A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.

 

Silent Movie (1976)

Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.

Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?

Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.

Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.

Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.

Dumskallar i mobilt sammanträde

Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.

Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.

Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!

Det våras för sheriffen (1974)

Nu får vi ha lite nostalgi här i filmbloggen igen.
29 spänn på Willys i somras ger mig plötsligt den möjligheten en mörk kväll i oktober när jag velar lite mellan titlarna.

Våren 1976 hade jag börjat smyga på bio lite sådär utan föräldrarnas sällskap, låt vara med bästa polaren Björte (som senare flyttade till Göteborg och blev go gubbbe) och låt också vara att det mestadels rörde sig om filmer med elvaårs-gräns. Hur som haver föll valet en kväll på dagens alster. Vi visste inte mycket om Mel Brooks, vem han var och vilken sorts stämpel han skulle komma att sätta på amerikansk komedi. Men tusan vad kul det var! Och i westernmiljö också! Jag som dåvarande (och nuvarande) westerndåre njöt av galenskaperna, även om det i ärlighetens namn var lite si och så med westernkänslan, speciellt i slutet.

Ingen ska påstå att vi var direkt missnöjda efter filmen då vi sakta strosade hem till förorten den kvällen.

Under årens lopp har ett antal nya tillfällen dykt upp då det givits möjlighet att åter stifta bekantskap med galenskaperna, men nu är det länge sedan. Tills nu då.

Det är inte svårt att tycka om Brooks egna tolkning av vilda västern. Han bygger de galna infallen och dåtidens möjligen känsliga skämt om rasism runt en ytterst simpel handling om att en slug och skum typ vill ha bort invånarna i en liten stad där järnvägen ska dras fram. För att få invånarna att lämna staden tillsätts en svart sheriff som förhoppningsvis ska vara droppen för de kräsna medborgarna (som alla f.ö. heter Johnson i efternamn!) Sheriffen har dock ett och annat ess i rockärmen och hjälper istället staden mot de lömska järnvägsbyggarna.

Hejdlöst med enkla men effektiva skämt, både bildliga och i dialogen. Tack vare ett utmärkt extramaterial på skivan får man också ta del av Mel Brooks egna tankar om filmen såhär ganska många år efter, och det visar sig att filmbolaget mer eller mindre gav Brooks helt fria händer att skapa sin film med vilka skådespelare han ville. Det enda Brooks tvingades stryka var ett grovt sexskämt om färgade, men i övrigt passerade all humor förbi den moraliska filmbolagscensuren (inklusive den ökända pruttscenen vid lägerelden…något som Brooks för övrigt hävdar är första gången ett pruttskämt används så visuellt i amerikansk film..)

Och det är nånstans där som just framgången med den här filmen ligger, även så många år efteråt. Det är en friskhet och en rebellisk uppstudsighet mot just westernandan och myten. Brooks drar sig inte för att skämta grovt om kvinnor och män, inte heller att föra in en ny sorts stil i humorn som bryter hela mönstret. Ta bara sista delen av filmen, som ju egentligen blir helt utflippad! Tänk då att detta var mitt i 70-talet och dagens alla möjliga sätt att konstruera film inte alls var ”normalt”. Just Brooks sätt att lite banbrytande sätt att göra narr av sin egen historia känns även nu synnerligen förtjusande.

Cleavon Little, formidabla Madeline Kahn (hennes 15 minuter of fame i filmen är stor komedi), sköne Slim Pickens, Brooks pålitlige samarbetspartner Gene Wilder och så Brooks själv som skogstokig guvernör, ser alla till att det blir löjligt roligt hela vägen fram till den stora finalen. En av Brooks stora plus var att han inte drog sig för att häckla känsliga saker, som rasism och nazisterna för att nämna några.

Det våras för sheriffen måste ses som en av de stora föregångarna till sådana mer moderna filmer som tex Den nakna pistolen och Hot Shots eller varför inte Titta vi flyger. Alla har de en humor som står att hämta i denna sköna gamla 70-talare. Här är det löjligt, simpelt och inte direkt subtilt. Skämten håller kanske inte toppklass idag, men det är friskt och framför allt underhållande.
En njutbar nostalgitripp.

”Mornin’, ma’am. And isn’t it a lovely mornin’?”
”Up yours, nigger.”