Etikettarkiv: Mary-Louise Parker

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Sep 27 2013

R.I.P.D. (2013)

Någon gång funderat på om man kan göra en ny Ghostbusters och mixa den med Men in Black?
Du kan sluta med det nu.
Det går inte så bra.

Polisen Nick (Ryan Reynolds) hinner knappt bli tagen av daga av sin minst sagt skumme partner Hayes (Kevin Bacon) innan han mer eller mindre tvångsupptas i den himmelska (!?) polisstyrkan ”Rest In Peace Department”…jag vet… det är lika fånigt som det låter.
De här supersnutarna, eller avlidna supersnutarna, (från varierande tidsåldrar) pysslar helt enkelt med att jaga rätt på alla döda själar som av någon anledning stannat kvar på jorden i förklädnad. Självklart är de flesta av dem kriminella element som inte alls vill rannsakas i skärselden och hellre lever loppan med alla jordiska frestelser.

Nick tar jobbet, mest för att kunna vara nära frugan nere på jorden….men då hade han inte fattat att han inte är synlig för oss vanliga levande…ha-ha-ha (filmen tar dock begreppet ”avatarer” till nya komiska höjder).
Som ny partner i himlapolisen får han den burduse Roy (Jeff Bridges), en relik från the good old west då han illvilligt sköts ihjäl i revolverstrid.
Snart snubblar den nybildade duon över galet ansträngda och murriga planer som hotar alla, döda som levande.

nya chefen drar husreglerna

Låter det fånigt?
Precis vad det är. Bakom verket står Robert Schwentke, som ändå charmade till det med Red för ett par år sedan. Här måste han i fyllan ha blivit övertalad att göra film på en av alla dessa serieförlagor som verkar ligga och drälla i parti och minut. Filmen gör det otroligt svårt för sig och det blir liksom bara en sorts degig stormuffins av det hela. Inte alla serier mår bra att få visuellt liv. Ryan Reynolds följer upp sina dåliga beslut vad gäller filmroller (Green Lantern någon..?). Lättare att gilla Jeff Bridges som väl mer eller mindre skiter i vad han dyker upp i på ålderns höst. Han har ju liksom inget att bevisa längre och kan luta sig åt cashen. Kanske måste också erkännas att det ändå är lite behagligt att se Kevin Bacon i badass-roller. Här kör han på med överspel så topplockspackningen ryker redan efter 5 minuters screentime.
Är man i en hejsanhoppsanrulle så är man!

R.I.P.D. vet inte vad återhållsamhet och djup är (som om det skulle vara ledord här från början….duh!!). Det fläskas på med hysteriska CGI-stunts och den nödtorftiga historien swischar förbi som en smörklick i het stekpanna. Och smälter bort lika fort. Enda anledningen till att inte totalsåga dagens övningar är just nämnda småroliga insatser av Bridges och en överspelande Bacon. Plus att Schwentke haft den goda smaken att återigen jobba med Mary-Louise Parker vilken dyker upp i en lagom dumrolig liten biroll. Annars är det mest Roliga Timmen med för mycket pengar att slösa bort. Återigen dock ett alster med ett trevligt soundtrack!
Tvåan är löjligt svag här.

full starfull star

Nov 9 2010

Red (2010)

Frank Moses (Bruce Willis) har det lite tråkigt i livet. Bor ensam i stora huset på lugna gatan i idylliska villaförorten. Det enda roliga han verkar ha som nybliven pensionär är att ringa och flörta med tjejen på pensionsmyndigheten. Och till råga på allt lackar det mot jul också.

Nu är dock Frank inte vilken pensionär som helst, något som blir uppenbart den natt ett gäng tungt beväpnade figurer bokstavligen försöker skjuta Frank och hans hus i bitar. Listige Frank reder dock upp situationen och gör processen kort med de maskerade inkräktarna som verkar vara av det mer organiserade slaget. Men varför var de efter Frank? Kan det möjligen ha något att göra med att vår huvudperson är en pensionerad stenhård agent från inget mindre än…taa-daa..CIA…och kan svaren möjligen sökas i det förflutna och hos vissa av hans gamla kumpaner..? Sagt och gjort, Frank påbörjar en lustiger resa som tar både honom och oss tittare med på en karuselltur av det mer trivsamma slaget.

Naturligtvis gör sig Bruce Willis helt rätt i den här rollen. Det är liksom en Bruce-roll, effektiva one-liners, mustig action och ett gott humör genom hela filmen. John McClanes spöke känns plötsligt inte så långt borta. Historien snäppar dessutom upp sig ett par nivåer när gamla proffs som Morgan Freeman, John Malkovich (äntligen en värdig knäppgöksroll till denne favorit!), Brian Cox och inte minst Helen Mirren (ingen kan som hon bära upp ett prickskyttegevär…) gör entré. Mot dessa gamla rävar står ungdomen i form av CIA-agenten Cooper (Karl Urban) som utan att kanske veta varför plötsligt finner sig jagandes Moses och hans anhang som anses vara en säkerhetsrisk för nationen. Moses och co använder nu all sin list och tuffhet för att gräva i det förflutna och komma fram till varför myndigheterna uppenbarligen vill se dem ganska stendöda.

Dagens regissör, tysken Robert Schwentke (Flightplan), har fattat grejen med den här historien. Han låter Willis och gänget hållas, ger dem lite fritt spelrum. Ungefär som en gammal skolklass på återföreningsutflykt. Tempot lullar på i lagom takt, inte för fort och definitivt inte för saggigt. Där humorn tappar i fräschet piskar actionsekvenserna in som rappa snärtar, trots att filmen har en good-feeling nästan åt det varma komedihållet är actionbitarna ganska hårda och våldsamma och explosioner i flertal saknas definitivt inte. Mary Louise Parker är väl något av det sjätte hjulet i det synnerligen udda gänget, men som Franks kärleksintresse på pensionsmyndigheten hamnar hon av en slump i det ystra gänget och skäms inte för sig. Parker är en gudabenådad komediaktris och har ett underbart minspel som kommer till pass både en och två gånger. Samspelet med Willis är riktigt roligt och flirtigt.

Red innehåller en starkt konstruerad story som faktiskt inte är så jätteviktig och inget att ägna för mycket funderingar på. Grannlåten i filmen står rollinnehavarna för och samspelet är av det skönare slaget. Lite humor, lite underhållande filmvåld och en hoper gamla rävar mixade med nytt och etablerat i rollistan tillsammans med ett lagom trivsamt driv gör den här filmen till en riktig underhållande  upplevelse.
Gammal är trots allt kanske bäst….?

Okt 8 2010

Stekta Gröna Tomater (1991)

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs. Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed. Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet.

Det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Anm: ursprungligen publicerad hos Fiffis Filmtajm som del i ett recensionsexperiment i september 2010.