Etikettarkiv: Paul Newman

Maj 6 2015

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?

skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner” från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom även ”Earthquake” och rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak”. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget ”Titanic” på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact” (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012”! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murriga ”Knowing” också från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.

Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Dec 20 2013

Silent Movie (1976)

Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.

Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?

Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.

Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.

Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.

Dumskallar i mobilt sammanträde

Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.

Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.

Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!

Okt 12 2012

Tema Western: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Filmen som möjligen är känd för i första hand två detaljer;
Burt Bacharach´s slagdänga Raindrops keeps fallin´ on my head…(ni som inte vet vad jag pratar om spotifyar snabbt Regnet det bara öser ned med tex Siwan Malmkvist så klarnar det snart)…och så en av filmvärldens kanske snyggaste slutscener. Ever.

Vi snackar alltså ytterligare mytiska legendarer från the old west här.
Eller rättare sagt två, Butch Cassidy och the Sundance Kid (egentligen Robert LeRoy Parker och Harry Longabaugh) ledde det ökända the wild bunch (nej ingen koppling till DEN filmen…dock bytte man namn på gänget i den här rullen till the hole-in-the-wall gang för att inte förväxlas med Peckinpah´s film och skapa förvirring…hänger ni med?) och höll till i trakterna Wyoming och Idaho runt 1896 där de ägnade sig åt bankrån och tågrån. Likt alla andra notoriska banditer skapades myter och rykten och snart var ligan ökända från kust till kust. Rånen fortsatte under åren precis innan 1900 då lagens män började närma sig obehagligt snabbt och de två huvudpersonerna fann det för gott att fly landet, och hamnade i Bolivia strax efter sekelskiftet.

Svårigheter att hålla sig på rätt sida om lagen ledde naturligtvis till återfall i bankrånarbranschen och strax var de också efterlysta i Sydamerika där kulmen nåddes i november 1906 då de omringades och belägrades av den Bolivianska armén och till slut sköts till döds efter en längre eldstrid.
Eller..?

läget kärvar även på sydligare breddgrader

Konspirationsteorier talar ju nämligen om att de båda i själva verket överlevde, att det var andra män som dog, och att de i hemlighet tog sig till USA igen för att leva återstoden av sina liv i stillhet. Deras gravar i Bolivia har aldrig hittats och spär ytterligare på myten. Visst är det här en perfekt historia att göra film på! Precis vad regissören George Roy Hill (Blåsningen) tänkte, lät manusförfattaren William Goldman tota ihop en mustig och ganska publikfriande historia som placerade de två rånarna snarare i trivselfacket än i det kallhamrade skurkfacket.

In med två stjärnor i huvudrollerna, den etablerade Paul Newman och den rätt nye men populäre Robert Redford. Båda givetvis med karisma och charm. Dagens historia kastar sig egentligen rätt in i legenden om de två, de är etablerade rånare, efterlysta och redan omnämnda i diverse salonger. Det bjuds på tågrån av den mer lättsammare sorten där Newman som den jovialiske Cassidy hellre pratar med sina offer än viftar med puffran. The Sundance Kid (Redford) är lite mer bister, men skjuter naturligtvis inte oskyldiga i onödan.

Mellan sina uppsluppna rånaräventyr förlustar sig våra ”hjältar” på lokala bordeller och stamhak där de tas emot och skyddas. The Kid har också en kärlek han gärna träffar, lärarinnan Etta (Katharine Ross), vilken också blir den som kommer att följa med duon när flykten går mot Sydamerika.

Hill satsar på mer på drama, romantik och äventyr än en ren western men visst förekommer de traditionella inslagen som ändå förlänar den etiketten att hamna i denna genre. Historien knatar på, Newman och Redford framstår som ett par glada gamänger och egentligen vill man ju bara att de ska få dra sig tillbaka och njuta av det liv de båda ofta diskuterar och drömmer om. Gamla synder försvinner dock inte så lätt och plötsligt återstår bara att lämna landet som ett alternativ. Via New York går resan mot Bolivia där nytt liv alltså ska börjas. Snart är dock rån levebrödet igen, men inte ens ett par sådana charmpellar som Newman och Redford tycks kunna hålla sig undan lagen…och så är vi framme vid den klassiska slutscenen…

Inte på långa vägar så rå och brutal som The Wild Bunch, och inte så traditionell westernaktig som De Sammanbitna, men väl en rejäl dos äventyr och drama med westernstämpel. Redford i rollen som Sundance Kid får gott om tillfällen att visa upp färdigheterna med sin revolver och bankrån är ju alltid bankrån, oavsett i vilken (charmig) form de än kommer. Newman och Redford passar perfekt som leading men i denna muntra historia, trots att de faktiskt bara var andrahandsval till rollerna då Steve McQueen och Warren Beatty först fick erbjudandet men tackade nej av olika orsaker.

