återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?


skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom ävenEarthquakeoch rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget Titanic på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murrigaKnowingockså från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.


Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Fun with Dick and Jane (2005)

Säg Jim Carrey till någon och du får en av två olika responser. Antingen ett obehagligt rysande från motparten och en grymtning om att han är alldeles för mycket och påfrestande. Eller också ett stort leende och en uppskattande kommentar om att det är en riktig tokjöns som gjort ett par hejdlösa roller i sin karriär. Själv bekänner jag mig till den sista gruppen och gillar Carrey. Inte allt han gjort men väldigt mycket (anser tex att Dum & Dummare är ett litet mästerverk). Min käresta har dock väldigt svårt för den ibland utflippade kanadensaren, och följdaktligen är ovanstående titel inget man försöker sig på att föreslå för gemensam tittning. När jag nu återser denna film som avslutning på (den för övrigt trevliga) helgen, inser jag att den verkligen fyller sitt syfte; att underhålla och få mig som tittare på  bra humör under sina knappt 90 minuters speltid.

Upplägget, en ny version av originalet från 1977 (rätt blek om man ska tro recensionerna på nätet), ger oss Dick Harper (Carrey) som kontorslav med ambitioner. För ett ögonblick tror han att lyckan är gjord när en befordran infinner sig. För sent inser han att det bara är en bluff av företaget för att dölja hur kört i botten det är, och en syndabock behövs. Dick och alla andra anställda får kicken och bolagets VD, den skumme Jack McCallister (skönt illvilligt spelad av Alec Baldwin) sticker med undangömda pengar. Dick som övertalat frugan Jane (Téa Leoni) att sluta jobba och bli lyxhemmafru, får känna på tuffa tider när de förlorar allt inklusive storbilds-tv:n och t o m den nyinköpta gräsmattan! Återstår för Dick att ta sig an brottets bana, och tillsammans med Jane börjar de, iklädda galna förklädnader, råna (!) affärer, starbucks-caféer och andra diverse inrättningar. Pengarna rullar in igen och den materiella standarden återfår sin form. Dock inser de ju längre tiden går att den verkligt fula fisken de borde försöka fånga är ju skum-Jack med alla sina undanstoppade miljoner.

Manuset är uppenbarligen fyndigt uppdaterat från originalet och har en skön ton av satir över sig. Regissören Dean Parisot hittar en bra humorbalans och lämnar givetvis utrymme för Carreys galna utspel och uppenbara förmåga att improvisera fram olika scener mot förvirrade motspelare. Dock tar hans galenskaper inte överhanden, utan styrs upp på ett behagligt sätt av Téa Leoni som motpart. Hon får tillräckligt med plats för att hinna visa att hon också behärskar komik toppad med satir. Rykten säger att Leoni fick rollen efter att Cameron Diaz hoppat av, vilket i så fall var riktigt lyckat. Hon och Carrey har ett finurligt samspel och matchar varandra väl i historen som rullar på i rätt skönt mak. Förutom de två gör som ovan nämnts Alec Baldwin också ett snyggt inhopp som den slemmige och opålitlige Jack.
Fun with Dick and Jane får mig på gott humör, och jag kommer på mig flera gånger med att skratta högt. Det är ingen historia som lämnar några större spår i medvetandet, men det är en film som håller ända in i mål, kanske tack vare sin väl anpassade, inte alltför långa, speltid, och att Jim Carrey hittar en lagom nivå på pajaskonsterna. Rekommenderas för alla som vill ha lite lättuggad humor och skratt utan att att behöva tänka för mycket på vad som sker i rutan.

Betyget: 3/5