Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Fun with Dick and Jane (2005)

Säg Jim Carrey till någon och du får en av två olika responser. Antingen ett obehagligt rysande från motparten och en grymtning om att han är alldeles för mycket och påfrestande. Eller också ett stort leende och en uppskattande kommentar om att det är en riktig tokjöns som gjort ett par hejdlösa roller i sin karriär. Själv bekänner jag mig till den sista gruppen och gillar Carrey. Inte allt han gjort men väldigt mycket (anser tex att Dum & Dummare är ett litet mästerverk). Min käresta har dock väldigt svårt för den ibland utflippade kanadensaren, och följdaktligen är ovanstående titel inget man försöker sig på att föreslå för gemensam tittning. När jag nu återser denna film som avslutning på (den för övrigt trevliga) helgen, inser jag att den verkligen fyller sitt syfte; att underhålla och få mig som tittare på  bra humör under sina knappt 90 minuters speltid.

Upplägget, en ny version av originalet från 1977 (rätt blek om man ska tro recensionerna på nätet), ger oss Dick Harper (Carrey) som kontorslav med ambitioner. För ett ögonblick tror han att lyckan är gjord när en befordran infinner sig. För sent inser han att det bara är en bluff av företaget för att dölja hur kört i botten det är, och en syndabock behövs. Dick och alla andra anställda får kicken och bolagets VD, den skumme Jack McCallister (skönt illvilligt spelad av Alec Baldwin) sticker med undangömda pengar. Dick som övertalat frugan Jane (Téa Leoni) att sluta jobba och bli lyxhemmafru, får känna på tuffa tider när de förlorar allt inklusive storbilds-tv:n och t o m den nyinköpta gräsmattan! Återstår för Dick att ta sig an brottets bana, och tillsammans med Jane börjar de, iklädda galna förklädnader, råna (!) affärer, starbucks-caféer och andra diverse inrättningar. Pengarna rullar in igen och den materiella standarden återfår sin form. Dock inser de ju längre tiden går att den verkligt fula fisken de borde försöka fånga är ju skum-Jack med alla sina undanstoppade miljoner.

Manuset är uppenbarligen fyndigt uppdaterat från originalet och har en skön ton av satir över sig. Regissören Dean Parisot hittar en bra humorbalans och lämnar givetvis utrymme för Carreys galna utspel och uppenbara förmåga att improvisera fram olika scener mot förvirrade motspelare. Dock tar hans galenskaper inte överhanden, utan styrs upp på ett behagligt sätt av Téa Leoni som motpart. Hon får tillräckligt med plats för att hinna visa att hon också behärskar komik toppad med satir. Rykten säger att Leoni fick rollen efter att Cameron Diaz hoppat av, vilket i så fall var riktigt lyckat. Hon och Carrey har ett finurligt samspel och matchar varandra väl i historen som rullar på i rätt skönt mak. Förutom de två gör som ovan nämnts Alec Baldwin också ett snyggt inhopp som den slemmige och opålitlige Jack.
Fun with Dick and Jane får mig på gott humör, och jag kommer på mig flera gånger med att skratta högt. Det är ingen historia som lämnar några större spår i medvetandet, men det är en film som håller ända in i mål, kanske tack vare sin väl anpassade, inte alltför långa, speltid, och att Jim Carrey hittar en lagom nivå på pajaskonsterna. Rekommenderas för alla som vill ha lite lättuggad humor och skratt utan att att behöva tänka för mycket på vad som sker i rutan.

Betyget: 3/5