Stor framgång på biograferna således, med sången som dragplåster och en historia som tilltalade de flesta. Om än kanske ganska tillrättalagd i manus, bla skojar man också till det i förtexten genom att hävda att det som utspelas ”i ganska stor utsträckning är sant”. Lite hejsanhoppsanvinkel då och då alltså. Nominerad till 7 Oscar vid galan 1970 och lyckades dra hem hela 4 stycken; för bästa manus, foto, originalsång och filmmusik.

trivsam trio på äventyr

Noterbart i avdelningen kuriosa är att Mexico fick föreställa Bolivia vid inspelningen, och att alla utom Newman, Redford och Ross, blev sjuka i den ökända maginfluensan ”Montezumas Hämnd”. Trion satsade på sprit och läsk istället för att dricka vatten…! Vidare blev den verklige Butch Cassidy´s syster Lula Parker inbjuden till inspelningen och imponerades av hur verkligt både manuset och Paul Newman porträtterade Butch som person. Extra bonus; vänner av Sam Elliott håller ögonen öppna i början på filmen då han här begår sin långfilmsdebut i en  miniroll.

Butch Cassidy and the Sundance Kid är trots sin lite ovanliga form en westernklassiker att räkna in i samlingen. En skröna som möjligen är mer underhållande än spännande, men likväl sevärd i denna genre. Helt klart mer salongsvänligt Robin Hood-aktig i sin framställning av ett par av westernerans allra mest kända brottslingar. Rekommenderas, och då inte bara för den inbitne westernälskaren.

Jul 20 2012

Sommarklubben: Skyskrapan brinner! (1974)

Katastroffilmernas mothership?
Visst, det hade väl för tusan kommit katastroffilmer innan, men fan vete om de hade samma intensitet och dramatik som dagens sommarklubbalster kan uppvisa…
En av de stora fördelarna med historien om den brinnande skyskrapan är att det nästan aldrig blir stiltje i filmen. Det händer liksom något hela tiden, på någon front.

Det är en mastig film, med ett manus som bakades ihop av två olika romaner. Dåtidens effektmakare verkar ha fått en sorts lidnersk knäpp och lyckas helt enormt bra med att visualisera producent- och regissörstankar på bästa sätt.

Lägg till detta en enorm stjärnensemble av dåtidens superskådisar, som alla verkade vilja vara med och ha sin lilla stund i eldsvådornas sken. De största av dem alla är naturligtvis Paul Newman som skrapans bekymrade arkitekt och Steve McQueen som den luttrade brandchefen. Bakom dem hittas också gamla sköningar som William Holden, en pinnsmal svinig Richard Chamberlain, gamle danskungen Fred Astaire och minsann O.J. Simpson i en tillvaro när livet tycktes vara lite enklare för honom. Även Faye Dunaway lyckas tränga sig in i sällskapet, men fungerar i ärlighetens namn mer som kuttersmycke åt Newmans trygge och handlingskraftige figur.

Och trodde ni på en tillfällighet att Newmans och McQueens namn står sida vid sida i förtexterna? Icke då! Bitter divakonkurrens låg bakom det…eller vad sägs om den här lilla bonusgodingen; båda herrarna har exakt lika mycket dialog genom hela filmen, noga uträknat och kontrollerat! Visst måste man bara älska det gamla 70-talet…?

Skyskrapan brinner är en helaftonsfilm med drama och stilfulla effekter för sin tid. Även om det handlar om en otäck händelse är det njutbart ned till minsta filmruta. Troligen den bästa superduperkatastroffilm jag avnjutit med jämna mellanrum genom åren. Katastroflarm i sommarnatten.