollywoods historia fanns uppenbarligen en glanstid utan dess like under 40- och 50-talen, och något liknande kommer säkerligen inte att upplevas igen.

Säg western och det är, Dirty Harry till trots, inte svårt att börja tänka på Clint Eastwood´s karriär. Ett otal filmer och historier som revolverviftande antihjälte finns att skriva upp på hans digra CV, där möjligen just dagens objekt kan vara ett av hans mindre beskådade alster trots att Eastwood på äldre dar anser att det kanske är en av hans bästa filmer någonsin.

I egen regi gestaltar han den enkle bonden Josey Wales i Missouri med fru och barn, som genomgår en total förvandling den dagen hans familj mördas brutalt av unionsanhängare i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Wales dras med hämnd i tankarna och ansluter sig till den konfederationsgerilla som vägrar erkänna unionen som segrare i kriget. När dess ledare dock bestämmer sig för att lägga ned vapnen vägrar Wales, drar vidare på egen hand och blir nu en efterlyst man med ett pris på sitt huvud som både luriga revolvermän och unionsföreträdare vill lägga vantarna på. Wales själv vill mest få lugn och ro och läka såren efter de tragiska åren, varvid en flykt till Mexiko känns som en naturlig åtgärd.

Det här är egentligen inte så mycket en renodlad western, mer som en gammal hederlig roadmovie. Eastwoods figur rör sig mellan landskap, obskyra små städer och vindpinad vildmark där han möter diverse figurer ur ett brokigt galleri som alla påverkar honom i någon form. Filmen innehåller trots sitt dramatiska yttre rejält med rapp dialog och underfundig humor, speciellt när den motvillige Josey får sällskap på sin färd av den mycket underhållande gamle indianen Lone Watie (Chief Dan George i en underbar roll!) som vet hur filosofera över livets olika irrfärder.

Eastwood målar upp historien i en sorts kapitelsamling där var och ett innehåller en liten sidohistoria som vävs in i huvudhandlingen, för att till slut mynna ut i den obligatoriska finalen. Clint själv som vanligt lite småbutter i sin rollframställning, med ett hjärta av guld trots att han gör allt för att inte visa det. Andra färgstarka roller görs av Sondra Locke (självklart när det gäller Eastwood och 70/80-talet), John Vernon och Sam Bottoms för att nämna ett par. Ironiskt nog ger sig Wales av ut på sin resa mot fridfullhet för att få vara ensam, men samlar sakta och stadigt på sig ett litet sällskap längs manusets alla olika turer vilket gör det till en ovanlig och udda ”familj”.

Mannen utanför lagen är mustig och enkel på samma gång. Självklart innehåller den pangpang i rätt mängder enligt westernfilmens alla regler och standardformer, men också en humoristisk och varmhjärtad livsåskådning som den trötte Wales utsätts för vare sig han vill eller ej. Eastwood hade redan här öga för detaljer och visuella snyggheter. En av de stora westernfilmerna i modern tid som är väl värd att ses mer än en gång.
Nu har jag sett den tre. Med andra ord en mycket bra film!

”Dyin’ ain’t much of a livin’, boy.”

Maj 19 2011

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”

Okt 20 2009

Häng dem högt (1968)

Efter att Clint Eastwood gjort stor succé med filmerna i dollar-trilogin, kände väl amerikanarna att nu fick det vara nog. Stjärnan måste hem till staterna. Och det med en rejäl western på amerikanskt vis. Regissören Ted Post fick, faktiskt efter att självaste Sergio Leone tackat nej, uppdraget att regissera Clintan i denna rätt sävliga historia om kofösaren Jed Cooper(Eastwood) som falskeligen anklagad för boskapsstöld hängs i första bästa träd, men överlever, återhämtar sig och återupptar snart sitt gamla yrke som marshal i territoriet för att kunna spåra upp och hämnas på de män som försökt hänga honom. Filmen skiljer sig dock från de relativt simpla spagetti-westerns Eastwood nu antagligen hade rutin på att spela in. Här skulle han plötsligt agera mer aktivt, med avsevärt mer dialog.

Och för att vara en western från slutet på 60-talet är det märkbart mycket dialog i filmen. Man märker tappra försök att skapa någon sorts socialrealism mitt i det torra präriedammet. Och det lyckas väl sådär. Svenskättade Inger Stevens gör en lågmäld kvinna som givetvis fångar Eastwoods intresse. Manuset låter oss i parti och minut förstå att hon varit med om tråkigheter , och det krävs en sårad Eastwood som lämnas i hennes vård, för att hon ska tina upp. Mellan kyssar och nojsiga utflykter på prärien ägnar sig Cooper åt att systematiskt spåra upp de fulingar han är på jakt efter.

Regissör Post låter historien tralla på till den väntande finalen då allt en gång för alla ska ställas tillrätta. I sanningens namn är man naturligtvis aldrig orolig för att Eastwood ska misslyckas med att få sin upprättelse. Häng dem Högt är en rätt lågmäld western som kanske åldrats aningen för mycket. Men intresssant i jämförelse mot de otaliga europeiska westerns som massproducerades i kölvattnet av Eastwoods dollar-filmer…

Betyget: 2/5