Righteous Kill (2008)

Det var ett jäkla hallå 1995 när legendarerna Robert DeNiro och Al Pacino äntligen (enligt många)  fick dela en liten scen ihop i den suveräna Heat. Här får de en hel film ihop, men tyvärr blir det också en påminnelse om att utan klass på innehållet kan inte ens de bästa i branschen förhöja stämningen.

Veteransnutarna Cowan och Fisk (DeNiro/Pacino) har jobbat ihop sedan stenåldern inom NYPD. De är tuffa, respekterade och rutinerade och tar sig an ett fall där en brottsling som lyckats undvika rättvisan påträffas synnerligen tagen av daga. Detta fall följs snart av fler rena avrättningar på mer eller mindre ljusskygga figurer och veteranpoliserna får fullt upp, samtidigt som de motvlligt tvingas samarbeta med yngre kollegor på väg upp i karriären.

Det som börjar lovande planar snart ut i ett långsamt tempo där det inte händer så värst mycket mer än att Pacino och DeNiro får gaffla med sina yngre kollegor och muttra lite med varandra att det minsann var bättre för. Regissören Jon Avnet (Stekta Gröna Tomater) vill uppenbarligen satsa på en dialogtät thriller med mörka undertoner där skådespelandet ska vara i centrum. Han  låter DeNiros figur blir synnerligen komplex och näst intill besatt och Pacino får den mer tillbakalutade stilen. Detta fungerar naturligtvis rätt ok med två så stora personligheter i huvudrollerna, men problemen smyger sig på när det sker på bekostnad av tempo och spänning. Det blir svårforcerat och en aning ansträngt trots att DeNiro och Pacino försöker höja intensiteten så gott de kan, samtidigt som Avnet vill att det ska vara gåtfullt och att jag som tittare ska engagera mig fullt ut.

Vilket jag alltså inte gör. Smartingar och vana filmgluttare får naturligtvis ganska snabbt koll på intrigen och dess följder, och därmed pyser luften ur ballongen rätt omgående. Det är mörka miljöer, skuggor och staden New York som kuliss och det finns inget att klaga på vad gäller fotot. Inte heller vad gäller birollslistan där man finner namn som Donnie Wahlberg, rapparen 50 Cent, John Leguizamo, gamle veteranen och pålitlige Brian Dennehy och sist men inte minst Carla Gugino. Den sistnämnda dock  i en icke trovärdig och intetsägande roll som brottsplatstekniker med mörka sexbegär.

Righteous Kill vill vara mörk, mystisk och dramatisk. Istället blir det mycket tomma tunnor som skramlar och jag känner mig som jag sett ett drygt avsnitt av någon dussindeckare på tv. Att skryta med skådisstorheterna hjälper således föga i denna sega historia, där dock just herrar DeNiro´s och Pacino´s rutin framför kameran är det som räddar filmen undan ett katastrofbetyg.

Stekta Gröna Tomater (1991)

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs. Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed. Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet.

Det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Anm: ursprungligen publicerad hos Fiffis Filmtajm som del i ett recensionsexperiment i september 2010.